teorier.com

Antag att du driver ett webbhotell.
Antag sedan att det webbhotellet är Crystone.

Du och ditt företag hör talas om att det finns något som heter Sociala Medier. Twitter ska det tydligen finnas något som heter. Och Facebook. Där ska man tydligen finnas. Sagt och gjort, det är bara att starta ett Twitter-konto och en Facebook-sida. Men vad har man då dessa till?
Det är nu det börjar bli lite svårare.

Som twitter-användare och kund hos ett webbhotell är nästan garanterat den första tanke man får när man ser uppmaningen “Följ oss på Twitter!” på webbhotellets hemsida att det kan vara praktiskt vid avbrott och driftstörningar. Twitter är ju inte beroende av den egna infrastrukturen för att fungera, man behöver ju inte ens ha tillgång till en dator för att kunna skicka ut meddelanden. Nästan perfekt för kriskommunikation alltså.

Men så kommer det där avbrottet. Strömmen går i datahallen och reservkraften funkar inte och en massa sajter och servrar slocknar plötsligt. Vad händer då? Ingenting. Inte en enda lite uppdatering på hela den tid som avbrottet pågår, vilket är ungefär sex hela timmar.

Några användare/följare noterar den totala avsaknaden av information trots att det uppenbarligen finns ett stort behov av att få veta vad som händer, och får lite senare på kvällen svaret “Crystonemedia has nothing to do with the servers in Sweden”, underförstått att man är alltså bara intresserad av att använda sina informationskanaler till att säga det man vill säga och inte det som lyssnarna egentligen vill höra.
Avslöjande.

Men det står fortfarande “Följ oss på Twitter” på hemsidan, och inte “Följ vår säljavdelning på Twitter”.

Har det då varit helt tyst det senaste dygnet från Crystone på Twitter?
Nej, förstås inte. I morse kom ett meddelande om att man kunde vinna en bil om man registrerade en domän

Löparturism är stort. Det märker man inte minst när man går genom mässan runt nummerlappsutedelningen på större lopp, där det alltid finns ett antal respresentanter för andra lopp som försöker locka till sig deltagare. I Paris kunde man nog räkna ihop till minst 50 olika lopp som marknadsförde sig. Men löparturism behöver ju inte bara vara att åka någonstans för att springa ett lopp. Det finns andra sätt att löparturista på också.
Och då tänker jag faktiskt inte på de träningsläger som bland annat Springtime arrangerar, även om de sägs ska vara väldigt bra.

Nej, jag tänker på något som jag råkade snubbla över i höstas som jag inte visste att det fanns; sightseeing medelst löpning. Jag läste om det i kommentarerna till en bloggpost på Runners World (us) i höstas som handlade om att springa till jobbet, där just den här kommentaren var från en kille som sprang på jobbet, som springande guide. Det verkade förstås intressant, så som den power-googlare jag är kollade jag var sånt fanns.
Det visade sig finnas lite överallt, till exempel i London (eller här), Paris, New York och några andra amerikanska städer, Wien och Amsterdam.
Det ser genomgående ut att vara något dyrare än vanlig sightseeing, vilket säkert beror på att det förmodligen är svårare att få några stordriftsfördelar och att det av naturliga skäl kräver mer personlig service än vad som behövs på en buss. Dessutom kan jag tänka mig att det kan vara en begränsning hur många rundor en guide klarar av på en dag.
Jag har som sagt inte haft tillfälle att pröva detta ännu och vet inte heller riktigt när det tillfället kommer att dyka upp, men jag gillar verkligen konceptet.

Notera också att Stockholm saknas bland de städer där jag hittat något sånt här. Varför vet jag inte. Det borde väl inte vara så omöjligt att få ihop något liknande även här?

I mitt första inlägg om Chicago Marathon skrev jag att det efter en vecka hade kommit in ungefär 16000 anmälningar (varav ca 10 svenskar). Nu när jag tittar efter igen, efter nästan fem veckor, har siffran stigit till ungefär 28000, och av dessa är ungefär 40 svenskar. Minst en fördubbling i svensktätheten från förra året då 15 svenskar fanns med i resultatlistan.

När jag tittar på amerikanska löparforum antas det där att det kommer att bli fullt (45000) ganska snart efter det att dragningen i anmälningslotteriet till New York Marathon har varit, då ganska många av de som inte får plats där istället söker sig till Chicago.

