Tre nivåer av utrustningsval

En fördel med löpning som brukar tas fram vid behov är att det är billigt, eftersom själva utövandet är gratis och det behövs så lite specialutrustning. Detta är helt sant, men det betyder inte att det inte går att lägga ner en hel del pengar på löpning för den som vill.
Jag har kommit fram till tre grundläggande nivåer av utrustningsval för olika plånböcker och ambitioner. Såhär funkar de:

Bara det nödvändigaste
Det är på denna nivå som de ekonomiska argumenten för löpningen passar bäst in. När man på sommaren bara behöver ett par shorts och en tshirt för att ge sig ut och springa är den enda egentliga kostnaden ett par skor. Dessa bör man dock inte snåla alltför mycket på. De behöver inte nödvändigtvis vara dyra, men att prova sig fram till ett bra par i en bra affär ger ganska mycket.

Den “riktiga” utrustningen
Nästa steg är att, förutom det riktiga skoparet, skaffa specialiserade löparkläder; strumpor, tröjor etc. i sk “funktionsmaterial”, en lätt vindjacka och tights/långbyxor (beroende på personlig preferens). Det finns en hel del att välja på i denna nivå.
Själv har jag en hel del från danska Newline, bra grundläggande funktionella löparkläder som inte kostar alltför mycket. Köper man dessutom på “fel säsong” så kan man hitta kläder till riktigt bra priser (gäller förstås alla märken).

Överkursen/Topoftheline
Många tillverkare/märken har olika nivåer på sina produkter, inte helt olika de tre jag listar här. Adidas t ex kallar dem “Response”, “Supernova” och “Adistar”, både för skor och kläder. Skillnaden mellan de två översta nivåerna är i regel små detaljer. Ofta inga nödvändigheter, men inte sällan småsaker som
extra sömmar, annorlunda skärningar, extra “ventilations-zoner” som man uppskattar när man väl har dem. Jag brukar passa på att köpa kläder i denna nivå på rea. Normalpriserna på sånt här är ofta lite väl tilltagna.

Livsplanering

Att förbereda sig för att springa ett marathon-lopp tar tid. Ganska mycket tid. Iallafall om man har ambitionen att springa. Och tid är som bekant nånting som det finns begränsad mängd av.
För den som när drömmen om att “någon gång i livet” springa ett marathonlopp finns det tillfällen i livet som passar olika bra eller dåligt för detta. Här följer en kort beskrivning av de livsskeden jag har förberett mig för marathonlopp, och hur de har passat.

Sista terminen i gymnasiet
Beroende på ambitionsnivån (och hur gymnasiet ser ut för tillfället) kan denna tidpunkt i livet passa olika bra. Om man som jag inte var särskilt ambitiös som gymnasist så betyder det att man kan ha en del tid över för att träna. Det var precis vad jag gjorde denna termin. En nackdel är att det finns många tillfällen till fest under slutet av terminen, då man som bäst förbereder sig om det är Stockholm Marathon man satsar på. En annan sak att tänka på, om skolavslutningen ligger efter loppet, är att man ibland kan förlora ganska mycket både i vikt och midjemått på sin första mara, och det inte alls är säkert att den nyprovade studentkostymen passar veckan efter. Själv gick jag ner drygt 4 kg på mitt första marathonlopp och hade inte alls samma midjemått i några dagar efter.

Som universitetsstudent
De flesta kursen på universitet/högskola bygger mycket på att man själv planerar sin tid. Några få fasta punkter i veckan är inte ovanligt. För den som vill träna inför ett marathonlopp är detta nästintill perfekta förhållanden. Är man dessutom singel så är det inte särskilt troligt att man någon gång under livet har bättre förutsättningar att förbereda sig väl. Detta visade sig också på mina resultat.
Trots att jag inte alls kände att jag gjort optimala förberedelser gjorde jag mitt (hittills) bästa marathonlopp under min första vår på universitetet. 3 timmar 34 minuter på Stockholm Marathon 1992. Och det i ett lopp som gick i 29 graders värme och trålande solsken.

Sambo/Gift utan barn
Har man en förstående (eller själv springande) bättre hälft så funkar det bra att träna som gift/sambo. Man måste förstås vara beredd på att flytta/korta ner träningspass lite då och då för att få det att passa ihop, men generellt går det ganska bra.

Sambo/Gift med ett litet barn
Den löptränande småbarnsförälderns bästa vän är joggingvagnen (eller löpvagnen, för att inte blanda ihop den med vilken trehjulig barnvagn som helst). Den gör att man kan kombinera barnets sovstund/er med träning på ett perfekt sätt. Se föregående inlägg.

