Paris Marathon – detaljerna del 1

Jag har sprungit Paris Marathon de två senaste åren, 2008 och 2009. Förutom det har jag bara sprungit marathon i Stockholm, så alla jämförelser här blir mellan dessa två lopp. Många saker är ganska lika i båda loppen, men det finns även skillnader. Så här ser mina erfarenheter ut.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till målet på Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gång…

Leave a Reply

Your email address will not be published.