Jag har sprungit 12 marathonlopp, men pÃ¥ träning har jag ganska fÃ¥ gÃ¥nger sprungit över 30 km. Under min “första karriär” gjorde jag det aldrig, och nu under min andra tog det ända till förra Ã¥ret innan jag kom över den gränsen pÃ¥ träning. DÃ¥ sprang jag 33,5 km en gÃ¥ng, och dÃ¥ var det inte ens meningen men eftersom jag sprang vilse sÃ¥ blev det ett par kilometer extra. Sen sprang jag över 30 en gÃ¥ng till under förra vÃ¥ren, och den gÃ¥ngen var det planerat.
Igår var jag uppe och nosade på de distanserna igen. Skillnaden den här gången var att jag sprang med sällskap, och då anpassar man ju farten efter sällskapet och då går det ju lite långsammare än vad det hade blivit annars. Det gjorde att det trots att det var några kilometer kortare än de längsta passen förra året blev det längsta passet i tid jag någonsin tränat, 2 timmar och 46 minuter. Hade jag sprungit i mitt eget tempo så hade jag förmodligen sprungit den rundan ungefär en kvart snabbare, men då hade jag också varit mer sliten idag än vad jag är nu. Dessutom finns det ju en poäng i att vara ute länge på träning, jag ska ju på själva maran vara ute minst en halvtimme längre än gårdagens pass, även om jag då kommer att hålla ett högre tempo.
Idag blir det ett lugnt varv runt Knivsta. Jag hade tankar på att köra lite intervaller efter det, men så fräsch känner jag mig inte idag, så de hoppar jag nog över.
Nästa tremil ligger för övrigt redan i kalendern, nästa helg med Team Stockholm Marathon, men då kommer nog tempot att bli något högre.