Sambo/Gift med två barn
Här börjar det bli lite mer pusslande med tider. Eftersom det inte går att ta med sig två barn I vagnen (om man inte investerat i en dubbel-löpvagn) så betyder det att man är mycket mer begränsad I sitt val av träningstillfällen. Man får helt enkelt ta de tillfällen som finns. Se föregående inlägg även om detta.

Sammanfattningsvis så är det förstås lättare att förbereda sig bra ju mer kontroll över sin egen tid man har, och det i sin tur beror mycket på vilka människor och fasta tider man behöver anpassa sig till. Med lite fantasi går det mesta att lösa.

Träningstillfällen

Uppdatering: Den nedan nämnda löparvagnen är numera till salu. Se mer på löparvagn Sleipner Sport till salu

Om man ska ha möjlighet att träna ganska mycket, samtidigt som man har annat i livet som tar tid, så krävs ibland en del planering. Ibland får man helt enkelt ta de tillfällen och varianter som finns. Här är några av de varianter jag har prövat på.

Barnvagnslöpning
Som löpare och småbarnsförälder är en joggingvagn en självklar investering. Det finns många vagnar som kallas “joggingvagn”, men inte så många som verkligen är det. Originalet är Babyjogger, men jag har en som heter Sleipner (med en bild av en noshörning på!) som kostade ungefär hälften så mycket och som jag har använt i snart tre år. De utmärkande dragen är ett par 20″-hjul i bak och ett 14″-hjul i fram, handtag i något högre position än en vanlig vagn och ordentliga möjligheter att spänna fast barnet.
Hur barnet upplever åkandet är förstås individuellt, men mina har i normalfallet somnat inom 10-15 minuter från starten och har sedan sovit under resten av rundan, utom under riktigt långa rundor (över 20km). Själva löpningen har sina egenheter, men det är förstås vanesaker. Att man är tvungen att röra armarna mindre och annorlunda är förstås en sak, men det har också känts som om löpsteget blir något kortare.
Den belastning som själva vagnen medför är förstås en annan sak. På platt underlag utan blåst är belastningen inte särskilt stor (vilket mycket beror på de stora hjulen), men uppför känns det att det är lite extra vikt att få upp för backarna. Detta kompenseras dock till viss del av att man får lite extra hjälp med farten i nedförsbackarna.
Det tyngsta motståndet kommer dock när det blåser. I motvind fungerar vagnen som ett riktigt vindfång, och det kan nästan kännas som om det blir tvärstopp ibland.
Hastighetsmässigt räknade jag till en början med ca 10% extra tid på rundorna, men när jag vant mig vid tekniken (och kanske blivit lite starkare i överkroppen) ligger det snarare på ungefär 5% extra.

Löpning som transport
Att springa till och från jobbet är ett bra alternativ när det är praktiskt möjligt. Eftersom det är en transport som ska göras på något sätt, så blir marginal-tidsåtgången inte särskilt stor. Det kräver förstås lite planering, och man får förstås välja att antingen springa till eller från, iallafall för varje enskild dag.
Att springa till jobbet kräver förstås att man har möjlighet att duscha på jobbet, och även planering i form av vanliga kläder medtagna dagen innan. Att bära med sig det man behöver i en ryggsäck funkar på sommaren när man inte behöver så mycket kläder, men på vintern funkar det helt enkelt inte. Man bör också tänka på hur man klarar av att springa direkt efter frukost.
Att springa hem från jobbet kräver inte så mycket mer än att ha med sig träningskläderna. Förutom att ha fickor eller liknande där nycklar och annat nödvändigt får plats.

Lunchlöpning
Att springa på lunchen är förstås också ett alternativ. Fördelen är att man får springa mitt på dagen, vilket innebär att man får träna I dagsljus även på vintern och att kroppen är någorlunda pigg redan från början. En nackdel är att det blir ganska långa luncher. Det är nämligen en riktigt dålig idé att träna istället för att äta lunch. Pga tidsbrist gjorde jag detta en gång, och jag kände mig sjuk I flera dagar efteråt.

Tidiga morgonpass
Att springa en runda i princip “direkt från sängen”, innan frukost, jobb och allt annat har jag prövat på, men inte sedan jag fick barn. Då passar det nämligen sällan in i morgonrutinen. Annars är det ett bra alternativ om man orkar (man vänjer sig ganska snabbt) och inte springer alltför långt. Att tänka på när man springer genom bostadsområden är att många som kör ut med sina bilar från parkeringar och garageuppfarter inte verkar ha vaknat förrän bilen har fått upp farten ordentligt. Jag har flera gånger varit nära att bli påkörd av såna.

