Livsplanering

Att förbereda sig för att springa ett marathon-lopp tar tid. Ganska mycket tid. Iallafall om man har ambitionen att springa. Och tid är som bekant nånting som det finns begränsad mängd av.
För den som när drömmen om att “någon gång i livet” springa ett marathonlopp finns det tillfällen i livet som passar olika bra eller dåligt för detta. Här följer en kort beskrivning av de livsskeden jag har förberett mig för marathonlopp, och hur de har passat.

Sista terminen i gymnasiet
Beroende på ambitionsnivån (och hur gymnasiet ser ut för tillfället) kan denna tidpunkt i livet passa olika bra. Om man som jag inte var särskilt ambitiös som gymnasist så betyder det att man kan ha en del tid över för att träna. Det var precis vad jag gjorde denna termin. En nackdel är att det finns många tillfällen till fest under slutet av terminen, då man som bäst förbereder sig om det är Stockholm Marathon man satsar på. En annan sak att tänka på, om skolavslutningen ligger efter loppet, är att man ibland kan förlora ganska mycket både i vikt och midjemått på sin första mara, och det inte alls är säkert att den nyprovade studentkostymen passar veckan efter. Själv gick jag ner drygt 4 kg på mitt första marathonlopp och hade inte alls samma midjemått i några dagar efter.

Som universitetsstudent
De flesta kursen på universitet/högskola bygger mycket på att man själv planerar sin tid. Några få fasta punkter i veckan är inte ovanligt. För den som vill träna inför ett marathonlopp är detta nästintill perfekta förhållanden. Är man dessutom singel så är det inte särskilt troligt att man någon gång under livet har bättre förutsättningar att förbereda sig väl. Detta visade sig också på mina resultat.
Trots att jag inte alls kände att jag gjort optimala förberedelser gjorde jag mitt (hittills) bästa marathonlopp under min första vår på universitetet. 3 timmar 34 minuter på Stockholm Marathon 1992. Och det i ett lopp som gick i 29 graders värme och trålande solsken.

Sambo/Gift utan barn
Har man en förstående (eller själv springande) bättre hälft så funkar det bra att träna som gift/sambo. Man måste förstås vara beredd på att flytta/korta ner träningspass lite då och då för att få det att passa ihop, men generellt går det ganska bra.

Sambo/Gift med ett litet barn
Den löptränande småbarnsförälderns bästa vän är joggingvagnen (eller löpvagnen, för att inte blanda ihop den med vilken trehjulig barnvagn som helst). Den gör att man kan kombinera barnets sovstund/er med träning på ett perfekt sätt. Se föregående inlägg.

Sambo/Gift med två barn
Här börjar det bli lite mer pusslande med tider. Eftersom det inte går att ta med sig två barn I vagnen (om man inte investerat i en dubbel-löpvagn) så betyder det att man är mycket mer begränsad I sitt val av träningstillfällen. Man får helt enkelt ta de tillfällen som finns. Se föregående inlägg även om detta.

Sammanfattningsvis så är det förstås lättare att förbereda sig bra ju mer kontroll över sin egen tid man har, och det i sin tur beror mycket på vilka människor och fasta tider man behöver anpassa sig till. Med lite fantasi går det mesta att lösa.

Leave a Reply

Your email address will not be published.