Många långa

Finns det något samband mellan antalet långpass och resultatet på det efterföljande marathonloppet? Det är ju ganska självklart att man, om man har tränat mycket på att hålla kroppen igång under långa perioder också lär kroppen att klara av det i tävlingssituationer, men frågan är ju hur starkt det sambandet är. Här nedan listar jag antalet långpass jag hade i kroppen från nyår fram till maran respektive år.

Det finns ju förstås en massa andra faktorer som inverkar på resultatet, som magsjukan 2005 som gjorde att jag fick gå på toa 11 gånger under loppet, svensexan (min egen) 2006 helgen innan maran 2006 som inte var någon optimal uppladdning och den kraschade magen 2009 som tog en del på krafterna, dessutom visar ju inte siffrorna nedan hur mycket jag tränade i övrigt inför respektive mara. Men jag tycker mig ändå se att det gått bäst de år som jag gjort flest långa pass, vilket bådar gott inför årets lopp. Om allt går enligt planerna kommer jag att springa runt 4 långa rundor förutom de 7 jag redan har gjort. Totalt 11 alltså, två fler än jag gjort inför någon mara hittills.

Men det gäller ju att orka med dem också så att inte kroppen är utsliten när jag står där på Lidingövägen, men eftersom jag både har tagit det lugnt (med hjälp av TSM och andra träningssällskap) och sprungit på ett annat sätt än tidigare på de övriga träningspassen så tror jag att det ska gå bra.

2004:
20+:5
25+:0
Resultat: 3:59

2005:
20+:6
25+:0
Resultat: 4:42

2006:
20+:3
varav 25+:1
Resultat: 4:23

2007:
20+:6
varav 25+:3
Resultat: 3:37

2008:
20+:8
varav 25+:7
Resultat: 3:34

2009:
20+:9
varav 25+:3
Resultat: 3:55

2010 (1/1-27/4):
20+:7
varav 25+:2
Resultat: ?

Hur fort är snabbt?

I slutet av ett långpass för någon vecka sedan blev jag kallad snabb av mitt träningssällskap, något som jag genast invände emot eftersom min maxfart oftast har varit det som begränsat mina resultat på kortare tävlingar. När det skulle springas 60 eller 80 meter i skolan var jag alltid sämst, och även om jag kanske inte är sämst av mina gamla klasskamrater längre så är jag fortfarande riktigt usel på att få upp farten riktigt högt.

Men det där beror ju förstås på vilka referenser man har. 100 meter på 24 sekunder är ju inte så mycket att skryta med, men radar man upp 100 såna hundringar så gör man 10 km på 40 minuter och hamnar nånstans runt topp 10% i vilket millopp som helst, och då är man ju ganska snabb. Iallafall på 10km. Men mitt problem är att jag inte är särkilt mycket snabbare än så. Jag kanske skulle kunna pressa mig ner på 17-18 sekunder på 100 meter, men snabbare än så tror jag inte att jag är. Och då kan man inte med någon måttstock i världen kalla sig snabb.

Men det är klart att jag är snabb, hur avigt det än känns för mig att säga det.
100 24-sekunders-hundringar efter varann (10 km på 40 minuter) är ju inte så dåligt, och det är verkligen inte 210 hundringar på under 26 sekunder styck (halvmaran på 1:30) heller. Men när det bara ska springas några stycken hundringar, då är jag fortfarande inte snabb. Om de inte går ganska mycket uppför, då kan det funka med lite kortare sträckor också.
Man får som vanligt ha lite självkännedom och göra det man är bra på.
Iallafall när och om man ska tävla.

Dagens outfit

dagens outfit
Idag är det den 23 april. Det datum då 2010 års shorts-premiär inträffade. Visserligen sprang jag i shorts redan för ett par veckor sedan i Wien, men utomlands räknas förstås inte.

Det var ungefär 10 grader varmt och lite blåsigt. När solen visade sig var det riktigt skönt men jag frös inte alls under rundan förutom de första två minuterna. Nu har jag iallafall börjat med shorts, så nu går det mycket lättare nästa gång.

Löpekonomi

Det finns de som tror att det inte kostar något att springa. Inget kunde vara mer rätt, det kostar förstås ingenting att springa. Däremot kan den som vill läga ut nästan obegränsat med pengar på kläder, skor, anmälningsavgifter och diverse prylar. Här tänkte jag försöka summera vad jag har lagt ut på min löpning sedan jag började igen 2003.