Att springa på vintern

Om man springer på vintern bör man vara beredd på en viss skepsis från sin omgivning, iallafall om det är vanligt med snö och halka där man bor. Man får vara beredd att förklara hur man undviker att halka, att man oftast inte fryser och att det faktiskt går att andas även i minusgrader.
Det finns ju dock en del saker som är speciellt med att springa på vintern. Här följer mina svar på hur det går till.

Att inte halka
Det är ju trots allt halt ibland på vintern. Springer man som jag mest på trottoarer, gång/cykelvägar och i vägkanter så är det dessutom inte alltid plogat eller sandat, så det kan bli lite trixigt ibland. Jag springer själv med broddar av Spiky-typ (fast en kopia från Biltema för en bråkdel av priset). De funkar som bäst på hårt packad snö, men även på allmänt isig asfalt. Under vintriga delar sitter de ofta kvar på skorna konstant, men egentligen är det bättre för hållbarheten på dem att inte ha dem när det inte riktigt behövs.
Speciellt på välsandad bar asfalt slits de ut ganska fort, men eftersom broddarna ofta är nödvändiga under vissa delar av en runda så är det inte så mycket att göra åt. Lite som med dubbdäck på bilen alltså.
Det finns ju också speciella vinterträningsskor, bland annat svenska Icebug, men jag har ännu inte prövat några sådana. Återkommer om det om jag prövar nåt sånt.

Att inte frysa
Som bekant kan det vara kallt på vintern. Det finns också gott om vintersporter som utövas utomhus. Det finns alltså inget som generellt säger emot att springa (utomhus) på vintern. Man bör ju dock ha rätt kläder på sig. Rätt kläder för mig är denna utstyrsel:

Huvudet
Mössa. Gärna lite skäggstubb. Just nu en Newline-mössa som börjar bli utsliten, men egentligen vill jag ha en gammal tunn toppluva, har dock inte hittat någon bra än.

Överkroppen
Underställs-tröja av “superunderställs-typ”. Av de jag har är de riktigt gamla (80-tal) generellt varmare än de av senare årsmodell. Bör helst vara så långa som möjligt eftersom de annars rör sig upp och skapar en glipa mellan byxor och tröja. Sånt kyler.
Varm tröja. Jag har några olika som passar vid varierande temperaturer.
Vindjacka. En tunn sak som bara tar emot vind (och inte all sån heller). Jag borde nog hitta någon bättre egentligen.

Händerna
Jag har ett par tunna handskar i något fleece-liknande material. Problemet med handskar är att de ibland är nödvändiga i början av en runda, men efter en stund när man kommit upp i varv känns de ofta lite för varma och nästan i vägen. Är det minusgrader och eller snö i luften överväger dock de positiva argumenten.

Benen
Jag gillar att springa i tights. På vintern kör jag med ett par fodrade vintertights från Newline. De enda riktiga vinter-tights jag har hittat faktiskt. De är lite mindre elastiska på längden än vanliga höst/vår-tights, jag antar att det beror på fodret. De funkar som de är ner till nästan -10 grader. Är det kallare går det att få in ett par långkalsoner (från superunderstället) under om man anstränger sig lite.
Uppdatering: Mina fodrade tights har spruckiti grenen. När de inte är så elastiska och sitter ganska hårt blir det förstås lätt så. Det värsta är att sömmen som sitter där de gått sönder orsakar ett skavsår på insidan av låret, så det blir till att leta upp ett nytt par. Eventuellt av samma sort, men inte säkert.

Fötterna
Inget speciellt egentligen. De vanliga skorna, och de vanliga strumporna. Om det är halt med ovan nämnda brodd-damasker på skorna.

Att inte bli påkörd
Springer man inte mitt på dagen så är risken stor att det är mörkt ute när man springer på vintern. Då är det självklart att använda reflexer. Många träningskläder och skor har reflexer påsydda, men dessa räcker inte särskilt långt. En reflexväst och/eller några rejäla reflexband rekommenderas.

I ett kommande inlägg:
Att springa på olika underlag.

Att börja från början

När jag började springa igen, i mars 2003, hade jag varit i princip fysiskt inaktiv i nästan 9 år.
Även om jag kroppsligt då var på noll så var jag som löpare mentalt kvar som den långlöpare jag var många år tidigare. Detta gav en konstig känsla. Inte så jobbig, men mycket märklig.

