Stockholm för nybörjare, del 1

Marathonbloggen på svd.se frågades det om saker som man som marathonnybörjare bör komma ihåg inför och under sin första mara. Jag vill ju inte ge sken av att veta allt, men jag har trots allt sprungit 12 marathonlopp, så några tips kan jag iallafall bjuda på:

Nummerlapp och chip
Om man har möjlighet så är det bra att hämta dessa dagen innan. Om inte annat för att man då kan ta hem (eller till hotellet om man reser) dessa och i lugn och ro kan fästa chippet på skon, fylla i nöd-kontaktuppgifterna på baksidan av nummerlappen och eventuellt också passa in nummerlappen på tröjan eller linnet man ska springa i. Sånt är mycket enklare att göra hemma än sittande på en gräsmatta eller på en läktare.

Tejpade bröstvårtor
Är förstås individuellt men det kan vara bra. Glömmer man plåster/tejp hemma har det gått att få i sjukvårdstältet vid starten (i Stockholm).

Strumpor
Är mycket viktigare att ha ordning på vid en stor tävling än när man tränar. Vid träning har man oftast allt man behöver med sig, och kan välja löpväg lite friare än under en tävling. Är det varmt så dyker det upp mycket vatten, både ur duschar och i form av (ibland ganska djupa) vattenpölar runt vätskekontrollerna. Då gäller det att man har ordentliga strumpor som sitter rätt från början och som inte ändrar sig under loppet, annars kommer skavsåren och de blåa naglarna garanterat.
Mitt favoritmärke är X-Socks. Dyra, kanske det dyraste märket, men sitter otroligt bra kvar på plats även när det är blött.

Vatten
Det finns ju vätskekontroller var tredje kilometer (ungefär) så egentligen behöver man ju inte ha med sig någon dricka. Men vid den första kontrollen, innan fältet har hunnit sprida ut sig, kan det vara riktigt trångt runt borden, och för att slippa trängas där kan det vara bra att ha med sig en flaska vatten från starten som man dricker ur istället. Efter första vätskekontrollen (eller när den är tom) behövs den inte mer så då slänger man helt enkelt bort den.

Toaletter
I inlägget på Marathonbloggen hade någon påstått att man bör ta med sig toapapper. Jag säger att man inte alls behöver det. Jag har aldrig varit med om att det har saknats på någon av bajamajorna i Stockholm, och då har jag ändå sprungit maran med totalkraschad mage en gång vilket innebar 11 toalettbesök under loppet.

Springlinje revisited

Hösten 2008 fick jag en idé.
Eftersom jag brukade springa från jobbet i Solna hem till Huddinge och alltid gjorde det ensam, så tänkte jag att jag nog inte var den enda som gjorde det. Alltså tänkte jag ut ett ett system med uppsamlingspunkter, “hållplatser”, där det var meningen att likasinnade kunde samlas på vägen genom innerstan för att sedan springa tillsammans söderut och sedan vika av efterhand beroende på var folk bodde.
Bloggposten om den planen finns här.

Tyvärr hände det inte så mycket med den här planen. Jag annonserade den i ett par löparforum på nätet och fick en del positiva kommentarer där, men tyvärr dök ingen upp någon av de tre gånger jag försökte.
Det finns förmodligen flera anledningar till detta. Säsongen , första försöket var i slutet av oktober, var förmodligen inte den bästa för att dra igång nåt sånt här och kanske skulle jag ha varit tydligare med någon sorts fartförväntningar för att inte skrämma bort långsammare löpare redan i förväg.
Men jag tycker fortfarande att det var en riktigt bra idé.

Nu bor jag inte längre på löpavstånd från jobbet så tyvärr kan jag inte längre göra något liknande men den som vill ta över idén får förstås gärna göra det. Det sägs ju att det ska bli vår inom bara ett par månader, och då brukar ju alltid löparunderlaget bli mycket större.

