Morgonmara

Med mindre än fyra veckor kvar till Chicago Marathon är det dags att börja intressera sig för detaljer. Som hur man laddar för ett lopp som startar 07:30 på morgonen. Frågor man ställer sig är ju bland annat:
– När går man upp och när äter man frukost?
– Hur får man överhuvudtaget tag på frukost?
– Hur långt i förväg bör man vara vid starten?

När jag har varit i Paris och sprungit så har starten gått 08:45, och då kunde man utan problem äta frukost på hotellet när den öppnade 07:00, men här är det över en timme tidigare. Med lite tur är det jag inte den enda löparen som bor där, och om hotellet har koll på det så kanske de öppnar frukosten tidigare just denna dag (för jag tror inte att den öppnar sex på morgonen en söndag normalt). Men om det nu inte är fallet.
Hur gör man då?
Har med sig havregryn hemifrån och gör gröt med vattenkokaren?
Litar på att man hittar “rätt” frukostgrejer i butik på plats?

En fördel med tidig start är iallafall att man också springer i mål tidigt. Jag som brukar ha problem med aptiten efter en mara hoppas ju att den ska ha kommit tillbaka framåt kvällen så man kan få i sig en rejäl middag. För såna är det ju inga problem att hitta när man är i USA.

Stockholm Halvmarathon

Det gick sådär. Jag hade ju satt upp 1:30 som ett mål och tänkte att det inte skulle vara några problem alls att nå dit. Jag var ju trots allt bara 12 sekunder ifrån förra året och om det är något jag har förbättrat sedan dess så är det min snabbhet. Men vissa dagar funkar det bara inte. Jag hade känt mig lite sådär de senaste dagarna och då är det svårt att prestera på topp. Så här gick det iallafall:

Eftersom jag är en notorisk toalettbesökare timmen före start (tre besök den här gången) så kom jag sent in i startfållan och hade svårt att tränga mig fram till 1:30-farthållaren som jag hade tänkt. När sedan starten gick så såg jag honom försvinna bort medan jag själv var tvungen att armbåga mig fram genom trängseln. För trångt var det, värre än jag minns att det varit något av de tidigare åren jag sprungit loppet. Jag lyckades dock hålla ganska jämna steg med 1:30-mannen på lite avstånd, och jag kände direkt att han inte var min typ av löpare. Jag brukar nämligen hålla ett helt jämnt tempo, oavsett om det går upp, ner eller är helt platt, men det gjorde inte han. Han höll förmodligen de kilometertider som förväntades, men däremellan gick det fortare nedför och långsammare uppför. Inte min stil helt enkelt.

På krönet av uppförsbacken efter vätskekontrollen vid 6,5 km hade jag jagat ikapp honom, men efter ett krön kommer ju en nedförsbacke så då drog han som vanligt på och då orkade jag inte hänga på. Sen såg jag avståndet till honom öka mer och mer och framåt mil-passeringen var han ett hundratal meter före och då gav jag upp den planen. Det är möjligt att jagandet i början var för jobbigt, men jag tror inte att jag hade klarat av att hålla tempot hela vägen den här dagen oavsett taktik.

Mellan 10 och 14 km kändet det riktigt jobbigt men i slutet av Södermälarstrand började det kännas lite bättre igen och sen körde jag på med hyfsad fart resten av loppet. Tiden 1:31:45 är förstås en bit från det jag hade velat göra, men det är ju helt enkelt så att man inte lyckas varje gång. Det är ju ingen dålig tid på något sätt men jag hade ju helst kapat de där 12 sekunderna som saknades förra året. Men det kommer fler halvmaror. Och ett Chicago Marathon om bara 4 veckor.

Små marginaler

Några sekunder hit eller dit spelar förstås ingen större roll egentligen men när man vill ta sig under en drömgräns, i mitt fall 1:30 på halvmaran, blir det tydligt att små skillnader i tempo kan göra hela skillnaden mellan att lyckas och att inte göra det. En skillnad i genomsnittstempo med en enda sekund per kilometer gör ju 21 sekunders skillnad på hela loppet, och om man lyckas hålla ett tempo som bara skiljer tre sekunder per km kapar man helt plötsligt en minut på sluttiden.

I de flesta fall betyder ju dock dessa små skillnader inte särskilt mycket, men för mig som missade målet med ynka 12 sekunder förra gången jag försökte går det ju inte att ungå att tänka på att ett par lite snabbare steg på varje kilometer, för att sänka varje kilometertid med (ungefär) en halvsekund hade räckt.

