Tånaglar

När jag tränade löpning i början av 90-talet minns jag att det var en stående procedur att jag efter vårens första träningspass i blött väder blev av med en stortånagel som sedan tog ungefär ett år på sig att växa ut helt, och sen började det om igen.

Under de fyra år jag nu har sprungit har inget sånt inträffat och jag har inte tänkt närmare på det, men nu när jag gör det så är anledningen ganska självklar. Bomullsstrumpor. Det var de som gjorde att mina stortånaglar hade en livslängd på nästan exakt ett år. Numera springer jag istället i strumpor av diverse mystiska material som efter ett träningspass har torkat innan jag har hunnit få dem av mig.

För några veckor sedan fick jag dock blåsor runt och under en nagel, efter att ha haft ett par nya strumpor, av en ny modell dessutom, på ett långpass och råkat ha dem lite snett på foten. Den där nageln har sedan dess varit ett litet problem eftersom den har suttit lite löst och snett men samtidigt suttit fast tillräckligt hårt för att den inte ska lossna.
Nu har jag dock tagit tag i problemet och lyckats dra ut nageln. Tån kommer att vara lite öm i någon dag, men sen tror jag att problemet är helt borta. Förhoppningsvis får den nya nageln ett längre liv än ett år.

Väntan på förkylningen

Om man har någorlunda koll på när och hur mycket man tränar så får man efter ett tag en viss känsla för hur ofta man på ett eller annat sätt är sjuk och därför inte kan träna. För min del betyder “sjuk” i nästan alla fall förkyld, och då knappt så att jag kan räknas som sjuk men ändå tillräckligt för att inte kunna träna.

Dessa små ofrivilliga träningsavbrott brukar infalla ganska regelbundet ungefär en gång per 4-7 veckor, och det är väldigt sällan det går två hela månader utan något avbrott i träningsrutinen. Just nu har det gått drygt sex veckor utan att jag har behövt hoppa över några träningspass av hälsoskäl, och med knappt tre veckor kvar till Stockholm Marathon börjar det bli hög tid för den oundvikliga förkylningen att dyka upp, för att jag ska hinna få den, ha den och bli av med den i god tid innan loppet. Kommer den inte denna vecka så börjar det bli lite ont om tid.

För den kommer att komma. Det är jag helt säker på.

Intryck: Mizuno Wave Inspire 3

Sedan jag började springa igen för drygt fyra år sedan har jag egentligen bara haft två olika skomodeller, Adidas Supernova Control och Mizuno Wave Inspire, dock i olika årsmodeller. De skor som har gett den största aha-upplevelsen är definitivt det första Adidas-paret, Supernova Control av årsmodell 2003, förmodligen eftersom de var de första riktiga löparskor jag hade på nästan 10 år. De jag tyckt bäst om i längden var dock förmodligen mina första Mizuno, den första versionen av Wave Creation från 2005. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som var så bra med dem men passformen, den ganska hårda dämpningen och känslan av fart genom hela löpsteget spelar förstås in.

När jag var i New York för drygt en månad sedan köpte jag ett par av den senaste inkarnationen av Mizuno-skorna, och efter en månads användning (drygt 250 km, nytt rekord på en månad!) kan jag meddela att känslan finns kvar. Detta är nog de skönaste skor jag haft. Dessutom springer man fort i dem. Den enda lilla anmärkningen jag har är att snörningen slutar tidigare än “standardskon”, men det är nog mest en vanesak.

Att den stiliserade räven i Mizuno-loggan på skons sidor är bland de snyggaste märkes-loggorna som finns (i hård konkurrens med Adidas stripes och Karhus M) gör ju inte skorna sämre.

Hälsa

Den som någon gång iakttagit en yrkeschaufför; bussförare, taxichaufför eller lastbilsförare t ex, har säkert märkt att de hälsar på varandra när de möts ute på vägarna. Det har inget att göra med att de känner varandra personligen, utan mest att det är en trevlig gest.
Det kan förstås finnas andra orsaker också som jag som utomstående inte har en aning om.

Är man ute och springer händer detta också, att man hälsar på löpare man möter, passerar eller blir omsprungen av, men tyvärr tycker jag mig märka att det sker mer och mer sällan. Några iakttagelser i ämnet:

– Ju äldre den man möter är, desto större chans att man får en hälsning när man möter varandra
– Kvinnor hälsar betydligt mer sällan än män.
– I Stockholms innerstad verkar fenomenet vara helt utdött, medan man i dess förorter fortfarande hälsar på varandra ganska ofta.

Det är inte särskilt svårt. En liten nick, en mikroskopisk viftning med ena handen eller ett “hej” i en utandning räcker alldeles utmärkt. Och det gör stämningen ute på gångvägarna, trottoarerna och skogsstigarna mycket trevligare.