Själv ser jag inte Chicago som ett andrahands-val. Jag vill förstås springa i NYC någon gång, men det får vänta ett par år. Jag vill ju nämligen vara säker på att få en plats men vill inte köpa en dyr paketresa flera år i förväg, och då återstår alternativet att kvala in på tid. Realistiskt har jag då chansen till det först när jag fyllt 40 då kvaltiderna är mycket lättare (1:30 på halvmaran till exempel).

Löparskor är ju inte direkt gratis. Om man som jag sliter ut i snitt ett och ett halvt par om året så betyder det ungefär 2000 kronor i skobudget varje år. Och då vill man ju inte gärna pensionera skorna för tidigt, innan de är utslitna. Problemet här är ju bara det att när de är så utslitna att det känns (för det syns väldigt sällan) så är det kanske redan för sent; om skorna är så slitna att det känns i knäna så riskerar man skador och då skulle man ju redan ha bytt.

Läser man amerikanska tidningar/sajter så ser man ofta rekommendationen att byta skor efter 500 miles, ungefär 800 km, men går man efter svenska rekommendationer sägs det ofta att skor ska hålla ungefär dubbelt så långt, runt 150 mil. Som av en händelse finns ett liknande samband mellan skopriser, där löparskor är ungefär dubbelt så dyra i Sverige som i USA så kostnaden för en som följer rekommendationerna i respektive land blir ungefär densamma.

Min egen erfarenhet som förstås bygger på de skor jag har sprungit i och min egen löpning, nästan uteslutande Adidas och Mizuno, säger att för mig håller ett par vanliga skor mellan 1200 och 1500 km.

Men så var det det här med sparsamheten. När exakt säger man åt skorna att deras tjänster inte längre är önskvärda?
Och vill man börja springa i ett par nya vita skor nuvarande väder, med snöslask och snömodd som gör att skorna behåller sin originalfärg knappt en uppvärmningsrunda?

Ett tips jag fick från en väldigt rutinerad marathonlöpare i omklädningsrummet innan Stockholm Marathon för några år sedan är att smeta på en linje med vaselin ungefär i höjd med ögonbrynen. Den stoppar sedan svetten som garanterat kommer att rinna från att rinna ner i ögonen.

Om det är varmt och man springer genom duschar på vägen så kommer inte vaselinet att sitta kvar under hela loppet, men medan den sitter där så funkar det.

Jag springer en del tävlingar, men inte jättemånga. Det brukar bli runt fem lopp per år och till stor del är det en ganska fast uppsättning tävlingar som jag återkommer till. Det finns flera anledningar till det, som att man kan se sin utveckling från år till år (och vilken form man är i, om man inte visste det innan) när banorna är ungefär likadana från år till år. Förutom att de är välarrangerade och roliga tävlingar förstås.

Här är de lopp som har mig som stammis:

SpringCross
Ett terränglopp vid Stora Skuggan i Stockholm i början av Maj. Om man inte är Lidingölopps-löpare, vilket jag ännu inte varit, så finns det inte så många chanser att springa stora terränglopp. Då får man ta chansen när den finns. SpringCross är ett lopp på 12 km som består av två ganska tunga och backiga 6 kilometersvarv. Det är som sagt ett ganska stort lopp och den första knappa kilometern som går över fält räcker inte riktigt för att dra ut fältet, så när man efter det kommer in på ganska smala skogsstigar blir det ganska trångt. Det släpper dock efter den tredje kilometern och sen har man visserligen folk runtomkring sig mest hela tiden, men det är inget som stör alltför mycket.
SpringCross är ett av de lopp som körs den andra helgen i maj, så tyvärr måste man välja mellan det och Kungsholmens halvmara (och Lidingö ultra om man är sån). Med tanke på hur mycket folk det har varit på SpringCross de senaste åren (och inte alltför högljudda protester från FK Studenterna som arrangerar Kungsholmen runt) så verkar det finnas löpare så det räcker för alla lopp.
Men det är ju förstås tråkigt att inte kunna springa alla de lopp man vill.
www.springcross.se

Stockholm Marathon
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Jag sprang i Stockholm första gången 1990 och sedan 91, 92 och 93. Sen gick dels mitt knä sönder och dels hade jag annat för mig än att springa, så det blev ett uppehåll på 11 år fram till comebacken 2004. Sedan dess har jag sprungit i Stockholm varje år.

