teorier.com

Här trodde jag att jag skulle ha en perfekt ursäkt om jag skulle misslyckas på halvmaran om knappt två veckor; jag trodde att jag skulle få en visdomstand borttagen idag. Så var nu inte fallet, utan dagens besök på sjukhuset var bara för att käk-kirurgen skulle göra en specialröntgen, titta lite i munnen på mig och berätta vad han tänkte göra nästa gång jag ska dit.

Dessutom fick jag ett erbjudande om att vara kursmaterial, dvs låta min operation vara en del av en kurs för blivande övertandläkare, och jag skulle då få tänderna utdragna för halva priset. Eftersom jag inte hade några större problem förra gången jag fick visdomständer borttagna och det då gjordes av en helt vanlig tandläkare så tackade jag ja ända tills datumet kom upp. Naturligtvis samma dag som mitt plan lyfter mot Chicago. Så nu får de klara sig utan mina tänder på den där kursen. Och jag får klara mig utan några tusen kronor som jag hade kunnat spara.

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstås haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst få pass över två mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar på historien hur det har sett ut tidigare. Då kan man till exempel titta på favoritåret varje gång träningen har gått sådär – 2007. Då hade jag en usel vinter och början av våren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter påsk var jag i New York och hade då fortfarande inte fått någon riktig ordning på träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lång tid före maran som jag har nu, och genom att köra hårt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltså fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hålla mig frisk den närmaste månaden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Igår kväll sprang jag Bellmanstafetten som startman för laget Bloggjoggarna, med mig, Miranda, Petra, Daniel och Janne. Jag trodde själv innan loppet att jag skulle landa någonstans runt 19:30-20 minuter med eventuellt tillägg för trängsel i starten, men jag lyckades hålla mig framme i första led i starten så något sånt tillägg behövde jag inte räkna med alls.
Som vanligt på kortare lopp hade jag ingen speciell taktik, utan tryckte på så hårt jag kunde hela varvet runt. Också precis som vanligt tappade jag lite i nedförsbackarna men hämtade in ungefär lika mycket när det gick uppför. Kilometerskyltarna dök upp med jämna mellanrum och allt kändes bra, men jag har fortfarande svårt att “känna” vilket tempo jag håller på tävlingar så jag visste inte alls hur jag låg till. Inga klockor syntes heller till utmed banan så jag visste egentligen inte hur det hade gått förrän jag såg klockorna vid växlingen som visade strax över 19 minuter. Den officiella sträcktiden blev sedan 18:54 vilket jag förstås är väldigt nöjd med.
Banan var i stort sett samma som jag sprang Premiärmilen på för fem månader sedan men åt andra hållet och då sprang jag varje varv drygt en minut långsammare. Även om jag kanske inte hade kunnat hålla samma tempo i ett helt varv till så hade jag nog varit under 40 minuter med ganska god marginal om det hade varit ett millopp. Känns väldigt bra inför halvmaran om två veckor om jag bara har uthålligheten till den, det har ju inte blivit särskilt många längre pass under sommaren.

Efter mig sprang alla de andra också bra, och vi gick i mål på 184:e plats (av drygt 800 som tog sig i mål) och en totaltid på 1:57:27. En stabil insats!

Man borde springa stafett oftare.

På löparforum på nätet dyker det då och då upp frågor om vad man ska äta under sina långpass, och har man då otur som frågeställare kan det hända att man får svaret “du ska väl ut och springa, inte ut och äta”.
Själv äter jag väldigt sällan något under mina långpass. På vintern har jag sällan med mig något överhuvudtaget och på våren/sommaren har jag inte med mig något annat än vatten, oftast i en Camelbak-ryggsäck. Det är iallafall vad jag skulle säga om någon frågade, men det är inte riktigt sant, jag har ju faktiskt alltid med mig en tub gel. Men det är alltid samma tub med samma gel i. Som ligger i samma ficka i Camelbaken. Jag la ner den där inför första rundan med vatten i våras, och sedan dess har den legat där. Som någon slags reserv om den skulle behövas. Men det verkar den inte göra.
Och nu är det nog snart dags att kolla upp bäst före-datumet på den, för den var förstås inte nyinköpt när den plockades fram i våras. Då hade den hängt med i ungefär ett år. Jag köpte några stycken att ha på Paris Marathon i april 2009 och där gick det faktiskt åt ett par stycken, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Om jag har den lite mer lättillgängligt på nästa runda så kanske den går åt.