Värme


Jag ska som sagt springa Chicago Marathon i höst, och då kollar man (om man är som jag) upp vad man har hemma skrivet om detta lopp. Det var inte så jättemycket, men jag hittade iallafall en stor artikel i ett nummer av Runners World (US) med rubriken “Meltdown” om 2007 års upplaga av loppet.
Det kanske jag inte skulle ha gjort.

2007 verkar nämligen ha varit en katastrof, med dryga 30 grader i luften, hög luftfuktighet och därmed extremt svåra förhållanden att springa i. Så svåra att loppet faktiskt blåstes av med över 20000 löpare kvar på banan. Och sånt vill man ju inte gärna läsa om det lopp man precis har anmält sig till.

Själv har jag klarat de marathonlopp jag har sprungit i hög värme utan några problem alls, men det förutsätter ju att arrangemanget av loppet fungerar som de ska med vätskekontroller, eventuellt några extra sådana, och duschar och vattenbad och allt annat. Att det fixas fram en otrolig massa vatten helt enkelt. I Stockholm har detta funkat helt oklanderligt när det har varit riktigt varmt, men med mer än dubbelt så många löpare varav många ganska långsamma så blir det ju ännu svårare att få till allt rätt. Banan i Stockholm är ju dessutom två varv vilket måste göra logistiken kring vätskekontrollerna mycket lättare.

Värmetålighet handlar annas mycket om vana. 1992 i Stockholm var det 29 grader varmt och solsken. Då hade det varit varmt sedan slutet av april, och man hade då kunnat träna i förhållanden hysfat lika de som sedan var under loppet. Ett sånt läge är (iallafall för mig) mycket lättare att hantera än en mindre men plötslig höjning av temperaturen precis innan loppet. Så var fallet ett år, det kan ha varit 2005, då det visserligen bara var runt 20 grader varmt, men då det efter en kall vår knappt hade varit över 15 grader på hela våren.
Då hade jag problem med värmen.
2007, ett annat hett år, var det inte varmt lika länge innan som 1992, men iallafall veckan innan. Då förberedde jag mig genom att köra de sista träningspassen med extra påpälsning, heltäckande långärmat och långbent, trots solsken och drygt 20 grader i luften. Jag vet inte om de förberedelserna gjorde någon skillnad i verkligheten, men den maran är fortfarande den jag är mest nöjd med genomförandet på.

Nu verkar inte extrem värme vara standardvädret i Chicago i början av oktober. Det vanliga verkar vara några få plusgrader vid starten (07:30) för att sedan gå upp till runt 15 grader. Vanligt svenskt höstväder alltså. Bör inte var några problem att förbereda sig för.
Men man vet ju aldrig.

Paris Marathon – detaljerna del 2


Förra inlägget handlade om Paris Marathon fram till själva starten. Här kommer några erfarenheter från själva loppet.

Allmänt om banan
Paris Marathon går mestadels inne i själva stan med två utflykter ut i grönskan, en runda i Bois de Vincennes på första halvan och ett slingrigt varv genom Bois de Bologne i slutet precis innan målet. Underlaget är nästan bara asfalt med ett par korta passager på kullersten, men dessa är inget som gör någon större skillnad. Eftersom Paris är fullt av breda gator och avenyer så går också loppet ganska mycket på såna. Utrymmesmässigt finns det bara ett ställe på hela banan där det korkar ihop så man måste gå, och det är vid Bastiljen precis efter första vätskekontrollen där kombinationen av en sväng i banan samtidigt som många saktar in för att dricka gör att det blir trångt. Förutom det är det bara att springa hela vägen.

Det finns inga stora backar, men det är inte heller helt platt. De ställen där det går mest upp och ned är i samband med ett par tunnlar när man springer utmed Seine under den tredje milen. Just i de där tunnlarna blir det även lite speciell stämning eftersom det är mörkt och ibland också en helt annan temperatur än utomhus.

Utmed banan är varje kilometer (och varje mile) tydligt utmärkt, och vid varje 5 km-passering finns även en klocka tydligt uppsatt.