Stockholm Halvmarathon
Jag kom rätt sent in på halvmara-spåret och sprang inte min första förrän för fyra eller fem år sedan då jag sprang S:t Eriksloppet (nuvarande Stockholm Halvmarathon) för första gången. Redan första gången kom jag fram till att halvmarathon nog är min bästa distans; tillräckligt långt för att distansen i sig ska vara utslagsgivande men ändå tillräckligt kort för att man ska orka ta i ordentligt hela vägen.
Banan är i princip Kungsträdgården till Vasaparken och sen ett varv på Kungsholmen och ett på söder och sen mål i Kungsträdgården igen. Inte platt men inga svåra backar heller.

Ibland kan större lopp kännas mer som ett jippo än en tävling, men så är inte alls känslan här. På Stockholm halvmarathon känns det verkligen som om alla är där för att springa, och dessutom så bra de kan. Jag har nog aldrig sett någon springa i kanindräkt där till exempel. (Inget ont om folk som springer utklädda, men det verkar helt enkelt inte som om Stockholm Halvmarathon är deras arena).
www.stockholmhalvmarathon.se

Tömilen
Tömilen hette förut snömilen men bytte namn för några år sedan. Det går i andra halvan av november i LillJanskogen i Stockholm och är en riktig favorit. Loppet går i en tuff 5-kilometersbana med flera rejäla backar på varje varv. Med lite tur får man springa i snö, men det har bara hänt en gång under de år jag har sprungit loppet.
Jag gissar att antalet deltagare i de olika klasserna (herrar, damer, 5km, 10km) totalt ligger runt 500. Det betyder att det inte är något jättearrangemang, men ändå ett hyfsat stort lopp. Precis lagom stort skulle jag säga. Och en bra avslutning på tävlingsåret.
http://www.studenterna.nu/Arrangemang/tomilen.asp

På Marathonbloggen på svd.se frågades det om saker som man som marathonnybörjare bör komma ihåg inför och under sin första mara. Jag vill ju inte ge sken av att veta allt, men jag har trots allt sprungit 12 marathonlopp, så några tips kan jag iallafall bjuda på:

Nummerlapp och chip
Om man har möjlighet så är det bra att hämta dessa dagen innan. Om inte annat för att man då kan ta hem (eller till hotellet om man reser) dessa och i lugn och ro kan fästa chippet på skon, fylla i nöd-kontaktuppgifterna på baksidan av nummerlappen och eventuellt också passa in nummerlappen på tröjan eller linnet man ska springa i. Sånt är mycket enklare att göra hemma än sittande på en gräsmatta eller på en läktare.

Tejpade bröstvårtor
Är förstås individuellt men det kan vara bra. Glömmer man plåster/tejp hemma har det gått att få i sjukvårdstältet vid starten (i Stockholm).

Strumpor
Är mycket viktigare att ha ordning på vid en stor tävling än när man tränar. Vid träning har man oftast allt man behöver med sig, och kan välja löpväg lite friare än under en tävling. Är det varmt så dyker det upp mycket vatten, både ur duschar och i form av (ibland ganska djupa) vattenpölar runt vätskekontrollerna. Då gäller det att man har ordentliga strumpor som sitter rätt från början och som inte ändrar sig under loppet, annars kommer skavsåren och de blåa naglarna garanterat.
Mitt favoritmärke är X-Socks. Dyra, kanske det dyraste märket, men sitter otroligt bra kvar på plats även när det är blött.

Vatten
Det finns ju vätskekontroller var tredje kilometer (ungefär) så egentligen behöver man ju inte ha med sig någon dricka. Men vid den första kontrollen, innan fältet har hunnit sprida ut sig, kan det vara riktigt trångt runt borden, och för att slippa trängas där kan det vara bra att ha med sig en flaska vatten från starten som man dricker ur istället. Efter första vätskekontrollen (eller när den är tom) behövs den inte mer så då slänger man helt enkelt bort den.

Toaletter
I inlägget på Marathonbloggen hade någon påstått att man bör ta med sig toapapper. Jag säger att man inte alls behöver det. Jag har aldrig varit med om att det har saknats på någon av bajamajorna i Stockholm, och då har jag ändå sprungit maran med totalkraschad mage en gång vilket innebar 11 toalettbesök under loppet.