Skor
De skor jag har sprungit i har jag köpt på lite blandade sätt och ställen. Både i Sverige och utomlands, på nätet och i butik och till fullpris och på rea. 11 par skor har det blivit hittills, och om jag räknar med ett snittpris på ungefär 900 kronor per par så blir det ungefär 10000 kronor totalt för skorna.

Strumpor
Strumpor är nog den kläd-typ man köper allra flest av som löpare, iallafall har det varit så för mig. Jag har nog köpt i runda slängar 20-25 par i skiftande kvalitet och till blandade priser. Från 6 par för en en hundring upp till nästan 200 för ett par, och som tur var är de dyraste också de bästa. Men man kan nog räkna med ett snittpris på runt 60 kronor per par, och det betyder att jag har lagt ut 1200-1500 kronor på strumpor

Tshirts
Man skulle kunna tänka sig att tshirts är en stor utgift, men så är det inte riktigt. Grejen är nämligen att man inte behöver köpa särskilt många tshirts, eftersom man ofta “får” dem. Det är tröjor från tävlingar, på köpet-tshirts när man köper skor och allt möjligt. Jag har nog vad jag kan komma på köpt 4 tshirts på 7 år. Kostnad ca 1000 kronor.

Långärmade tröjor
Dessa får man sällan gratis, men de behövs ju framför allt på våren och hösten. 7 stycken har jag köpt, för totalt ca 2000.

Jackor
Här har jag snålat mer än jag har behövt, men det beror mest på att jag så sällan hittar jackor som uppfyller det jag vill ha. Jag har på 7 år klarat mig på 2 jackor, båda köpta på rea. Totalt 500 kronor.

Byxor
Shorts, korta och långa tights går ju åt. 4 par shorts, ett par korta tights, två par halvlånga tights, tre par långa vanliga tights, tre par vintertights och ett par långa byxor har jag köpt. Ungefär 4000 har det kostat.

Mössor, pannband och kepsar
Tre kepsar, tre mössor och kanske 5 pannband har jag kostat på mig. Ungefär 700 spänn.

Vinterkläder
Underställ och fleecetröjor behövs förstås, men jag tror inte att jag har köpt något för enbart löpningen, förutom ett par vindkalsonger. Ungefär 200 kronor, men för att räkna lite med slitage på det jag använder lägger jag till 1000 kronor till. 1200 totalt.

Totalt kläder och skor:
Skor: 10000:-
Strumpor: 1500:-
Tshirts: 1000:-
Långärmade: 2000:-
Jackor: 500:-
Byxor: 4000:-
Mössor etc. 700:-
Vinterkläder: 1200:-
Totalt: 20900:-

Prylar & grejer:
Löpvagn – Den löpvagn jag hade var toppen att ha när barnen var i rätt ålder. 2000 kronor kostade den att köpa, och jag sålde den för 800. Kostnad 1200:-
Nike+-grejer – ipoden hade jag garanterat köpt ändå, så den räknar jag inte, men själva kitet kostade 250 och jag har behövt köpa en ny sensor för 175 kronor. Totalt 325:-
Pulsklocka – den fick jag i present, men den kostade ca 1500.
Sportdryck och sånt – Sånt köper jag ganska sällan, men ungefär 500 har jag nog lagt ut.
Broddar – 4 par broddar har jag köpt. ungefär 500 kronor.
Tillägg: Prenumeration på Runners World US, de senaste tre åren. 50 dollar per år, ca 375 kronor. Totalt 1125 kronor.

Summa: 3525:- 4650:-

Anmälningsavgifter & resor
Till lopp i Sverige gissar jag att jag har lagt ut i snitt 1500 kronor per år, på Stockholm Marathon och ca 3 andra lopp per år. på 7 år blir det 10500 kronor
Jag har ju också varit ute och rest ett par gånger, till Paris Marathon. Dessa resor har kostar runt 6000 kronor styck med flyg, hotell och anmälningsavgift. Totalt ca 12000:-
Tillägg: Jag har ju redan betalat för resan och anmälningsavgiften för årets Chicago Marathon, totalt ca 17000 kronor, men jag har valt att inte ta med det i den här uträkningen eftersom själva resan/loppet fortfarande ligger ganska långt fram i tiden.

