När jag har sprungit marathonlopp tidigare har jag nästan alltid haft taktiken att ta det lugnt. Att springa pÃ¥ i ett “trivseltempo”, som definierats som det tempo som det känns som om jag skulle kunna springa “hur lÃ¥ngt som helst” i, där i sin tur hur lÃ¥ngt som helst är lite ospecificerat lÃ¥ngt bara. Att ta det lugnt helt enkelt. Träningen har dÃ¥ till stor del gÃ¥tt ut pÃ¥ att fÃ¥ upp detta “trivseltempo”, och pÃ¥ sÃ¥ sätt förbättra kapaciteten inför marathonloppet.
Det har ju hittills gått sådär.
Inte för att mina resultat på något sätt varit dåliga (med ett par undantag), men jag vill ju gärna komma under en där 3:30-gränsen någon gång, och hittills har det ju inte hänt. Ett av felen jag gjort vid tidigare försök är att jag tränat för ensidigt. Ungefär samma sak hela tiden, halvlånga och långa pass hela tiden ungefär samma tempo hela tiden. Det har jag ju i år gjort lite bättre, med både mer variation i distanser och i hastighet.
Och sen är det det där med trivseltempot. Tidigare har det legat precis strax över 5 minuter per kilometer, och då hamnar man ju också strax över 3:30 på maran. Förmodligen har den varierade träningen höjt den farten litegrann, och det är möjligt att det räcker, men om det nu inte skulle göra det så har jag börjat tänka tanken att jag kanske skulle satsa lite mer. Att ta i bara lite extra i varje steg för att komma upp över trivseltempot.
Nackdelen är förstås att det tar på krafterna att öka farten. Men den uppenbara fördelen är ju att det går fortare, och om jag trots det orkar hela vägen så har jag ju 3:30 som i en liten ask.
Så vad gör man när man funderar över en sån sak?
Man prövar förstås.
Därför gav jag mig ut på en lång runda på landet igår i ett lite högre tempo än vanligt på långpassen. Från Knivsta, ut förbi Alsike och bort mot Lagga och sedan vidare mot Östuna och sen avslutat med ett varv runt sjön, totalt drygt 26 kilometer med snittfart strax under 4:40. Och då kändes det som om jag hade motvind nästan hela tiden (hur nu det går till) men trots det lyckades jag hålla farten hyfsat hela vägen. Men med de förutsättningarna hade jag inte klarat det särskilt många kilometer till, kanske upp till 30 med lite (eller snarare mycket) vilja.
Men som tur är är det inte samma förutsättningar på maran;
– Där har man folk runt sig hela tiden
– Där slipper man bära med sig extra vikt i form av dricka
– Där har man laddat för just den dagen i minst en vecka
– Där slipper man det mesta av blÃ¥sten
– Där har man publik som hejar runt nästan hela banan
– Där fyller man pÃ¥ med energi under tiden
– Där behöver man inte hÃ¥lla igen för att man mÃ¥ste orka träna veckan efter (det gjorde jag visserligen inte igÃ¥r heller)
– Där har man mellantider och kilometermarkeringar hela tiden sÃ¥ att man vet hur man ligger till
Allt detta kombinerat skulle kunna innebära att jag kan klara mig hela vägen i det tempot, även om jag när det gäller kanske bör springa bara lite långsammare.
Dessutom har jag eventuellt lättare skor på mig, om jag bara får tummen ur och köper ett par nya Mizuno Wave Elixir. Men förutom skorna är det mycket möjligt att det jag hade på mig igår blir det jag springer maran i.
Nu är det mindre än tre veckor kvar…
Jag tänker lite tvärtom i år och ska försöka bromsa lite första 4-5 km. Jag har på mina två maror hittils gått ut lite för hårt i relation till min kapacitet och sedan tröttnat/inte mentalt orka stå emot tröttheten utan gått mycket efter 35km. Förra året passerade jag halvvägs på 1:35:50 vilket då pekade på en sluttid på 3:15 men jag kom in på 3:23. Första milen gick på 44 någonting och jag ska nu springa den på 46.
På det viset hoppas jag orka bättre i slutet plus att jag nu är bättre tränad och har flera mentala nycklar och tricks att ta till vilket alltihopa ska hjälpa mig att för första gången springa hela vägen, göra en jämnare och därmed också snabbare mara.
Den 5/6 vet jag om jag lyckades men just nu känner jag bara tillförsikt efter en bra träningsvår!
Tvärtom mot vad jag brukar göra då. Inte så att jag inte är helt slut när jag springer i mål men jag har alltid tagit det lugnt från början, och kanske hade jag klarat att hålla hela vägen även om jag tagit i lite mer. Men då gäller det ju också att satsningen håller, för att hålla en jämn fart hela vägen är definitivt nyckeln till ett bra lopp.
På mina bästa maror har jag snittfarterna per 5-km-sträcka legat mindre än 10 sekunder ifrån varandra genom hela loppet, och det har inte bara gett de bästa tiderna utan även den bästa känslan efteråt. Det svåra är ju bara att veta vilket tempo man orkar hålla.