Vätskekontrollerna
I Stockholm finns vätskekontrollerna vid var tredje kilometer och är just vätskekontroller med vatten och sportdryck. Det finns även andra stationer med bananer, saltgurka och en del annat, men de är separata kontroller. I Paris är det lite annorlunda.
Det finns kontroller vid var femte kilometer, och dessa är de som finns. Där finns det vatten, bananer, sockerbitar och frukt, allt i samma kontroll. Det gör att man får ha en lite annorlunda taktik vid kontrollerna.
En annan skillnad är att vattnet inte serveras i muggar, utan man får 33cl-flaskor med skruvkork. Det betyder att man man kan plocka med sig en flaska men man behöver ju inte dricka den på en gång vilket ju är fallet när man får muggar. Men den största skillnaden är nog att det inte finns någon sportdryck förrän på kontrollerna från 30 km och framåt.
I Bois de Bologne på slutet finns även några extrakontroller som arrangörer av några andra lopp står för, där det bjuds på vin och cider. Drickes på egen risk.

Publiken
En lite rolig detalj i Paris är att man får förnamnet tryckt på nummerlappen. Det har man förstås i Stockholm också, men i Paris står det tillräckligt stort för att det ska vara läsbart för publiken. Det gör att man kan få höra ett “Allez Jonas” (om man heter Jonas) ett antal gånger från publiken under loppet från folk man aldrig sett förut, speciellt mot slutet när fältet är lite mer utspritt. Även när man inte blir hejad på med namn så är publiken stor och entusiastisk, mest förstås i de centrala delarna, men det finns publik utmed nästan hela banan. Utom möjligen under delar av Bois de Vincennes men den delen av loppet, den andra milen ungefär, är ju oftast den allra lättaste delen av ett marathonlopp så det gjorde inte så mycket.
Det finns också, precis som i Stockholm, musik av olika slag runt banan. Både orkestrar/grupper som engagerats av arrangörerna och sådana som spelar ändå.

Vädret
Efter två sprungna Paris Marathon är slutsatsen att vädret kan vara nästan hur som helst. Året innan jag sprang mitt första, 2007, var det tydligen närmare 30 grader varmt. 2008 var det nästan tvärtom, bara ett par plusgrader och nästan snö i luften. Det kanske inte låter så bra men efter en ovanligt mild vinter (som 2008 var) så är det ju förhållanden som man som svensk är väl bekant med, så för mig var det iallafall inga problem med vädret det året.
Då var det faktiskt värre 2009. Då var det ganska soligt och 15-20 grader varmt. Kan tyckas vara ganska perfekta förhållanden och det är det ju rent objektivt sett, men har man inte sprungit en enda gång i högre temperatur än +5 det senaste halvåret så blir det något av en chock att springa en mara i vad som förmodligen är ganska typiskt väder i början av april i Paris.

Målet
Målet ligger som jag tidigare nämnt på Avenue Foch som är en av de stora avenyer som går ner från Triumfbågen. Själva målgången är en bit ner på gatan, och sen följer en ganska lång promenad (direkt efter ett marathonlopp känns alla promenader långa) där man först får sin medalj och sen bananer och dricka och kanske något annat. Sedan kommer lite olika stationer med de vanliga grejerna efter en målgång, med massörer (med sedvanlig lång kö) och uthämtning av inlämnade kläder. Därefter kommer ett område med mötesplatser där det är meningen att man ska möta sina sällskap, vilket visat sig inte vara så svårt som det skulle kunna vara med så mycket folk i rörelse.

Övrigt
En annan lite kul grej i Paris är att det filmas vid varje 5km-passering. Genom att filmen sedan matchas med ens passeringstid kan man sedan se filmsnuttar där man själv passerar på alla dessa, plus starten och förstås målet. Det är ju alltid mycket folk och springer man inte på samma sida av gatan som kameran sitter så syns man kanske inte så tydligt, men det är ju lite kul när det funkar. Här finns den funktionen för mitt eget lopp förra året med länkar till respektive passage till höger om videon (jag ser dock att klippen från de första passagen av någon anledning försvunnit).

