I mål, men inte mycket mer

Ibland är det svårt att tolka vad kroppen egentligen säger till en. Eller snarare, ibland säger kroppen saker till en som man egentligen inte vill höra och därför väljer man att tolka dem annorlunda. Som när man veckan innan ett marathonlopp känner sig allmänt trött och slö och inte alls i den toppform som man, bara någon vecka tidigare, kände var jättenära.
Då kan man välja att tolka det som marathon-nerver, bieffekter av uppladdningen eller egentligen vad som helst. Bara inte att man faktiskt inte är helt frisk.

Jag hade som sagt känt mig trött och seg hela veckan innan maran, men när jag vaknade på lördagsmorgonen kändes det trots allt ganska okej. Inte perfekt, men okej och under första delen av dagen, ungefär fram till starten, blev det varken bättre eller sämre. Så vid starten kändes det fortfarande okej, men bara okej.
Men nästan direkt efter starten kände jag att allt inte stod rätt till. Jag började kallsvettas redan efter första kilometern och visste nog redan då att det inte skulle hålla särskilt länge, men jag bestämde mig för att fortsätta enligt originalplanen och se hur länge det höll.

Denna plan var att springa i ett tempo runt 4:50/km, för att på så sätt ha lite marginal för att gå under 3:30 även om jag skulle tröttna lite på slutet. Nu var det inte alls tempot som kändes jobbigt, och jag sprang första femman på 23:10 (4:38/km) och milen på 47:30 (totalt 4:45/km). Sen började kroppen säga ifrån. Redan vid ca 12 km, vid centralen, började det kännas jobbigt men jag höll ändå ett hyfsat tempo ända fram till varvningen strax efter 16 km. Där stannade jag.
Precis när jag svängt in på Valhallavägen tänkte jag för första gången på allvar på att bryta loppet. Jag stod still en lång stund och tittade på alla som sprang förbi. Det kändes som om jag stod där i minst 10 minuter, men när jag tittar på mellantiderna ser jag att det snarare var runt 5-7 minuter. Då bestämde jag mig för att ge det ett försök till.

Jag fortsatte alltså, och hade fortfarande inga större problem med tempot, men det kändes fortfarande varmt och kallt omvartannat. Jag kallsvettades inte längre, men mådde inte särskilt bra. Vid vätskekontrollen strax efter halvmara-passeringen (1:50:05) stannade jag igen en stund, 5 minuter ungefär, och funderade igen på att bryta, men bestämde mig till slut för att fortsätta. Ute på Djurgården träffade jag på Petra tillsammans med gruppen runt 4-timmars-farthållarna. Vi sprang tillsammans en liten stund, men sen ökade jag farten lite. Det var ju fortfarande inte själva farten som var problemet, utan att kroppen inte alls var med som den borde, och jag tänkte att när jag inte orkar springa mer utan måste gå så kommer inte gåendet att gå långsammare för att jag springer fortare nu. Jag fortsatte alltså springa resten av Djurgården och hela Strandvägen fram till Dramaten. Där tog löp-energin slut. Därifrån (efter ca 29 km) växlade jag mellan att gå och springa hela vägen in i mål, dock fortfarande mer löpning än gång.

Sluttiden blev 04:09:11, och det känns skönt att redan ha ett nytt marathonlopp att se fram emot. Nu har det gått dåligt två maror i rad och då måste ju nästa bli en fullträff.

Men allt var ju inte dåligt idag, det finns ett par detaljer som jag var riktigt nöjd med. Det första är tempot jag höll i början. Den ansträngningsgrad jag sprang med första milen hade jag en bra dag inte haft några problem med att hålla ganska långt in i loppet, kanske hela vägen, och att med den klocka första milen på 47:30 känns riktigt bra. Det kändes också bra att alla kläder fungerade. X-socks-strumporna levererade ännu en gång och gav mig exakt 0 blåsor och 0 skavsår på fötterna. Jag har tidigare även haft problem med skavsår på insidan av låren, men även där klarade jag mig den här gången med hjälp av de nya kompressions-kalsongerna.

Nu är det fyra månader och en dag tills planet lyfter mot Chicago. Det ska bli hur kul som helst och då ska jag vara helt frisk.

2 thoughts on “I mÃ¥l, men inte mycket mer”

  1. Kul att ses ute på Djurgården, även om jag förstår att du egentligen hade velat ligga mycket, mycket längre fram. Som tur är kommer det ju fler lopp och starkt av dig att slutföra ändå, trots allt!

  2. Verkligen. När jag såg dig hade jag haft några tunga km efter att jag trots allt bestämt mig för att fortsätta. Att få sällskap en stund hjälpte nog en del. Såhär i efterhand är jag glad att jag tog mig i mål, jag har aldrig varit så nära att bryta som den här gången.
    Men nu är det glömt, och det är bara att sikta vidare.

Comments are closed.