Premiärmilen

Idag har jag sprungit Premiärmilen. En mil på blöt men inte särskilt hal asfalt på norra Djurgården. Det gick jättebra vilket jag inte direkt trodde igår, när jag kände mig både trött och hängig och inte alls var på tävlingshumör. Humöret var dock bättre när jag vaknade i morse, men tröttheten fanns fortfarande kvar så jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. Dessutom regnade det med små inslag av snö när jag åkte hemifrån.
Det hade kunnat gå åt helvete, och jag hade haft ursäkter att backa upp det med.

Men det gjorde det inte.

Jag började med att titta på när lillebror sprang i tävlingsklassen. Han sprang som vanligt snabbare än vad jag någonsin har sprungit (utom möjligen på våren 92) men var inte alls nöjd efteråt. Och sedan var det min tur, i motionsklassen.
Jag såg till att stå i startfållan i god tid, för att komma långt fram och slippa trängas. Tredje/fjärde led blev det och jag kom iväg hyfsat bra i starten. Jag fick trixa mig förbi ett par gånger men i stort sett kunde jag hålla den fart jag ville. Och den var tydligen ganska hög, på de ställen dör man såg långt framåt kunde jag ganska långt in i loppet se täten, och det händer inte så ofta annars. Men nu var det förstås i motionsklassen jag sprang, så ett litet samband där kan det förstås finnas.

Första varvet gick utan problem. Som vanligt sprang jag ifatt folk i uppförsbackarna och lika som vanligt sprang samma löpare ifrån nedför, men jag höll en ganska konstant position i fältet förutom de som alltid finns där som går ut alldeles för hårt och sen tappar allt. De sprang jag förbi. Passerade 5 km på runt 20:10.

De första kilometrarna på andra varvet gick också bra. Jag passerade någon enstaka men blev inte omsprungen av någon. I en uppförsbacke där 7 km-skylten stod tog jag in på några som varit en bit före mig och vid vätskekontrollen vid ca 7,5 var jag ikapp. Där stod också brorsan, och när jag kom så började han springa med mig, och det gjorde han ända till strax efter 9 km. Det hjälpte jättemycket för farten eftersom jag nu låg ganska ensam i fältet med ingen annan varken före eller efter mig på något hanterbart avstånd. Det var nog också den draghjälpen som gjorde att jag kunde springa andra halvan nästan exakt lika snabbt som den första. Den officiella sluttiden blev 40:19.

Nytt pers med över två minuter oavsett hur man räknar.
Kan mustaschen möjligen ha hjälpt?

Ett sak kan dock vara värd att fundera på till nästa gång. Jag valde motionsklassen eftersom jag trodde att det skulle vara mindre trängsel där i början om man höll sig framme och är ungefär så snabb som jag. Det stämde förmodligen, men det betydde ju samtidigt att det var glesare med löpare runtomkring en genom resten av loppet, och där vill man ju gärna ha folk omkring sig som man kan jaga ikapp, få draghjälp av och pressa sig själv förbi. De fanns ju där ibland, men mot slutet hade jag sprungit ganska ensam om jag inte hade haft brorsans hjälp.

Nu vet jag ju också att den där 40-minutersgränsen inte är särskilt långt borta. Det finns nog inget jag hade kunnat göra idag som hade fått mig under den, men med en bra dag och med insprungna men hyfsat nya skor (de jag hade idag har varit med i drygt 90 mil) och med rätt draghjälp så kan det nog gå redan nästa försök.

3 thoughts on “Premiärmilen”

  1. Pers med två minuter!! Jag har då aldrig hört på maken! Med lite bättre förutsättningar (några fler plusgrader, torrare, mindre grus på banan samt lite draghjälp) hade du spräckt 40-minutersgränsen. Grattis!

  2. Grymt bra jobbat!! Lika chockad som Roadrunner är jag, hur persar man med 2 minuter egentligen?

    Jag tycker nästan du borde ha valt tävlingsklassen, den draghjälpen man fÃ¥r och eld i baken av att ha fler tävlandes kring sig brukar ju ge bÃ¥de extra krafyt och fart 🙂

  3. Tack!
    Ja, 40 minuter tar jag nog nästa lopp när det nu blir. Men det där med två minuter beror nog mer på att jag inte sprungit så många millopp, det har bara blivit Tömilen de senaste åren och där är banan så tung så där blir det nästan aldrig några topptider.

Comments are closed.