Seedningen på min sida

Jag har ju skrivit om seedningsregler förut, och nu är det dags igen.
För ett par veckor sedan blev jag lite sur då jag upptäckte att jag flyttats ner från den tredje startgruppen (till den fjärde) i årets Stockholm Marathon. Det berodde förstås på att jag har misslyckats där de två senaste åren, men jag trodde att mitt resultat från Stockholm Halvmarathon (2010: 1.31, 2009: 1.30) skulle räcka för att få vara kvar i gruppen även i år. Så var tydligen inte fallet, utan arrangörerna svarade att det krävdes ett resultat på under 1.30 för att få plats i grupp tre. Miss med 12 sekunder alltså, men bara det är lika för alla så är det kanske inte mycket att bråka om. Även om man kan tycka att det är lite hårt att kräva ett resultat som drygt 400 av 9500 deltagare i Stockholm Halvmarathon 2010 klarade för att få plats bland de 4000 första i starten på maran.

Med detta i huvudet har jag varit lite orolig inför Lidingöloppet. Trots att jag har sprungit 14 marathonlopp under de senaste 20 åren har jag av olika anledningar aldrig sprungit Lidingöloppet, men till i år hade jag bestämt mig för att göra en satsning. Utan att ha analyserat det något djupare känns det som om ett mål på runt 2.20-2.25 är rimligt, och enligt vad jag har hört blir det lättare att klara en sån tid ju längre fram i starten man hamnar. Efter missen ovan var jag därför lite osäker på hur mina resultat skulle värderas, och kom till slut fram till att det enda sättet att få svar var att anmäla sig.
Så det gjorde jag. Igår. Med ovan nämnda halvmararesultat som meriter kryddat med mitt mil-pers från förra året (39:56). Och det räckte tydligen. Bara ett par timmar senare fanns jag i startlistan i startgrupp 1c, precis där jag ville vara.

Nu återstår bara att göra en halvmara i maj, förmodligen Kungsholmen runt, och försöka komma under den där 1.30-gränsen. Startgrupp c i Stockholm Marathon betyder nämligen en mycket kortare promenad till startfållan än d, och man vill ju spara på krafterna innan loppet.

Informationskaos

Nu har det varit tågstopp igen. Det kan det förstås bli ibland, och även om järnvägsnätet hade varit välunderhållet så kan det ju ibland hända olyckor och saker kan gå sönder. Men nu är det ju inte så och det händer med ganska jämna mellanrum att tågtrafiken stoppas helt under kortare eller längre tid, och med den rutin som SJ bör ha skaffat sig kunde man tänka sig att de skulle ha en väl fungerande organisation för att minimera skadorna för sina kunder. Det har de inte.

Igår eftermiddag stannade tågtrafiken från Stockholm C. När jag någon timme in i stoppet kom dit var det tyst i högtalarna på stationen (förutom för utrop för de få tåg som faktiskt gick), SJs personal lyste med sin frånvaro på perronger och inne i stationshuset som däremot var proppfullt med resenärer som inte visste någonting alls och det fanns förstås inte ett spår av någon ersättningstrafik. SJ struntade helt enkelt i sina kunder. Det enda sättet att få någon som helst personlig kontakt med SJ var via deras Twitter-kanal (som, trots att de inte heller visste något iallafall gjorde det som ingen annan på hela SJ gjorde: kommunicerade), men för att kunna komma ut på 3G-nätet var man tvungen att lämna stationen eftersom nätet på de delar av centralen där det faktiskt brukar funka var totalt överbelastat av folk som desperat försökte få någon som helst information om läget. I de flesta fall utan framgång.

Tittade man på någon av det fåtal tv-monitorer där trafikinformationen vanligtvis visas så fick man se beräknade avgångstider flyttas fram 10 minuter i taget. Helt värdelös information inser man när man sett att det enda som händer är att tiderna flyttas fram. Men det var iallafall information. Men står man på perrongen och väntar får man absolut ingenting, eftersom ingenting sägs i några högtalarutrop och inga av dessa skärmar finns ute på perrongerna.

Kort sagt, det inte utannonserade uppdraget att förbättra SJs kommunikation till sina kunder vid trafikstörningar måste vara världens lättaste jobb. Det är ju bara att göra någonting överhuvudtaget så blir det garanterat bättre. För det som irriterar folk mer än något annat när man hindras i sitt resande är bristen på information. Att säga att man inte vet något är i nästan alla fall bättre än att inte säga någonting alls. Och att finnas tillgängliga för frågor, även om man inte har särskilt många svar, kan inte lösas enbart genom att låta några stackare jobba övertid på Twitter. Man måste förstås finnas ute på stationer och perronger. Synligt.
Allt detta vet förmodligen de ansvariga på SJ redan, men trots det är det samma tystnad och osynlighet varje gång något händer.
Man frågar sig varför?

För egen del lyckades jag till slut ta mig hem, helt utan hjälp från SJ men däremot från snälla medmänniskor. Bara drygt tre timmar senare än jag hade tänkt mig.

Och jag vet att vissa tjänster och funktioner ska skötas av andra än SJ, mest Trafikverket. Men för mig som kund till SJ är den ansvarsfördelningen ointressant, jag som resenär är inte kund till någon annan än SJ.

Det finns förstås de som skriver om sånt här också: DN och Aftonbladet