Chicago Marathon


Först var det magen. Efter att alla övriga i familjen varit magsjuka inom en veckas tid blev det min tur dagen innan avresan till Chicago, men som tur var var den både lindrig och kortvarig så den gjorde nog varken till eller från.
Sedan var det jetlagen. Den är ju svår att komma ifrån när man reser så långt, och med avseende på den var det kanske inte bästa idén att gå på konsert första kvällen i Chicago istället för att gå och lägga sig tidigt. Men den hann också gå över i tid och jag tror inte heller att den gjorde någon skillnad.
Till sist kom förkylningen. Den började kännas lite i halsen under eftermiddagen på lördagen, växte till sig lite under natten, och när jag vaknade 05:00 på söndag morgon så var jag helt enkelt förkyld. Inte jätteförkyld (som jag hunnit bli nu), men förkyld. Hade det varit ett lopp på hemmaplan så hade jag ställt in, men nu var det inte det utan ett lopp som jag sett fram emot i åtta månader, som jag rest över halva världen för och som jag dessutom lagt ut ganska mycket pengar på, så då ligger ställa in-gränsen lite längre bort än vanligt.

Jag gick alltså upp, åt både min egen inköpta frukost och gick ner till lobbyn där hotellet ställt upp ett bord fullt med bananer, vattenflaskor och bars eftersom det var för tidigt för den ordinarie hotellfrukosten, klädde på mig och gick iväg mot startområdet. Jag var fortfarande ganska tveksam om jag skulle kunna ta mig i mål och redan nu innan solen gått upp var det ganska varmt (nästan 20 grader).

Sen gick starten och jag joggade iväg, väldigt lugnt. Redan efter 2 km (precis utanför vårt hotell) stod Anna och hejade första gången, och även om jag bara såg henne en gång till så saknades det verkligen inte publikstöd utmed banan. Det stod folk utmed hela banan, arrangörerna räkande med en publik på 1,5 miljoner och det hejades konstant och hela tiden, med hejarop, gospelkörer, sound systems, cheerleaders, koskällor, orkestrar, vuvuzelor och en elvisimitatör. Och handskrivna skyltar i massor med olika grader av originalitet. “There’s free beer at the finish” är ju förstås uppmuntrande, men efter den trettionde skylten med den texten är det ju roligare att se “It’s ok to crap in your pants”.

Apropå det där sista så är en skillnad mellan USA och Europa att amerikaner inte kissar offentligt (om man med offentligt menar alla platser som inte är toaletter). På Stockholm Marathon ser man en strid ström av folk komma in och ut ur skogen ute på Djurgården och i Paris har löparna inga större betänkligheter mot att gå åt sidan vid behov, men i Chicago såg jag under hela loppet bara en enda löpare stå vid sidan med ryggen mot löparna och han var fransman.

Tillbaka till själva loppet så fanns det klockor uppsatta på varje mile-skylt, och redan efter den andra blev jag förvånad över hur snabbt det gick trots att jag tog det så extremt lugnt. Den sa strax över 17 minuter, och då hade det ju tagit någon minut innan jag kom över startlinjen. Jag var ju dock fullt medveten om att jag inte skulle orka hålla tempot hela vägen, mest pga förkylningen men också för att det började bli riktigt varmt. Det hade varit varmt hela tiden sedan vi kom med temperaturer runt 27-28 grader på eftermiddagarna, men söndagen var ännu varmare med en topp på över 30 grader. Hursomhelst kändes det efter förutsättningarna bra och jag passerade halvmaran på 1:48:40 inklusive ett toalettbesök men strax därefter började jag känna av lite trötthet. Jag gjorde ett toalettbesök till och tog det lugnare och lugnare. Runt 30 km-passeringen började jag växla mellan att springa och gå och efter 35 gick jag nästan hela vägen, utom de sista 500 metrarna, men trots det blev man ständigt påhejad av publiken. Det var “Go Sweden” (och en “Go Denmark”), “You can do it”, “You’re almost there” och koskällor hela vägen in i mål, och när man sprungit i mål rejäla applåder från alla funktionärer i målfållan.
Och den där gratisölen förstås.

Men uppmuntrandet och hejandet slutar inte där. Hade man sin medalj runt halsen så fick man gratulationer från alla möjliga håll, hela dagen. Från butiksbiträden, hotellpersonalen, folk som stod vid samma övergångsställe eller vem som helst man mötte på gatan. Ett helt fantastiskt mottagande från början till slut.

Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Chicago och springa flera gånger. Kanske inte nästa år men om ett par tre år kanske.
I New York Marathon (som har ungefär lika många deltagare som Chicago) springer över 500 svenskar, i Chicago i år var vi färre än 50. Även om man förstås bör ta sig till New York någon gång och springa så gäller samma sak för Chicago. Ett nästintill perfekt arrangemang i en stad man bör besöka. Dessutom kostar det hälften så mycket pengar som vad en resa till NYC Marathon kostar.

Slut-tiden då. Den var förstås inte så viktig en dag som denna, men den var 4:20:33.

4 thoughts on “Chicago Marathon”

  1. Hej!
    Snygg tröja…. Får man fråga vart du köpte den? Jag ska till NT i November (Fjärdeårslottning) och då vill man ju se snygg ut när man springer =)

  2. Tröjan köpte jag i en av turistbutikerna på Drottninggatan i Stockholm. Det är ju ett par år sedan men de finns förmodligen kvar. Jag har för mig att jag betalade runt 150 kronor för den, och jag har använt den på alla lopp jag har sprungit utomlands sedan dess. Bra köp.

Leave a Reply

Your email address will not be published.