Löparturism


Löparturism är stort. Det märker man inte minst när man går genom mässan runt nummerlappsutedelningen på större lopp, där det alltid finns ett antal respresentanter för andra lopp som försöker locka till sig deltagare. I Paris kunde man nog räkna ihop till minst 50 olika lopp som marknadsförde sig. Men löparturism behöver ju inte bara vara att åka någonstans för att springa ett lopp. Det finns andra sätt att löparturista på också.
Och då tänker jag faktiskt inte på de träningsläger som bland annat Springtime arrangerar, även om de sägs ska vara väldigt bra.

Nej, jag tänker på något som jag råkade snubbla över i höstas som jag inte visste att det fanns; sightseeing medelst löpning. Jag läste om det i kommentarerna till en bloggpost på Runners World (us) i höstas som handlade om att springa till jobbet, där just den här kommentaren var från en kille som sprang på jobbet, som springande guide. Det verkade förstås intressant, så som den power-googlare jag är kollade jag var sånt fanns.
Det visade sig finnas lite överallt, till exempel i London (eller här), Paris, New York och några andra amerikanska städer, Wien och Amsterdam.
Det ser genomgående ut att vara något dyrare än vanlig sightseeing, vilket säkert beror på att det förmodligen är svårare att få några stordriftsfördelar och att det av naturliga skäl kräver mer personlig service än vad som behövs på en buss. Dessutom kan jag tänka mig att det kan vara en begränsning hur många rundor en guide klarar av på en dag.
Jag har som sagt inte haft tillfälle att pröva detta ännu och vet inte heller riktigt när det tillfället kommer att dyka upp, men jag gillar verkligen konceptet.

Notera också att Stockholm saknas bland de städer där jag hittat något sånt här. Varför vet jag inte. Det borde väl inte vara så omöjligt att få ihop något liknande även här?

Anmälningar Chicago Marathon – uppdatering

I mitt första inlägg om Chicago Marathon skrev jag att det efter en vecka hade kommit in ungefär 16000 anmälningar (varav ca 10 svenskar). Nu när jag tittar efter igen, efter nästan fem veckor, har siffran stigit till ungefär 28000, och av dessa är ungefär 40 svenskar. Minst en fördubbling i svensktätheten från förra året då 15 svenskar fanns med i resultatlistan.

När jag tittar på amerikanska löparforum antas det där att det kommer att bli fullt (45000) ganska snart efter det att dragningen i anmälningslotteriet till New York Marathon har varit, då ganska många av de som inte får plats där istället söker sig till Chicago.

Själv ser jag inte Chicago som ett andrahands-val. Jag vill förstås springa i NYC någon gång, men det får vänta ett par år. Jag vill ju nämligen vara säker på att få en plats men vill inte köpa en dyr paketresa flera år i förväg, och då återstår alternativet att kvala in på tid. Realistiskt har jag då chansen till det först när jag fyllt 40 då kvaltiderna är mycket lättare (1:30 på halvmaran till exempel).

Dagens fundering: När har skorna gjort sitt?


Löparskor är ju inte direkt gratis. Om man som jag sliter ut i snitt ett och ett halvt par om året så betyder det ungefär 2000 kronor i skobudget varje år. Och då vill man ju inte gärna pensionera skorna för tidigt, innan de är utslitna. Problemet här är ju bara det att när de är så utslitna att det känns (för det syns väldigt sällan) så är det kanske redan för sent; om skorna är så slitna att det känns i knäna så riskerar man skador och då skulle man ju redan ha bytt.

Läser man amerikanska tidningar/sajter så ser man ofta rekommendationen att byta skor efter 500 miles, ungefär 800 km, men går man efter svenska rekommendationer sägs det ofta att skor ska hålla ungefär dubbelt så långt, runt 150 mil. Som av en händelse finns ett liknande samband mellan skopriser, där löparskor är ungefär dubbelt så dyra i Sverige som i USA så kostnaden för en som följer rekommendationerna i respektive land blir ungefär densamma.

Min egen erfarenhet som förstås bygger på de skor jag har sprungit i och min egen löpning, nästan uteslutande Adidas och Mizuno, säger att för mig håller ett par vanliga skor mellan 1200 och 1500 km.

Men så var det det här med sparsamheten. När exakt säger man åt skorna att deras tjänster inte längre är önskvärda?
Och vill man börja springa i ett par nya vita skor nuvarande väder, med snöslask och snömodd som gör att skorna behåller sin originalfärg knappt en uppvärmningsrunda?

