Första passet på länge

Jag låg på ett operationsbord en liten stund för ett par veckor sedan och fick mina två sista visdomständer borttagna, och har därför inte kunnat träna förrän igår. Det i kombination med att jag dessförinnan bara precis kommit igång med träningen efter Chicago gör att jag inte har några större förhoppningar på att kunna springa fort på Tömilen nu på lördag.
Förra året sprang jag på strax över 43 minuter och det ursprungliga målet var att pressa den tiden med någon minut i år. Jag bröt ju 40-minutersgränsen på milen tidigare i år men Tömilen-banan är tuffare än ett “vanligt” millopp så några topptider kan man aldrig räkna med där. Hur som helst gick gårdagens pass hyfsat bra och jag tryckte på ganska bra vissa sträckor och kom upp i 11 km med 4:35-4:40-tempo i snitt.
Kan förmodligen köra det tempot och lite till på lördag, så den nya målsättningen är att gå under 45 minuter.

Om det kyliga vädret håller i sig ett par dagar till så kanske det för andra gången blir en Tömil i snö. Förra gången var första gången jag sprang loppet (och då hette det Snömilen), då det var massor av snö och 5 minusgrader. Riktigt så vintrigt verkar det inte bli nu, men jag hoppas iallafall på bättre än förra årets 3-4 plusgrader och regn.

New York vs. Chicago

Igår sprangs årets New York City Marathon, och inget annat utländskt lopp utanför de stora mästerskapen får lika mycket uppmärksamhet som det. Det är förstås helt rätt att det får mycket plats i medierna (för att vara ett marathonlopp); det är världens största marathon, det är det ursprungliga stora marathonloppet (Boston Marathon är förstås mycket äldre men det är NYC som var förebilden när det startades stora maror genom stora städer runt om i världen) och över 500 svenskar åker dit och springer varje år. Och alla tycker att det är fantastiskt.

Och det är det förmodligen också. Men det är också ganska dyrt. Och svårt att få en plats. Om man inte är ute över ett år i förväg och bokar via en researrangör så får man försöka att vara med i biljettlotteriet (med ca 1/5 chans att vinna) eller försöka kvala in med sina meriter (väldigt tuffa tider om man inte är 40+ och kan kvala in på veterantider). Själv kommer jag att göra ett försök att kvala in till 2012 då jag kan kvala in i 40-klassen, om jag inte vinner i lotteriet redan nästa år.

Men om man inte har de stora pengar (jag har inte kollat exakt men har hört siffror som jag inte skriver ut eftersom de inte är bekräftade) det enligt uppgift kostar att gå via en researrangör och inte har tur i lotteriet och inte har någon chans att kvala in på tid, vad gör man då?
Man väljer det andra stora amerikanska marathonloppet förstås. Chicago Marathon.

Det man går miste om är förstås att det inte är New York. Man får inte se någon frihetsgudinna, man får inte springa genom Brooklyn och man får inte springa i mål i Central Park. Men istället får man en platt och snabb bana genom Chicago, med en stor och förmodligen lika entusiastisk publik som i New York. Man får också start och mål på i närheten av varandra (i norra resp. södra delen av samma park), och ett i det närmaste perfekt arrangerat lopp. Och det är inte svårt att hitta hotell som ligger på gångavstånd från både start och mål. Och man får åka till Chicago. Det är dessutom billigare än att åka till New York. Själva flygbiljetterna kanske är någon tusenlapp dyrare, men hotellpriserna i Chicago ligger en bra bit under de i New York.

Obegripligt nog är det nästan inga svenskar som åker dit och springer. Visst ska man åka till New York och springa någon gång, men det gäller faktiskt ääven Chicago. Som jag sagt i tidigare inlägg så kommer jag definitivt att åka tillbaka och springa där fler gånger.

Min rapport från årets Chicago Marathon.