teorier.com

De senaste två åren (2008, 2009) har jag varit nere i Paris och sprungit maran där. Ett jättebra lopp på nästan alla sätt som jag säkert kommer att springa igen, men inte i år.

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.

Tittar man bakåt här i bloggen så ser man lite spridda inlägg. De flesta är relaterade till min löpning och de är dessutom minst två år gamla.

Eftersom jag har lite roliga grejer på gång i år, främst att jag ska åka till Chicago och springa maran där i oktober så tänkte jag börja skriva här igen.

Snart kommer den första riktiga posten. Stay tuned…

Den löparvagn som jag bland annat skrivit om här är nu till salu.
Läs mer på sidan Löparvagn Sleipner Sport säljes.

I postningen om maran skrev jag att jag gick in på plats 1186. Nu har jag, utan att springa en meter blivit uppflyttad 13 placeringar till plats 1173, och eftersom resultaten fortfarande står som preliminära så finns det fortfarande möjligheter till ytterligare avancemang.

Även om själva placeringen i sig är ganska oviktig, så är det trots allt den som gör att man kan jämföra sin insats år från år, utan att ta hänsyn till yttre faktorer som väder och vind. Iallafall om man antar att deltagarna iallafall på något genomsnittligt sätt att se det är ungefär lika bra från år till år.

Så här såg jag ut i lördags. Jag tror att det är på andra varvet precis där Fleminggatan börjar, med ungefär 5 km kvar. I så fall hade jag ganska bråttom där. Hade precis sett en klocka på en vägg som antydde att jag kunde gå under 3:30. Det visade sig ett par passerade klockor senare att den klockan gick fel, men eftersom jag orkade hela vägen så gjorde det ju inget att jag snabbade på lite extra.

Det var varmt. Jättevarmt. Ungefär lika varmt som 1992 när jag gjorde min hittills bästa mara. Jag var trots det lite orolig över hur det skulle gå, så jag insåg redan från början att det bästa sättet att ta sig runt var att ta det lugnt och dricka mycket. Jag räknade ut att ett 10 sekunder längre stopp vid varje vätskekontroll skulle ta totalt ungefär 3 minuter, och att dessa tre minuter skulle vara mycket väl investerade. Jag gick i mål på nettotiden 3 timmar 37 minuter och 28 sekunder, vilket efter förutsättningarna var mycket bra. Så här gick det till:

Starten
Det första som hände var att jag inte höll på att komma iväg. När jag stod i startfållan och väntade på starten med drygt en minut kvar faller en tjej framför mig ihop och svimmar, förmodligen av värmen. Jag och ett par till som stod bakom förstod direkt att om hon låg kvar där oskyddad när starten gick så skulle hon ha blivit nedtrampad, så vi ställde oss i vägen bakom henne medan hennes sällskap försökte få liv i henne igen. Som tur var lyckades de ganska fort och hon reste sig och jag tror tillochmed att hon kom iväg i starten.

0-5 km: 26.19 – 5.15/km – placering 2949
Jag tog det som sagt ganska lugnt i början, och med den trängsel som är så har man inte så mycket att välja på. Ut på gärdet var det ganska mycket skugga så det kändes inte så farligt varmt.

5-10 km: 28.04 – 5.13/km – placering 2831
In igen mot centrala stockholm var det mycket sol och det kändes som om denna sträcka var den varmaste på hela loppet. Här kändes det som om jag hade många snabbare löpare omkring mig, så jag tog det medvetet lugnt fortfarande och försökte att hålla mitt eget tempo. I verkligheten tog jag uppenbarligen några placeringar på denna sträcka också.

10-15 km: 24.57 – 5.24/km placering: 2545
Södermälarstrand-Västerbron-Norrmälarstrand gick jag på i ungefär samma lugna tempo. Misstänker att den något lägre farten beror på kombinationen två vätskekontroller och västerbron som fanns under denna del. Plockade som synes ett par hundra placeringar även här.

15-20 km: 26.40 – 5.20/km placering: 2484
Vet inte riktigt vad som gjorde att det gick långsamt här också. Kan även här ha varit vätskekontrollerna, som jag tror var tre under den här delen.

20-Halvmaraton (21,1): 5.39 – 5.09/km placering: 2410
Detta är sträckan ungefär från varvningen till halvmarapasseringen, och här började jag öka takten lite eftersom det kändes så bra. Passerade halvmaran på 1.51.42.

21,1-25: 20.04 – 5.08/km placering: 2204
Ut över gärdet och sen ut på djurgården. Fortsatte i ungefär samma tempo som jag satte från 20 km. Kändes som om jag sprang något fortare än de runtomkring mig, vilket också bekräftas av att jag plockade ett par hundra placeringar.

25-30 km: 26.24 – 5.16/km placering: 1999
Sprang på ungefär lika fort, kanske lite snabbare tillochmed. Den sämre tiden på sträckan berodde på att jag här tog mitt enda toalettstopp under loppet.

30-35 km: 24.54 – 4.58/km placering: 1578
Precis efter 30 km-markeringen stod familjen och hejade. Erik ropade “spring fortare pappa”, så då tänkte jag att det kan jag väl. En liten bit efter det stod min syster med sambo och jag hörde henne säga att jag såg pigg ut. Strax därefter såg jag för första gången på över två mil gruppen med 3:45-farthållarna och efterföljare, och jag gled förbi dem ganska enkelt. Det gick helt enkelt riktigt bra här. Västerbron kändes inte alls. När jag precis passerat speaker-stationen vid ca 34 km hörde jag att Crister Fuglesang precis sprang förbi där (jag var sedan 7-8 minuter före honom i mål).