Dagens lilla marathontips: Vaselin i ögonbrynen


Ett tips jag fick från en väldigt rutinerad marathonlöpare i omklädningsrummet innan Stockholm Marathon för några år sedan är att smeta på en linje med vaselin ungefär i höjd med ögonbrynen. Den stoppar sedan svetten som garanterat kommer att rinna från att rinna ner i ögonen.

Om det är varmt och man springer genom duschar på vägen så kommer inte vaselinet att sitta kvar under hela loppet, men medan den sitter där så funkar det.

“Mina” tävlingar

Jag springer en del tävlingar, men inte jättemånga. Det brukar bli runt fem lopp per år och till stor del är det en ganska fast uppsättning tävlingar som jag återkommer till. Det finns flera anledningar till det, som att man kan se sin utveckling från år till år (och vilken form man är i, om man inte visste det innan) när banorna är ungefär likadana från år till år. Förutom att de är välarrangerade och roliga tävlingar förstås.

Här är de lopp som har mig som stammis:

SpringCross
Ett terränglopp vid Stora Skuggan i Stockholm i början av Maj. Om man inte är Lidingölopps-löpare, vilket jag ännu inte varit, så finns det inte så många chanser att springa stora terränglopp. Då får man ta chansen när den finns. SpringCross är ett lopp på 12 km som består av två ganska tunga och backiga 6 kilometersvarv. Det är som sagt ett ganska stort lopp och den första knappa kilometern som går över fält räcker inte riktigt för att dra ut fältet, så när man efter det kommer in på ganska smala skogsstigar blir det ganska trångt. Det släpper dock efter den tredje kilometern och sen har man visserligen folk runtomkring sig mest hela tiden, men det är inget som stör alltför mycket.
SpringCross är ett av de lopp som körs den andra helgen i maj, så tyvärr måste man välja mellan det och Kungsholmens halvmara (och Lidingö ultra om man är sån). Med tanke på hur mycket folk det har varit på SpringCross de senaste åren (och inte alltför högljudda protester från FK Studenterna som arrangerar Kungsholmen runt) så verkar det finnas löpare så det räcker för alla lopp.
Men det är ju förstås tråkigt att inte kunna springa alla de lopp man vill.
www.springcross.se

Stockholm Marathon
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Jag sprang i Stockholm första gången 1990 och sedan 91, 92 och 93. Sen gick dels mitt knä sönder och dels hade jag annat för mig än att springa, så det blev ett uppehåll på 11 år fram till comebacken 2004. Sedan dess har jag sprungit i Stockholm varje år.

Stockholm Halvmarathon
Jag kom rätt sent in på halvmara-spåret och sprang inte min första förrän för fyra eller fem år sedan då jag sprang S:t Eriksloppet (nuvarande Stockholm Halvmarathon) för första gången. Redan första gången kom jag fram till att halvmarathon nog är min bästa distans; tillräckligt långt för att distansen i sig ska vara utslagsgivande men ändå tillräckligt kort för att man ska orka ta i ordentligt hela vägen.
Banan är i princip Kungsträdgården till Vasaparken och sen ett varv på Kungsholmen och ett på söder och sen mål i Kungsträdgården igen. Inte platt men inga svåra backar heller.

Ibland kan större lopp kännas mer som ett jippo än en tävling, men så är inte alls känslan här. På Stockholm halvmarathon känns det verkligen som om alla är där för att springa, och dessutom så bra de kan. Jag har nog aldrig sett någon springa i kanindräkt där till exempel. (Inget ont om folk som springer utklädda, men det verkar helt enkelt inte som om Stockholm Halvmarathon är deras arena).
www.stockholmhalvmarathon.se

Tömilen
Tömilen hette förut snömilen men bytte namn för några år sedan. Det går i andra halvan av november i LillJanskogen i Stockholm och är en riktig favorit. Loppet går i en tuff 5-kilometersbana med flera rejäla backar på varje varv. Med lite tur får man springa i snö, men det har bara hänt en gång under de år jag har sprungit loppet.
Jag gissar att antalet deltagare i de olika klasserna (herrar, damer, 5km, 10km) totalt ligger runt 500. Det betyder att det inte är något jättearrangemang, men ändå ett hyfsat stort lopp. Precis lagom stort skulle jag säga. Och en bra avslutning på tävlingsåret.
http://www.studenterna.nu/Arrangemang/tomilen.asp