Krishantering

1990, när jag var 18, sprang jag mitt första marathon. Då var det inte direkt någon löpar-boom som nu utan snarare tvärtom med en nedgång efter 80-talets joggingvåg, och det var inte direkt så att man trängdes med andra löpare när man var ute och nötte landsväg.

Därför fick man som aspirerande marathonlöpare en del frÃ¥gor och ofta var den frÃ¥gan “varför?”, och dÃ¥ brukade jag svara “för att slippa göra det när jag fÃ¥r 30-Ã¥rskris”. Och det gjorde jag ju ocksÃ¥. När jag var 22 och skulle börja träna inför min femte mara gick ett av mina knän sönder och dÃ¥ la jag skorna pÃ¥ hyllan, jag hade samtidigt en hel del annat för mig vid den här tiden, och sen sprang jag inte en meter pÃ¥ nästan 10 Ã¥r.
Alltså ingen mara vid någon 30-årskris.

Något år efter 30 började jag dock springa igen, och sedan dess har jag hållit på. När det nu börjar närma sig 40 (nåja, det är fortfarande över ett och ett halvt år kvar) har jag ju hållit på i drygt 7 år.
Det borde ju rimligen även diskvalificera mig frÃ¥n gruppen “40-Ã¥rskris-löpare”.

FrÃ¥gan är om min “karriär” inte diskvalificerar mig frÃ¥n alla grupper av livskris-löpare, sÃ¥ om jag ska krisa fÃ¥r jag nog hitta nÃ¥got annat sätt att göra det pÃ¥. Jag fÃ¥r väl börja med nycirkus eller nÃ¥t.
Om det nu blir någon kris.