Sammanfattning
Paris Marathon är ett kanonlopp som verkligen rekommenderas. Banan är hyfsat lättsprungen och den går i bra miljöer och med bra publik. Den enda riktiga arrangörsmissen är bristen på toaletter i startområdet, i övrigt funkar nästan allt bra. Om man är van vid det sätt som vätskekontrollerna funkar i Stockholm så är det också bra att förbereda sig på det något annorlunda upplägget i Paris. Det är också bra att hålla koll på väderprognoserna så fort de börjar dyka upp ett par veckor innan, så man kan förbereda sig någotsånär på det väder som det verkar bli.

Paris Marathon – detaljerna del 1

Jag har sprungit Paris Marathon de två senaste åren, 2008 och 2009. Förutom det har jag bara sprungit marathon i Stockholm, så alla jämförelser här blir mellan dessa två lopp. Många saker är ganska lika i båda loppen, men det finns även skillnader. Så här ser mina erfarenheter ut.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till målet på Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gång…

Boka nu eller sen


När man bestämmer sig för och anmäler sig till ett lopp som ligger 8 månader fram i tiden har man ett litet dilemma; när ska man boka själva resan?
Bokar man flygbiljetter alltför tidigt har kanske inte eventuella kampanjbiljetter släppts ännu, men när det gäller hotell så är det i Chicago trots allt 45000 löpare (i många fall med sällskap) som ska ha någonstans att bo så för boende är det förmodligen en bra idé att vara ute i så god tid som möjligt.

Men, säger då vän av ordning, då är det väl bara att boka hotell nu och vänta litegrann med flygbiljetterna?

Om det ändå vore så enkelt.

Bara för att krångla till det finns det då förstås paketpriser om man bokar flyg och hotell samtidigt. Och då har jag ännu inte kommit in på att samma flygbiljett och samma hotellrum kan ha helt olika priser beroende på var man tittar.

Allt det där är saker som man måste bestämma sig för.
Eller så gör man inget aktivt val utan låter det bara bli som det blir.

Själv valde jag att boka alltihop redan nu.

Själva flyget var inte så mycket att välja på. SAS är ensamma om att som flyga direkt Stockholm-Chicago, och att slippa byta plan är värt ganska många hundralappar. Nu blev det dock inga SAS-biljetter utan på dem står det United, som var något billigare. Men det är SAS plan.

Hotellet blev Amalfi Hotel, ett 3,5- eller 4-stjärnigt (beroende på var man tittar) hotell på gångavstånd från start och mål och ett (som det verkar) allmänt bra läge. För ovanlighetens skull (i USA) ingår dessutom frukost vilket känns praktiskt. Dessutom var det inte alltför dyrt.

Just det där med gångavstånd till starten är ganska viktigt. När startskottet går 07:30 på morgonen och man gärna ska vara där nån timme innan så vill man inte gärna ägna onödig tid åt att ta sig dit. Särskilt när man inte riktigt vet hur kommunikationerna i stan funkar. I Paris, med världens förmodligen bästa tunnelbana, var läget lite annorlunda. Där vet man ju att man kan lita på metron (när det inte är strejk), så där bör man bara se till att bo nära en station med direkt förbindelse med starten (Etoile). Men även där bör man vara ute i god tid på morgonen, eftersom tågen är proppfulla med marathonlöpare.
Men mer om Paris i ett senare inlägg…

Chicago, här kommer jag


De senaste två åren (2008, 2009) har jag varit nere i Paris och sprungit maran där. Ett jättebra lopp på nästan alla sätt som jag säkert kommer att springa igen, men inte i år.

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.

Nystart

Tittar man bakåt här i bloggen så ser man lite spridda inlägg. De flesta är relaterade till min löpning och de är dessutom minst två år gamla.

Eftersom jag har lite roliga grejer på gång i år, främst att jag ska åka till Chicago och springa maran där i oktober så tänkte jag börja skriva här igen.

Snart kommer den första riktiga posten. Stay tuned…