Inför höstens Chicago-resa har jag tittat runt så gott jag har kunnat för att försöka hitta något annat evenemang att gå på medan vi ändå är där, men fram till i fredags har det gått ganska dåligt.

Först tittade jag efter sportevenemang, men där hittade jag ingenting. Grundserien i Major League Baseball slutar veckan innan så där fanns inget att hämta. Basketsäsongen börjar inte förrän ett par veckor senare. NFL-säsongen, amerikansk fotboll alltså, är visserligen i full gång när vi är där men Chicago Bears har bortamatch just den helgen.
I NHL fick jag visserligen napp och ett ganska bra sådant dessutom, Chicago-Detroit, men då passade inte tiden särskilt bra. Det går på lördagkvällen, och eftersom starten är tidigt på söndagmorgonen så föll det på det.
Ingen sport alltså.

Vidare mot musiken. Där har jag kollat lite då och då på olika listor men det har sett lite tunt ut. Det bästa jag hittade fram till häromdagen var UB40 som spelar på fredagkvällen, men det lockade inte jättemycket.
Men så hände det. I fredags när jag tittade in på House of Blues’ sajt dök det upp. The B-52s. På The House of Blues. På torsdagkvällen, första kvällen vi är där. B-52s är ett sånt där band som jag har velat se hur länge som helst, men jag tror inte att de någonsin har spelat i Sverige, och jag tror att de har varit ganska sparsamma med europa-besök överhuvudtaget så de har liksom aldrig ens hamnat på “önskelistan”.
Men så fort man hör dem så blir det väldigt tydligt att de har potential att vara ett alldeles lysande live-band.
Så jag bokade förstås biljetter direkt.

Så nu har vi inte bara ett marathonlopp att se fram emot i Chicago, utan även en toppkonsert.
Knappt 8 veckor kvar till avresa…

När jag har sprungit marathonlopp utomlands förut (dvs de gånger jag har sprungit i Paris) har jag sprungit i i en blågul tröja (med Sweden-tryck) i samma design som friidrottslandslaget hade för ett par år sedan. Den har varit en tunn och bra tävlings-tröja som jag gärna skulle använda igen men nu börjar den bli utsliten. Inte själva tröjan, men trycket både på ryggen (tre kronor uppe vid nacken) och bröstet (“Sweden”) har börjat lossna så därför är det inte aktuellt att använda den tröjan i Chicago.

Därför gick jag till Runners Store på Vasagatan häromdagen för att köpa en ny likadan, men det visade sig att den modellen inte fanns kvar, och ingen nyare motsvarande modell heller.

Jag är alltså i behov av en ny tävlingströja för utomlandsbruk, gärna gul och blå. Alla tips på var man kan hitta en sån mottages tacksamt. Helst en riktig “löpartröja” och gärna även i någon slags funktionsmaterial.

Seedning i större lopp är ett kapitel för sig, och det är viktigt för alla inblandade att den görs på ett bra sätt så att alla i största möjliga mån hamnar rätt, och slipper både att bli omsprungen och att springa om alltför många. Seedningen kan skötas på några olika sätt, varav några är bättre och några är sämre. Så här funkar det:

Fri seedning
Beskrivning: Det finns flera startgrupper, och när man anmäler sig anger man vilken grupp man vill hamna i.
Fördelar: Om man är ute i god tid är det inga problem att hamna i den startgrupp man hör hemma. Lätt för arrangörerna att administrera.
Nackdelar: Att folk får bestämma själva. Många placerar sig själva i för snabba grupper och tar platser som andra skulle behöva bättre.
Exempel: Midnattsloppet, Paris Marathon