Målet för mig den här gången (som är Stockholm Halvmarathon på lördag) är alltså att springa i mål under 1 timme och 30 minuter. För att nå dit behöver jag springa varje kilometer på 4:15. Det är snabbt. Riktigt snabbt tillochmed. Men det är inte riktigt lika snabbt som jag sprang på Valloxen Runt (16 km, ca 4:12/km) i våras och där är dessutom banan mer kuperad än i Stockholm, så omöjligt är det förstås inte.

Dagens räkneövning har varit vilka km-tider som ger vilka sluttider på halvmaran.
Så här ser det ut:
3:56 – 1:22:59 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar under 40 (1:23:00) 4:00 - 1:24:24 4:05 - 1:26:9 4:08 - 1:27:12 4:10 - 1:27:55 4:12 - 1:28:37 4:14 - 1:29:19 4:15 - 1:29:40 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar över 40 (1:30:00) 4:16 - 1:30:1 4:18 - 1:30:43 4:20 - 1:31:26 4:22 - 1:32:8 4:25 - 1:33:11 4:30 - 1:34:57 4:35 - 1:36:42

Inte terrorist

Alla som har rest till USA har sett och fyllt i de där lapparna. Om man inte har rest de senaste två(?) åren, då har man fått fylla i dem på nätet. Där har man fått kryssa i rutor och intyga att man inte är terrorist eller spion och att man inte knarkar. Och att man inte var nazist under andra världskriget och inte tänkte ägna sig åt några omoraliska aktiviteter under sitt USA-besök.

Hittills har man kunnat fylla i detta formulär och därmed bli insläppt i USA alldeles gratis. Men nu är det snart slut med det och från den 8 september kommer detta nöje att kosta en dryg hundring (14 dollar). Om man som jag har en USA-resa bokad så kan man alltså spara dessa pengar genom att fylla i detta innan den åttonde. Det är inte särskilt svårt, men man behöver ha sitt pass tillgängligt. Adressen är https://esta.cbp.dhs.gov/.

Utebliven ursäkt

Här trodde jag att jag skulle ha en perfekt ursäkt om jag skulle misslyckas på halvmaran om knappt två veckor; jag trodde att jag skulle få en visdomstand borttagen idag. Så var nu inte fallet, utan dagens besök på sjukhuset var bara för att käk-kirurgen skulle göra en specialröntgen, titta lite i munnen på mig och berätta vad han tänkte göra nästa gång jag ska dit.

Dessutom fick jag ett erbjudande om att vara kursmaterial, dvs låta min operation vara en del av en kurs för blivande övertandläkare, och jag skulle då få tänderna utdragna för halva priset. Eftersom jag inte hade några större problem förra gången jag fick visdomständer borttagna och det då gjordes av en helt vanlig tandläkare så tackade jag ja ända tills datumet kom upp. Naturligtvis samma dag som mitt plan lyfter mot Chicago. Så nu får de klara sig utan mina tänder på den där kursen. Och jag får klara mig utan några tusen kronor som jag hade kunnat spara.

Sex veckor kvar

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstås haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst få pass över två mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar på historien hur det har sett ut tidigare. Då kan man till exempel titta på favoritåret varje gång träningen har gått sådär – 2007. Då hade jag en usel vinter och början av våren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter påsk var jag i New York och hade då fortfarande inte fått någon riktig ordning på träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lång tid före maran som jag har nu, och genom att köra hårt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltså fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hålla mig frisk den närmaste månaden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Bellmanstafetten

Igår kväll sprang jag Bellmanstafetten som startman för laget Bloggjoggarna, med mig, Miranda, Petra, Daniel och Janne. Jag trodde själv innan loppet att jag skulle landa någonstans runt 19:30-20 minuter med eventuellt tillägg för trängsel i starten, men jag lyckades hålla mig framme i första led i starten så något sånt tillägg behövde jag inte räkna med alls.
Som vanligt på kortare lopp hade jag ingen speciell taktik, utan tryckte på så hårt jag kunde hela varvet runt. Också precis som vanligt tappade jag lite i nedförsbackarna men hämtade in ungefär lika mycket när det gick uppför. Kilometerskyltarna dök upp med jämna mellanrum och allt kändes bra, men jag har fortfarande svårt att “känna” vilket tempo jag håller på tävlingar så jag visste inte alls hur jag låg till. Inga klockor syntes heller till utmed banan så jag visste egentligen inte hur det hade gått förrän jag såg klockorna vid växlingen som visade strax över 19 minuter. Den officiella sträcktiden blev sedan 18:54 vilket jag förstås är väldigt nöjd med.
Banan var i stort sett samma som jag sprang Premiärmilen på för fem månader sedan men åt andra hållet och då sprang jag varje varv drygt en minut långsammare. Även om jag kanske inte hade kunnat hålla samma tempo i ett helt varv till så hade jag nog varit under 40 minuter med ganska god marginal om det hade varit ett millopp. Känns väldigt bra inför halvmaran om två veckor om jag bara har uthålligheten till den, det har ju inte blivit särskilt många längre pass under sommaren.