Om man bara väljer rätt grupp…

På nikeplus.com kan man som tidigare nämnts följa sin träningsutveckling.
Man kan också jämföra sig själv med andra på en av fyra topplistor: distans, “duration”, snabbaste 5 km och snabbaste 10 km och varje topplista finns också i fyra olika varianter, senaste veckan, senaste månaden och totalt. För att göra urvalet ytterligare lite smalare kan man välja att filtrera på kön, åldersgrupp och land.
Allt detta gör man förstås för att på ett eller annat sätt kunna se sig själv på en hyfsat hög placering på en topplista. Jag själv kan till exempel se mig själv så högt som på andra plats på distanslistan för svenska manliga 30-39-åringar förra veckan. Alltid något att vara glad över.

Vad jag saknar är dock något sätt att se den historiska utvecklingen över detta. Jag vill kunna se hur det utvecklas, om jag är på väg upp eller ner i de olika listorna, hur förändringen är sedan förra veckan/månaden. Gärna grafiskt presenterat på något snyggt sätt.

Intryck: Nike + iPod Nano

Det kanske är bäst att börja med att säga att jag inte lyssnar på musik när jag springer. Jag använder alltså enbart min ipod till att hålla koll på springandet, så detta är vad jag förmedlar mina intryck av.

Att komma igång

Som vanligt med Apples grejer går det snabbt och lätt att komma igång. Man sätter i mottagaren i ipoden och sätter fast sändaren på ena skon, och sen är det bara att börja. Det kan förstås vara bra att skapa sig ett konto på nikeplus.com också men det är inte heller särskilt svårt.

Att springa

Jag har hört talas om att man, om man har hörlurar på sig får höra röster (Lance Armstrong eller Paula Radcliffe) berätta om ens framsteg under tiden man springer. Eftersom jag inte har dessa inkopplade under löpningen kan jag dock inte bekräfta detta. Vad jag däremot kan bekräfta är att själva ipoden är tillräckligt liten och lätt för att bära i en ficka utan att vara i vägen. Vill man följa med i framstegen på skärmen går den också bra att hålla i handen, och då kan man se tiden, sträckan och vilken hastighet man för tillfället håller. Detta kan dock ibland vara lite svårt att detta i farten, iallafall om man springer lite fortare.

Att mäta

Detta är förstås det svåraste att få till rätt, och det är också här som konceptet inte är lika helgjutet som för de andra delarna. Efter att ha undersökt lite hittade jag uppgifter (från Apple) om att mätningen av sträckan man springer (och därmed även hastigheten) kommer av att stegens antal och hur lång tid varje steg tar beräknas på något finurligt sätt. Denna formel ska enligt samma uppgifter funka för de allra flesta. Frågan är ju då hur exakt man vill att mätningen ska vara. Om man bara springer några få kilometer per runda blir 4-5% fel (vilket jag uppskattat felet till) så blir ju felet i mätningen 100-200 meter, och det är ju inte så farligt mycket. Springer man däremot en mil så blir felet 400-500 m och då börjar det ju bli lite mer, och springer man 2 mil är man uppe i en kilometers felmätning, och det är ju inte så kul. Jag tycker mig dessutom märka att felet blir större ju fortare jag springer.
I ärlighetens namn måste jag förstås erkänna att jag ännu inte hunnit med någon manuell kalibrering av grejerna. Återkommer om detta, och om mätningarna blir bättre efter det.
En fundering med anledning av att mätningen hittills alltid varit för kort är att det är mitt ovanligt ekonomiska löpsteg som får ipoden att tro att jag springer kortare än jag egentligen gör.

Att analysera

När man sen kommer hem så kopplar man in ipoden i datorn som vanligt. Då laddas informationen från träningspasset automatiskt upp till nikeplus.com, och man kan gå in där och se en graf som visar hur hastigheten varierat under passet. Man kan också se det man redan tidigare kunnat se direkt i ipoden; distans, tid och genomsnittshastighet. När man har sprungit några gånger kan man även välja att jämföra ett pass med sitt bästa (snabbaste) på en liknande distans.
Ganska grundläggande saker helt enkelt, men snyggt presenterat.

Att utmana

En av de roligaste grejerna med hela konceptet är att man kan delta i (och själv skapa) utmaningar. Det kan till exempel vara “snabbaste 10 km”, “flest kilometer under en månad” eller “först att springa 100 km”. Det finns ett “officiellt “diskussionsforum där man kan hitta/annonsera utmaningar, men även flera fristående.
Även om denna del är riktigt bra så känns det som om det finns oändliga möjligheter till utveckling av konceptet. Här finns det en enorm potential.

Att visa upp sig

Här finns det också en del att jobba på. Från officiellt håll finns inte några sätt alls att visa upp sina resultat utanför nikeplus.com, men som jag nämnt i tidigare inlägg och som synes här i högermarginalen finns minst ett par olika sätt att få ut sina träningsdata till andra. Inga av lösningarna hittills är dock särskilt flexibla eller eleganta, så även här finns det en hel del utrymme för förbättringar.

Att sammanfatta

Jag gillar den. Den har sina små brister, men enkelheten och den snygga presentationen överväger. Det finns dessutom en enorm utvecklingspotential, så om ett år eller två kan det bli riktigt bra.