35-40 km: 24.26 – 4.53/km placering: 1274
Här fortsatte jag med att springa ikapp och förbi de flesta jag såg. Såg faktiskt bara en som sprang om mig, och honom satsade jag på att försöka hålla jämna steg med. Det gick hyfsat bra, men tyvärr sprang han in för en toapaus vid vätskekontrollen vid Vasaparken.

40-Mål: 9.57 – 4.32/km Placering: 1186
Här var jag helt säker på att det skulle hålla ända in i mål och sprang så fort jag orkade. Sprang i mål på 3.37.28.

Kan förstås inte vara annat än nöjd med resultatet, även om jag inte heller den här gången gick under 3:30. Men det får bli nästa gång. Nu blir det till att träna ordentligt inför S:t Eriksloppet i september för att få till en bra tid på halvmaran.

När jag tränade löpning i början av 90-talet minns jag att det var en stående procedur att jag efter vårens första träningspass i blött väder blev av med en stortånagel som sedan tog ungefär ett år på sig att växa ut helt, och sen började det om igen.

Under de fyra år jag nu har sprungit har inget sånt inträffat och jag har inte tänkt närmare på det, men nu när jag gör det så är anledningen ganska självklar. Bomullsstrumpor. Det var de som gjorde att mina stortånaglar hade en livslängd på nästan exakt ett år. Numera springer jag istället i strumpor av diverse mystiska material som efter ett träningspass har torkat innan jag har hunnit få dem av mig.

För några veckor sedan fick jag dock blåsor runt och under en nagel, efter att ha haft ett par nya strumpor, av en ny modell dessutom, på ett långpass och råkat ha dem lite snett på foten. Den där nageln har sedan dess varit ett litet problem eftersom den har suttit lite löst och snett men samtidigt suttit fast tillräckligt hårt för att den inte ska lossna.
Nu har jag dock tagit tag i problemet och lyckats dra ut nageln. Tån kommer att vara lite öm i någon dag, men sen tror jag att problemet är helt borta. Förhoppningsvis får den nya nageln ett längre liv än ett år.

Om man har någorlunda koll på när och hur mycket man tränar så får man efter ett tag en viss känsla för hur ofta man på ett eller annat sätt är sjuk och därför inte kan träna. För min del betyder “sjuk” i nästan alla fall förkyld, och då knappt så att jag kan räknas som sjuk men ändå tillräckligt för att inte kunna träna.

Dessa små ofrivilliga träningsavbrott brukar infalla ganska regelbundet ungefär en gång per 4-7 veckor, och det är väldigt sällan det går två hela månader utan något avbrott i träningsrutinen. Just nu har det gått drygt sex veckor utan att jag har behövt hoppa över några träningspass av hälsoskäl, och med knappt tre veckor kvar till Stockholm Marathon börjar det bli hög tid för den oundvikliga förkylningen att dyka upp, för att jag ska hinna få den, ha den och bli av med den i god tid innan loppet. Kommer den inte denna vecka så börjar det bli lite ont om tid.

För den kommer att komma. Det är jag helt säker på.

Sedan jag började springa igen för drygt fyra år sedan har jag egentligen bara haft två olika skomodeller, Adidas Supernova Control och Mizuno Wave Inspire, dock i olika årsmodeller. De skor som har gett den största aha-upplevelsen är definitivt det första Adidas-paret, Supernova Control av årsmodell 2003, förmodligen eftersom de var de första riktiga löparskor jag hade på nästan 10 år. De jag tyckt bäst om i längden var dock förmodligen mina första Mizuno, den första versionen av Wave Creation från 2005. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som var så bra med dem men passformen, den ganska hårda dämpningen och känslan av fart genom hela löpsteget spelar förstås in.

När jag var i New York för drygt en månad sedan köpte jag ett par av den senaste inkarnationen av Mizuno-skorna, och efter en månads användning (drygt 250 km, nytt rekord på en månad!) kan jag meddela att känslan finns kvar. Detta är nog de skönaste skor jag haft. Dessutom springer man fort i dem. Den enda lilla anmärkningen jag har är att snörningen slutar tidigare än “standardskon”, men det är nog mest en vanesak.

Att den stiliserade räven i Mizuno-loggan på skons sidor är bland de snyggaste märkes-loggorna som finns (i hård konkurrens med Adidas stripes och Karhus M) gör ju inte skorna sämre.

Den som någon gång iakttagit en yrkeschaufför; bussförare, taxichaufför eller lastbilsförare t ex, har säkert märkt att de hälsar på varandra när de möts ute på vägarna. Det har inget att göra med att de känner varandra personligen, utan mest att det är en trevlig gest.
Det kan förstås finnas andra orsaker också som jag som utomstående inte har en aning om.

Är man ute och springer händer detta också, att man hälsar på löpare man möter, passerar eller blir omsprungen av, men tyvärr tycker jag mig märka att det sker mer och mer sällan. Några iakttagelser i ämnet:

- Ju äldre den man möter är, desto större chans att man får en hälsning när man möter varandra
- Kvinnor hälsar betydligt mer sällan än män.
- I Stockholms innerstad verkar fenomenet vara helt utdött, medan man i dess förorter fortfarande hälsar på varandra ganska ofta.

Det är inte särskilt svårt. En liten nick, en mikroskopisk viftning med ena handen eller ett “hej” i en utandning räcker alldeles utmärkt. Och det gör stämningen ute på gångvägarna, trottoarerna och skogsstigarna mycket trevligare.