Efter mig sprang alla de andra också bra, och vi gick i mål på 184:e plats (av drygt 800 som tog sig i mål) och en totaltid på 1:57:27. En stabil insats!

Man borde springa stafett oftare.

Äta eller springa?

På löparforum på nätet dyker det då och då upp frågor om vad man ska äta under sina långpass, och har man då otur som frågeställare kan det hända att man får svaret “du ska väl ut och springa, inte ut och äta”.
Själv äter jag väldigt sällan något under mina långpass. På vintern har jag sällan med mig något överhuvudtaget och på våren/sommaren har jag inte med mig något annat än vatten, oftast i en Camelbak-ryggsäck. Det är iallafall vad jag skulle säga om någon frågade, men det är inte riktigt sant, jag har ju faktiskt alltid med mig en tub gel. Men det är alltid samma tub med samma gel i. Som ligger i samma ficka i Camelbaken. Jag la ner den där inför första rundan med vatten i våras, och sedan dess har den legat där. Som någon slags reserv om den skulle behövas. Men det verkar den inte göra.
Och nu är det nog snart dags att kolla upp bäst före-datumet på den, för den var förstås inte nyinköpt när den plockades fram i våras. Då hade den hängt med i ungefär ett år. Jag köpte några stycken att ha på Paris Marathon i april 2009 och där gick det faktiskt åt ett par stycken, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Om jag har den lite mer lättillgängligt på nästa runda så kanske den går åt.

Inte bara löpning

Inför höstens Chicago-resa har jag tittat runt så gott jag har kunnat för att försöka hitta något annat evenemang att gå på medan vi ändå är där, men fram till i fredags har det gått ganska dåligt.

Först tittade jag efter sportevenemang, men där hittade jag ingenting. Grundserien i Major League Baseball slutar veckan innan så där fanns inget att hämta. Basketsäsongen börjar inte förrän ett par veckor senare. NFL-säsongen, amerikansk fotboll alltså, är visserligen i full gång när vi är där men Chicago Bears har bortamatch just den helgen.
I NHL fick jag visserligen napp och ett ganska bra sådant dessutom, Chicago-Detroit, men då passade inte tiden särskilt bra. Det går på lördagkvällen, och eftersom starten är tidigt på söndagmorgonen så föll det på det.
Ingen sport alltså.

Vidare mot musiken. Där har jag kollat lite då och då på olika listor men det har sett lite tunt ut. Det bästa jag hittade fram till häromdagen var UB40 som spelar på fredagkvällen, men det lockade inte jättemycket.
Men så hände det. I fredags när jag tittade in på House of Blues’ sajt dök det upp. The B-52s. På The House of Blues. På torsdagkvällen, första kvällen vi är där. B-52s är ett sånt där band som jag har velat se hur länge som helst, men jag tror inte att de någonsin har spelat i Sverige, och jag tror att de har varit ganska sparsamma med europa-besök överhuvudtaget så de har liksom aldrig ens hamnat på “önskelistan”.
Men så fort man hör dem så blir det väldigt tydligt att de har potential att vara ett alldeles lysande live-band.
Så jag bokade förstås biljetter direkt.

Så nu har vi inte bara ett marathonlopp att se fram emot i Chicago, utan även en toppkonsert.
Knappt 8 veckor kvar till avresa…

Tröja sökes

När jag har sprungit marathonlopp utomlands förut (dvs de gånger jag har sprungit i Paris) har jag sprungit i i en blågul tröja (med Sweden-tryck) i samma design som friidrottslandslaget hade för ett par år sedan. Den har varit en tunn och bra tävlings-tröja som jag gärna skulle använda igen men nu börjar den bli utsliten. Inte själva tröjan, men trycket både på ryggen (tre kronor uppe vid nacken) och bröstet (“Sweden”) har börjat lossna så därför är det inte aktuellt att använda den tröjan i Chicago.

Därför gick jag till Runners Store på Vasagatan häromdagen för att köpa en ny likadan, men det visade sig att den modellen inte fanns kvar, och ingen nyare motsvarande modell heller.

Jag är alltså i behov av en ny tävlingströja för utomlandsbruk, gärna gul och blå. Alla tips på var man kan hitta en sån mottages tacksamt. Helst en riktig “löpartröja” och gärna även i någon slags funktionsmaterial.