Summering:
Kläder & skor: 20900:-
Prylar & grejer: 3525:- 4650:-
Avgifter & resor: 22500:-
Summa: 46925:- 48050:-

Ungefär 6700 kronor per år alltså. Eller 42 kronor per mil. Det är ju en del pengar. Men det är ju också utdraget på ganska många år. Och jämfört med de flesta andra sporter är det jättebilligt, iallafall om man ska sporta lika mycket som jag har gjort.

Längepass

Jag har sprungit 12 marathonlopp, men på träning har jag ganska få gånger sprungit över 30 km. Under min “första karriär” gjorde jag det aldrig, och nu under min andra tog det ända till förra året innan jag kom över den gränsen på träning. Då sprang jag 33,5 km en gång, och då var det inte ens meningen men eftersom jag sprang vilse så blev det ett par kilometer extra. Sen sprang jag över 30 en gång till under förra våren, och den gången var det planerat.

Igår var jag uppe och nosade på de distanserna igen. Skillnaden den här gången var att jag sprang med sällskap, och då anpassar man ju farten efter sällskapet och då går det ju lite långsammare än vad det hade blivit annars. Det gjorde att det trots att det var några kilometer kortare än de längsta passen förra året blev det längsta passet i tid jag någonsin tränat, 2 timmar och 46 minuter. Hade jag sprungit i mitt eget tempo så hade jag förmodligen sprungit den rundan ungefär en kvart snabbare, men då hade jag också varit mer sliten idag än vad jag är nu. Dessutom finns det ju en poäng i att vara ute länge på träning, jag ska ju på själva maran vara ute minst en halvtimme längre än gårdagens pass, även om jag då kommer att hålla ett högre tempo.
Idag blir det ett lugnt varv runt Knivsta. Jag hade tankar på att köra lite intervaller efter det, men så fräsch känner jag mig inte idag, så de hoppar jag nog över.

Nästa tremil ligger för övrigt redan i kalendern, nästa helg med Team Stockholm Marathon, men då kommer nog tempot att bli något högre.

Krishantering

1990, när jag var 18, sprang jag mitt första marathon. Då var det inte direkt någon löpar-boom som nu utan snarare tvärtom med en nedgång efter 80-talets joggingvåg, och det var inte direkt så att man trängdes med andra löpare när man var ute och nötte landsväg.

Därför fick man som aspirerande marathonlöpare en del frågor och ofta var den frågan “varför?”, och då brukade jag svara “för att slippa göra det när jag får 30-årskris”. Och det gjorde jag ju också. När jag var 22 och skulle börja träna inför min femte mara gick ett av mina knän sönder och då la jag skorna på hyllan, jag hade samtidigt en hel del annat för mig vid den här tiden, och sen sprang jag inte en meter på nästan 10 år.
Alltså ingen mara vid någon 30-årskris.

Något år efter 30 började jag dock springa igen, och sedan dess har jag hållit på. När det nu börjar närma sig 40 (nåja, det är fortfarande över ett och ett halvt år kvar) har jag ju hållit på i drygt 7 år.
Det borde ju rimligen även diskvalificera mig från gruppen “40-årskris-löpare”.

Frågan är om min “karriär” inte diskvalificerar mig från alla grupper av livskris-löpare, så om jag ska krisa får jag nog hitta något annat sätt att göra det på. Jag får väl börja med nycirkus eller nåt.
Om det nu blir någon kris.

Viktigt

Jag är precis på väg att bli av med en förkylning, så jag har inte tränat på drygt en vecka. Jag har ingen målsättning med min löpning att gå varken upp eller ner i vikt men jag väger mig lite då och då bara för att se vad jag väger och en sak som jag märkt är att när jag någon gång har ett kortare avbrott i träningen, som nu när jag varit förkyld, är att jag då ofta går ner lite i vikt.
Därför var det ingen överraskning att det hade hänt också den här gången, idag vägde jag nästan 2 kg mindre än före påsk. Om det är som det brukar vara så kommer jag efter första träningen efter avbrottet att gå ner något kilo till, men sen kommer det ganska snart att gå uppåt igen och efter ett par träningspass är vikten tillbaka på den vanliga, runt 75 kg.

Jag har inget riktigt bra svar på vad det är som händer där. Vad är de där kilona som försvinner av att inte träna på en vecka eller två? Är det vatten? Förtvinande muskler? Nej, förmodligen inte det där med musklerna. Men förmodligen inte heller sjukdomsrelaterat, för jag har märkt samma sak vid träningsavbrott när jag varit fullt frisk.
Om svar anhålles.