Upplägget
Jag hittade redan från början en naturlig runda att utgå från. Ungefär 3 km lång var den, och planen var att träna varannan dag och springa denna runda tills jag kommit upp i ett tempo och en känsla av kontroll som jag kände mig bekväm med, och sedan utöka distansen med ett par kilometer och köra samma upplägg på den sträckan. Det tog ett par veckor att komma upp i form så att det blev dags att lägga på ett par kilometer.
Nästa steg tog något längre, och steget därefter ännu lite längre, men på 2-3 månader hade jag kommit upp på distanser runt 9-10 kilometer.

Hur länge funkar konceptet?
Att springa sin runda varannan dag och öka sträckan när man nått sitt mål funkar förstås inte i all oändlighet. Dels för att det för varje ökning av sträckan tar lite längre tid att komma upp i nivån då det är dags att gå till nästa, och dels för att man sällan har den obegränsade tillgång till tid som behövs för att springa längre och längre.
För min del stannade jag upp i uppräkningen av den “vanliga rundan” vid ungefär 14 km. Jag springer förstås ganska ofta längre sträckor, speciellt de perioder då det tränas inför ett marathonlopp, men vardagsrundan är en runda som faktiskt fortfarande utgår från den 3-kilometersrunda jag startade med.

Det beror förstås också på vilken målsättning man har med sin löpning. Vill man bara må bra så kan man mycket väl sluta lägga på extra kilometrar redan efter ett par steg, siktar man på ett millopp räcker sträckor runt den sträckan ganska bra. Siktar man däremot på längre sträckor, halvmara, lidingöloppet eller marathon så bör man nog fortsätta upp iallafall ett par steg till när man kommit över 10km-gränsen. I så fall även variera distanserna lite mer, både uppåt och nedåt.

Ansträngning vs. hastighet
Vad gäller hastigheten är den ju ganska lätt att se när den går upp. Tiderna på rundan blir ju bättre och bättre. Något som jag däremot noterade var att ansträngningen och den upplevda farten, dvs hur jobbigt det var och hur fort det kändes, inte förändrades särskilt mycket. Idag, när jag springer sträckor betydligt längre och fortare än i början, känns det ungefär lika jobbigt och snabbt som i början.

Bakgrunden

När jag var yngre sprang jag en del.
Jag sprang ganska långa sträckor (inga extremer dock), mycket eftersom det var det jag var bra på. Jag var riktigt dålig på att springa fort, inte tillräckligt snabb för att vara bra på medeldistans, men när det gick uppåt en mil började min uthållighet att bli en relativ fördel.

Jag tränade dock inte särskilt mycket.

Det fanns flera anledningar till det. En var att det inte riktigt uppmuntras att springa långdistans när man är yngre. Det finns tillochmed de som säger att det är olämpligt. Nuförtiden (men sällan då) har många lopp ganska höga åldersgränser (18) för att få vara med överhuvudtaget. Vad gör man då, som uppväxande på en mindre ort, i princip utan möjligheter att träna organiserat på det man är bra på och utan tillräcklig motivation för att träna själv. Man löptränar iallafall inte jättemycket.

Därför kan jag inte annat än att imponeras av mig själv som utan att ha tränat så jättemycket ändå sprang det lokala 16 km långa loppet, som 14-åring, på strax över 71 minuter. Jag är såhär i efterhand nästan lite förvånad att ingen tränare såg att här fanns det något att jobba med.
Men.
Det finns alltid ett men.
Det här var ju i mitten av 80-talet.
Mitt under den stora joggingvågen.
Det fanns massor av löpare.
Överallt.
Som sprang fort.
En snabb koll i förra årets resultatlista för samma lopp ger att samma tid nu hade gett en tiondeplats av ca 30 deltagare. 1985 hamnade jag på nånstans kring plats 40, av 70 deltagare. Och jag hade två klasskamrater före mig.
16 km landsväg i 4:20 min/km var helt enkelt inte något att imponeras över i mitten av 80-talet.
Några år senare tog jag mig dock samman och tränade ordentligt i några månader, och sprang mitt första Stockholm Marathon 1990. Jag körde därefter samma upplägg i några år men med mindre och mindre förberedelser för varje gång, vilket tillsammans med misstaget att springa i samma skor alldeles för länge gjorde att mitt ena knä gick sönder precis när jag börjat träna inför 1994 års mara. Det gjorde att jag la ner löpningen helt under nästan 10 års tid.

I mars 2003 började jag igen, och nu snart fyra år senare är det dags att att presentera mina erfarenheter av att börja från noll och springa sig upp till en någorlunda hög motionärsnivå.