Ett uppnått mål


Igår kväll tänkte jag för mig själv att jag kände mig helt frisk. Inga onda knän, ingen ond rygg, inga problem med fötterna. Dessutom inte ens en tillstymmelse till förkylning. Men det var som sagt igår. Och faktiskt också när jag vaknade i morse. Men när jag gått upp och ätit frukost så började jag känna den där känslan i halsen som man inte alls vill ha när man ska åka iväg och springa en tävling. Inte så mycket, men den fanns trots allt där.

Trots den så bestämde jag mig för att åka, och precis som på Stockholm Marathon köra så länge det höll, med skillnaden att här var det bara en mil så chansen att det skulle hålla hela vägen var mycket större än på maran. Alltså satte jag mig i bilen och körde mot Sala, och en knapp timme senare var jag framme. Jag bytte om och tittade på starten av marathon-distansen som var en halvtimme tidigare än milloppet.

Sen var det dags för start. Runt 80 löpare stod på startlinjen och när starten gick stack en iväg mycket snabbare än alla andra, och själv förvånades jag över att jag helt plötsligt låg tvåa. Jag tänkte att det kan väl aldrig hålla, och det gjorde det inte heller. Efter första kilometern hade jag blivit omsprungen av några stycken och låg på runt tionde plats med ett par andra löpare runt omkring mig.

Och så fortsatte vi springa ungefär till fyra-kilometers-skylten, där banans enda stora uppförsbacke var och då drog jag i vanlig ordning ifrån de övriga, men i lika vanlig ordning kom de ifatt i den efterföljande nedförsbacken och då kunde jag inte hänga med i den högre farten nedför. Strax efter att jag blivit avhängd kom även den första tjejen i fältet ikapp mig. Jag hängde med i ett par hundra meter, och precis innan 5 km-skylten frågade jag henne om tiden. Den var 19:47, men precis efter det så var jag tvungen att släppa. Nu började det bli jobbigt och jag tror att den onda halsen kan ha inverkat på det, jag brukar ju annars vara bra på att hålla tempot uppe långt in i lopp, speciellt kortare lopp som det här.

Nu började det bli jobbigt, men jag försökte så gott jag kunde att hålla tempot uppe. Jag tittade långt fram mot varje kilometerskylt, men såg samtidigt att de framför mig försvann längre och längre bort, och då trodde jag att 40-minuters-målet skulle spricka den här gången också. Den sista kilometern var jag så trött att benen nästan vek sig och jag blev också omsprungen av en löpare till. Jag försökte hänga på honom men lyckades inte riktigt, men jag tappade ändå inte så mycket och när han närmade sig målet hörde jag speakern säga att han skulle klara sig under 40 minuter. Då hade jag ca 25 meter kvar och trodde att det var kört, men jag tryckte ändå på så mycket jag kunde sista biten, och fick direkt efter målgång höra att jag klarat gränsen. Med fyra sekunder. 39:56 alltså.
Helt fantastiskt!
Och då var ju inte ens loppet så perfekt genomfört som jag hade trott skulle behövas för att gå under 40, det finns alltså mer att kapa vid tillfälle. Men det känns inte riktigt lika viktigt nu när jag till slut gått under en av dessa drömgränser. Nu återstår 1:30-gränsen på halvmaran och 3:30 på maran, och om jag håller mig frisk har jag gott hopp om att klara båda dessa under hösten.

Leave a Reply

Your email address will not be published.