Motståndare & medlöpare


Nu när det är ett halvår kvar till Chicago Marathon börjar det dyka upp namn i elitfältet, och förra veckan kom det förmodligen största namnet, iallafall om man tittar med amerikanska ögon, Ryan Hall. Han är inte (iallafall inte än) bäst, jag tror aldrig att han har vunnit något marathonlopp, men han är definitivt den största amerikanska löparstjärnan just nu.
Det var ju t ex Meb Keflezighi som i höstas blev den förste amerikanske segraren i New York Marathon sedan 1982, men det är fortfarande Hall som är den stora stjärnan. Men så är han ju också en riktig helyllekille. Jättekristen, och dessutom vit. Och ska man vara omslagspojke och sälja bilar, skor och sportdrycker till en löpande allmänhet som på motionärsnivå i väldigt stor utsträckning är just vit så är det ju ingen nackdel direkt.

Om unge herr Hall ska lyckas vinna den här gången beror nog mycket på vilka andra som dyker upp i elitfältet. Kommer det ett par afrikanska storfräsare så blir det nog tufft.

Sen kommer ju jag också förstås.
Och ungefär 45 andra svenskar. Nu när loppet är fulltecknat så kan man se i startlistan var de som är anmälda kommer ifrån, men eftersom sorteringen går på medborgarskap så kan det ju hända att några som jag själv skulle räkna som svenskar inte är det i arrangörernas ögon, och på samma sätt kan ju några av de som är svenska medborgare men som bor i USA (det finns ungefär 10 sådana anmälda) räkna sig själva som amerikaner på alla sätt utom just medborgarskapet. Men runt 45 svenskar verkar vi iallafall bli. Och jag tror inte att jag kände igen något av de andra namnen, men det hade jag ju inte heller räknat med.

Jag är en Wienare

Nej inte riktigt, jag kan ju inte ens tyska, men jag har varit där i några dagar. Nu när jag är tillbaka i Sverige är det dags för ett par observationer därifrån.

Det är mer vår där än här.
Här har som bekant temperaturen bara vid ett par enstaka tillfällen hittills gått över 10 grader, och där var det när solen sken ungefär 16-18. Ett bra tillfälle att begå sin shorts och t-shirt-debut för säsongen alltså, vilket jag också gjorde. Men mer vår betyder ju också mer pollen i luften, så bara positivt är det ju inte.

Massor av joggare, inte så många löpare.
Befinner man sig i en park i Wien på en vardagsförmiddag ser man ganska många joggare, men något som slår en är att alla springer jättelångsamt. Långsammare än raskt promenadtempo i många fall och strax över i resten av fallen. När jag själv var ute och sprang en dag senare på eftermiddagen var det ännu fler ute och sprang, och då var tempot lite högre, men fortfarande inga jättesnabba löpare ute. Jag tror att jag skrämde den snabbaste löparen jag såg (som låg strax över 5 min/km) genom att springa om honom, han verkade inte riktigt van vid att bli omsprungen och han ryckte till lite när jag gled förbi. Jag såg också det som andra också har noterat, att folk i Sverige (eller iallafall Stockholm) är mer noga med att ha “rätt” kläder att springa i.
Men varför denna uppdelning på långsamma joggare på förmiddagarna och lite snabbare senare på dagen? Dagens lilla mysterium.

Smutsiga skor

I ett tidigare inlägg antydde jag att jag drog mig för att börja använda nya skor när det var snöslaskigt eftersom de då blir smutsiga och ser gamla ut redan efter ett par rundor.
Jag erkänner att det är ett jättefånigt argument att ens tänka på.

Och dessutom blir det ju aldrig som man tänkt sig. Båda de nya par jag köpte i januari har jag börjat använda på allvar de senaste veckorna, och de har klarat sig ganska bra från lerfläckar och liknande. Däremot har båda paren redan på den andra rundan fått varsin rejäl blodfläck efter vassa tånaglar.
Så gick det alltså med den planen för vita skor.

Jag ska aldrig ha blivande smutsighet som en faktor vid skobyte igen.

Men båda skoparen, ett par Nike Lunaracer och ett par Mizuno Wave Inspire, känns förstås bra. Mizuno-skorna har jag ju haft tidigare så ingen överraskning där, men även Nike-skorna känns okej trots att jag inte gillat att springa i Nike förut. Men med hyfsad dämpning trots att de bara väger 160 gram är de ju svåra att tycka illa om.