Jag fick nya Eels-skivan i posten igår, och det stod visserligen Limited Edition på omslaget, men det här verkar vara lite onödigt mycket Limited för min smak.

//

I got the new Eels cd in the mail yesterday. It did say Limited Edition on the cover, but this was a bit too Limited even for my taste.

Hösten 2008 fick jag en idé.
Eftersom jag brukade springa från jobbet i Solna hem till Huddinge och alltid gjorde det ensam, så tänkte jag att jag nog inte var den enda som gjorde det. Alltså tänkte jag ut ett ett system med uppsamlingspunkter, “hållplatser”, där det var meningen att likasinnade kunde samlas på vägen genom innerstan för att sedan springa tillsammans söderut och sedan vika av efterhand beroende på var folk bodde.
Bloggposten om den planen finns här.

Tyvärr hände det inte så mycket med den här planen. Jag annonserade den i ett par löparforum på nätet och fick en del positiva kommentarer där, men tyvärr dök ingen upp någon av de tre gånger jag försökte.
Det finns förmodligen flera anledningar till detta. Säsongen , första försöket var i slutet av oktober, var förmodligen inte den bästa för att dra igång nåt sånt här och kanske skulle jag ha varit tydligare med någon sorts fartförväntningar för att inte skrämma bort långsammare löpare redan i förväg.
Men jag tycker fortfarande att det var en riktigt bra idé.

Nu bor jag inte längre på löpavstånd från jobbet så tyvärr kan jag inte längre göra något liknande men den som vill ta över idén får förstås gärna göra det. Det sägs ju att det ska bli vår inom bara ett par månader, och då brukar ju alltid löparunderlaget bli mycket större.

Jag ska som sagt springa Chicago Marathon i höst, och då kollar man (om man är som jag) upp vad man har hemma skrivet om detta lopp. Det var inte så jättemycket, men jag hittade iallafall en stor artikel i ett nummer av Runners World (US) med rubriken “Meltdown” om 2007 års upplaga av loppet.
Det kanske jag inte skulle ha gjort.

2007 verkar nämligen ha varit en katastrof, med dryga 30 grader i luften, hög luftfuktighet och därmed extremt svåra förhållanden att springa i. Så svåra att loppet faktiskt blåstes av med över 20000 löpare kvar på banan. Och sånt vill man ju inte gärna läsa om det lopp man precis har anmält sig till.

Själv har jag klarat de marathonlopp jag har sprungit i hög värme utan några problem alls, men det förutsätter ju att arrangemanget av loppet fungerar som de ska med vätskekontroller, eventuellt några extra sådana, och duschar och vattenbad och allt annat. Att det fixas fram en otrolig massa vatten helt enkelt. I Stockholm har detta funkat helt oklanderligt när det har varit riktigt varmt, men med mer än dubbelt så många löpare varav många ganska långsamma så blir det ju ännu svårare att få till allt rätt. Banan i Stockholm är ju dessutom två varv vilket måste göra logistiken kring vätskekontrollerna mycket lättare.

Värmetålighet handlar annas mycket om vana. 1992 i Stockholm var det 29 grader varmt och solsken. Då hade det varit varmt sedan slutet av april, och man hade då kunnat träna i förhållanden hysfat lika de som sedan var under loppet. Ett sånt läge är (iallafall för mig) mycket lättare att hantera än en mindre men plötslig höjning av temperaturen precis innan loppet. Så var fallet ett år, det kan ha varit 2005, då det visserligen bara var runt 20 grader varmt, men då det efter en kall vår knappt hade varit över 15 grader på hela våren.
Då hade jag problem med värmen.
2007, ett annat hett år, var det inte varmt lika länge innan som 1992, men iallafall veckan innan. Då förberedde jag mig genom att köra de sista träningspassen med extra påpälsning, heltäckande långärmat och långbent, trots solsken och drygt 20 grader i luften. Jag vet inte om de förberedelserna gjorde någon skillnad i verkligheten, men den maran är fortfarande den jag är mest nöjd med genomförandet på.

Nu verkar inte extrem värme vara standardvädret i Chicago i början av oktober. Det vanliga verkar vara några få plusgrader vid starten (07:30) för att sedan gå upp till runt 15 grader. Vanligt svenskt höstväder alltså. Bör inte var några problem att förbereda sig för.
Men man vet ju aldrig.