Öppen resultatbaserad seedning
Beskrivning: Har man sprungit loppet förut så blir man seedad efter tidigare resultat, har man resultat från andra relevanta tävlingar så skickar man in dem till arrangörerna och blir placerad där det passar (och finns plats) enligt dessa. Det finns lite olika grader av noggrannhet också, där vissa lopp kräver att meriter ska styrkas med faxade (faktiskt, fortfarande) utdrag ur resultatlistor, medan andra nöjer sig med att man anger meriterna i anmälningsformuläret.
Fördelar: Rättvist, och förmodligen det bästa systemet för deltagarna. Löpare som är lite snabbare och kan bevisa det får möjligheten att hamna i rätt startgrupp och slipper tränga sig igenom horder av långsammare löpare för att ta sig fram genom fältet. Och samtidigt slipper de långsammare löparna bli nersprungna av dessa.
Nackdelar: Administrationen. Det är förstås mer jobb för arrangören att placera in folk där de passar.
Exempel: Stockholm Marathon, Chicago Marathon och många andra.

Begränsad resultatbaserad seedning
Beskrivning: En märklig konstruktion som (nästan?) bara Götebrgsvarvet använder. Går ut på att man använder seedning, men bara för de riktigt snabba och för de som sprungit varvet förut. För oss andra är det bara att acceptera placeringen i en startgrupp långt bak, hur malplacerade vi än är där.
Fördelar: Lättare att administrera än öppen seedning. Premierar deltagare som sprungit loppet förut.
Nackdelar: Missgynnar kraftigt de som inte platsar i elit-grupperna men som ändå springer snabbare än de flesta, och som inte sprungit tävlingen förut. För min del är detta system en starkt bidragande orsak till att jag hittills inte har sprungit Göteborgsvarvet. Jag har helt enkelt ingen större lust att resa 50 mil till ett lopp utan att ges möjligheten att göra mitt bästa.
Exempel: Göteborgsvarvet

Igår kväll tänkte jag för mig själv att jag kände mig helt frisk. Inga onda knän, ingen ond rygg, inga problem med fötterna. Dessutom inte ens en tillstymmelse till förkylning. Men det var som sagt igår. Och faktiskt också när jag vaknade i morse. Men när jag gått upp och ätit frukost så började jag känna den där känslan i halsen som man inte alls vill ha när man ska åka iväg och springa en tävling. Inte så mycket, men den fanns trots allt där.

Trots den så bestämde jag mig för att åka, och precis som på Stockholm Marathon köra så länge det höll, med skillnaden att här var det bara en mil så chansen att det skulle hålla hela vägen var mycket större än på maran. Alltså satte jag mig i bilen och körde mot Sala, och en knapp timme senare var jag framme. Jag bytte om och tittade på starten av marathon-distansen som var en halvtimme tidigare än milloppet.

Sen var det dags för start. Runt 80 löpare stod på startlinjen och när starten gick stack en iväg mycket snabbare än alla andra, och själv förvånades jag över att jag helt plötsligt låg tvåa. Jag tänkte att det kan väl aldrig hålla, och det gjorde det inte heller. Efter första kilometern hade jag blivit omsprungen av några stycken och låg på runt tionde plats med ett par andra löpare runt omkring mig.

Och så fortsatte vi springa ungefär till fyra-kilometers-skylten, där banans enda stora uppförsbacke var och då drog jag i vanlig ordning ifrån de övriga, men i lika vanlig ordning kom de ifatt i den efterföljande nedförsbacken och då kunde jag inte hänga med i den högre farten nedför. Strax efter att jag blivit avhängd kom även den första tjejen i fältet ikapp mig. Jag hängde med i ett par hundra meter, och precis innan 5 km-skylten frågade jag henne om tiden. Den var 19:47, men precis efter det så var jag tvungen att släppa. Nu började det bli jobbigt och jag tror att den onda halsen kan ha inverkat på det, jag brukar ju annars vara bra på att hålla tempot uppe långt in i lopp, speciellt kortare lopp som det här.

