Krishantering

1990, när jag var 18, sprang jag mitt första marathon. Då var det inte direkt någon löpar-boom som nu utan snarare tvärtom med en nedgång efter 80-talets joggingvåg, och det var inte direkt så att man trängdes med andra löpare när man var ute och nötte landsväg.

Därför fick man som aspirerande marathonlöpare en del frågor och ofta var den frågan “varför?”, och då brukade jag svara “för att slippa göra det när jag får 30-årskris”. Och det gjorde jag ju också. När jag var 22 och skulle börja träna inför min femte mara gick ett av mina knän sönder och då la jag skorna på hyllan, jag hade samtidigt en hel del annat för mig vid den här tiden, och sen sprang jag inte en meter på nästan 10 år.
Alltså ingen mara vid någon 30-årskris.

Något år efter 30 började jag dock springa igen, och sedan dess har jag hållit på. När det nu börjar närma sig 40 (nåja, det är fortfarande över ett och ett halvt år kvar) har jag ju hållit på i drygt 7 år.
Det borde ju rimligen även diskvalificera mig från gruppen “40-årskris-löpare”.

Frågan är om min “karriär” inte diskvalificerar mig från alla grupper av livskris-löpare, så om jag ska krisa får jag nog hitta något annat sätt att göra det på. Jag får väl börja med nycirkus eller nåt.
Om det nu blir någon kris.