Nu började det bli jobbigt, men jag försökte så gott jag kunde att hålla tempot uppe. Jag tittade långt fram mot varje kilometerskylt, men såg samtidigt att de framför mig försvann längre och längre bort, och då trodde jag att 40-minuters-målet skulle spricka den här gången också. Den sista kilometern var jag så trött att benen nästan vek sig och jag blev också omsprungen av en löpare till. Jag försökte hänga på honom men lyckades inte riktigt, men jag tappade ändå inte så mycket och när han närmade sig målet hörde jag speakern säga att han skulle klara sig under 40 minuter. Då hade jag ca 25 meter kvar och trodde att det var kört, men jag tryckte ändå på så mycket jag kunde sista biten, och fick direkt efter målgång höra att jag klarat gränsen. Med fyra sekunder. 39:56 alltså.
Helt fantastiskt!
Och då var ju inte ens loppet så perfekt genomfört som jag hade trott skulle behövas för att gå under 40, det finns alltså mer att kapa vid tillfälle. Men det känns inte riktigt lika viktigt nu när jag till slut gått under en av dessa drömgränser. Nu återstår 1:30-gränsen på halvmaran och 3:30 på maran, och om jag håller mig frisk har jag gott hopp om att klara båda dessa under hösten.

Mitt mål var ju att springa Stockholm Marathon på under 3 timmar och 30 minuter, och hade jag varit helt frisk är jag ganska säker på att jag hade gjort det. Den ansträngning jag behövde lägga in för att få upp farten en bit över det 5-minuters-tempo som behövs för att gå under 3:30 var helt enkelt inte särskilt stor, och hade inte om varit så hade jag varit där.

Men nu gjorde jag inte det.

Jag var inte helt frisk, och då går det helt enkelt inte att prestera på den nivån under så lång tid som ett marathonlopp tar.

Men ändå tänkte jag ta det resultat som jag räknar med att jag hade nått om jag varit frisk som utgångspunkt när jag sätter upp målsättningen för nästa mara, Chicago Marathon i oktober. Det resultatet är 3 timmar 25 minuter. Och det ska förbättras har jag tänkt. Hur mycket har jag inte riktigt bestämt mig för än, men det ska förbättras.
Om jag utgår från kilometertider så ligger 4:45 eller 4:50 nära till hands. Med 4:45 går man i mål på 3:20 och med 4:50 på 3:24, och under försättning att jag får träna ordentligt under sommaren och hösten så ligger båda resultaten definitivt inom räckhåll, även om jag måste erkänna att 3:20 låter riktigt snabbt.

Imorgon är det exakt fyra månader kvar, och nästa vecka ska jag börja träna igen.

Bland oss som använder Apples och Nikes Nike+-system för att mäta och hålla koll på vår träning har den överlägset mest efterfrågade funktionen varit en pulsmätare att koppla till systemet. Det har ryktats om att en sådan ska ha varit på gång i flera år, och i höstas dök det tillochmed upp en referens till en pulsmätare i instruktionsboken till den senaste ipod-versionen. Men inget mer. Knappt ens ett litet nytt rykte. Och det i en värld, apple-världen, där i princip allt försnack innan en produkt finns att köpa bygger på rykten.

Något märkligt, kan tyckas. För det har ju inte saknats saker att skvallra om.
I april-numret av tidningen Aktiv Träning kunde man läsa att Polar skulle tillverka denna pulsmätare, och att den skulle släppas senare under våren.
I Apple-världen: Tystnad.
I mitten/slutet av april dök det upp en Nike-representant på ett Nike-forum och berättade att pulsmätaren var på gång och skulle släppas 1 juni, men att han/hon inte kunde ge några fler detaljer
I Apple-världen: Inte ett ord.
I början av maj skriver jag på Sveriges största mac-forum om det ovanstående.
I Apple-världen: Efter ett par dagar plockas informationen upp av de stora mac-ryktessajterna, men ingen ny information läggs till.
Slutet av maj/Början av juni: I ett par blogginlägg på runnersworld.se postas det detaljer om pulsmätaren, och det sägs att den ska komma snart i USA men till hösten i Sverige.
I Apple-världen: Dödstyst.
Någon gång under helgen (6-7 juni): Pulsmätaren läggs upp i Nikes nätbutik.
I Apple-världen: Ännu ingen reaktion.

Det går väl knappast att tolka på något annat sätt än att kontaktytorna mellan löparvärlden och ryktes-världen runt Apple är ytterst små.

Hur bra själva produkten återstår förstås också att se. Någon recension eller test har ännu inte dykt upp.