Marathon på rivieran


I helgen var jag nere på franska rivieran och sprang Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes, och även den som inte kan franska kan lista ut att det är ett marathon som startar i Nice och slutar i Cannes. Här är hela historien.

Bokning, anmälan och resan
Anmälan var som vanligt när det inte gäller de allra största och populäraste loppen, bara att fylla i ett formulär på nätet och betala med kort. Med tillägget att man i Frankrike även måste skicka in ett läkarintyg på att man är “frisk nog att delta i löpartävlingar”. Detta intyg fick jag på min vanliga vårdcentral efter en kort undersökning och det kostade ungefär 300 kronor. Ska man springa fler lopp i Frankrike så kan det vara en bra idé att planera när man skaffar intyget, eftersom det när loppet går ska vara max ett år gammalt. Vill man spara några tior på anmälan så anmäler man sig så tidigt som möjligt då priset höjs i ett par omgångar ju närmare loppet man kommer. Man behöver inte ha läkarintyget klart innan man anmäler sig.

Själva resan finns det en massa varianter på i alla prisklasser, allt från vandrarhem till lyxhotell. När jag åker på lopp-resor brukar jag prioritera saker som bra hotellfrukost och praktiskt läge nära starten, helst på gångavstånd. I Nice finns det massor av hotell, men eftersom november inte direkt är högsäsong där så går det att hitta bra priser om man tittar lite. Vi bodde på Hotel Boreal några hundra meter från strandpromenaden (där starten var), med en bra frukostbuffé, och betalade 1300 kronor för ett dubbelrum i tre nätter. På marathondagen öppnade de dessutom frukosten redan 5.30 istället för 7.00 som de normalt öppnade. I övrigt vanlig turistklass. Flyget blev direkt Stockholm-Nice ner på fredagsmorgonen och hem med Lufthansa via München på måndag kväll. Kostade runt 1700 kronor/pers. Totalt alltså för flyg och hotell strax under 5000 för två pers.


Hösten
Hösten i år har varit den träningsmässigt sämsta på mycket länge. Sjukdomar har följt varandra och pga det var jag tvungen att ge upp både Lidingöloppet och den halvmara jag tänkte springa, och jag fick nog bara ihop tre eller fyra pass på över 20 km på hela hösten. Inga vidare förberedelser alltså så därför gav jag redan tidigt upp det jag hade tänkt när jag anmälde mig, att slå mitt pers från årets Stockholm Marathon på 3.28. Ju närmare jag kom själva loppet, desto lägre satte jag målsättningen, och som jag kände dagen innan var jag nöjd bara med att ta mig i mål.

Liverapporteringen
Under de sista veckorna före loppet fick jag också idén att posta liverapporter under loppet, dels för att det var en kul grej att prova och dels för att jag tänkte att regelbundna små pauser för att ta foton och uppdatera skulle göra det lättare att orka hela vägen. Nu blev det förstås jobbigt på slutet ändå, men jag tror att dessa små gåpauser hjälpte en del. I nästa bloggpost kommer jag att gå igenom hur själva rapporteringen gick till.
Bilderna från liverapporten finns på http://stenpop.tumblr.com/

Starten
Som på de flesta större lopp utomlands går Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes på söndag morgon och förmiddag. Starten gick 8.00 på lördag morgon vilket med det väder som var, soligt och några friska fläktar, var alldeles lagom tid. Solen gick upp strax före 7.30 och innan dess var det lite kyligt men det blev snabbt varmt. Medan man väntar i startfållan står man ju så tätt att det inte finns en chans att frysa och när väl starten gick så hade nog temperaturen redan gått över 10 grader, och med sol på det så var det alldeles lagom att springa i.


Banan
Starten var som sagt på strandpromenaden, Promenade des Anglais, i Nice och sedan sprang man, med undantag av ett par små knixar på vägen på vägen alldeles vid havet i princip hela vägen. Efter 5 km sprang man förbi flygplatsen, efter en mil hade man kommit fram till Cagnes sur Mer och efter 15 var man framme vid vägens mastodontbygget Marina Baie des Anges. Sedan var det några kilometers “glesbygd”, fortfarande med strand och hav på vänster sida innan man närmade sig Biot och Antibes och hade kommit halvvägs.

Hittills hade vägen, med undantag för lite kringelikrokar vid Cagnes och Baie des Anges varit rak och i stort sett platt, men när man kommit in i själva Antibes så började det ändras litegrann. Förutom några kvarter inne i stan så sprang man fortfarande nästan hela tiden med havet direkt på vänster sida, men eftersom banan nu gick ut på udden Cap d’Antibes så var det inte längre helt rakt, och det var också på denna del av banan, mellan 24 och 30 km som banans riktiga backar kom. Här hade jag inte läst på ordentligt i förväg, jag trodde att det bara skulle vara en rejäl backe, så efter den första backen nånstans runt 24-25 km trodde jag att det inte skulle vara så mycket mer backar så när den tyngsta, banans Västerbro om man så vill, dök upp vid 28-29 km så var det lite jobbigt.
Än så länge höll jag dock ihop löpningen, tog det lugnt och höll farthållargruppen för 3.45 en bit bakom mig. Det började kännas lite i benen men inte så allvarligt. Jag kunde dock inte hålla mig från att stanna till vid vätskekontrollen vid 30 km och ta ett kort. Förmodligen tidernas vackraste plats för en vätskekontroll (bilden ovan).


Nu hade banan kommit över på andra sidan av udden och in mot Juan-les-Pins. Framåt 33 km började det kännas i benen, och när Anna stod och hejade vid 35 km stannade jag och pratade lite och då passade de lömska 3.45-farthållarna på att dra förbi. Men jag hade ju egentligen aldrig haft någon ambition att springa så fort, så det var inte så jobbigt att se dem springa förbi. Nu började det bli riktigt jobbigt och jag gick lite då och då, men tror nog att jag lyckades springa mer än jag gick. Den sista halvmilen började det även blåsa lite mer, och som tur var var det medvind. Nu var man även inne i Cannes och då kändes det verkligen att man började närma sig målet. Det blev mer publik och folk runtomkring en tog som alltid mot slutet av en mara fram sina sista krafter för att avsluta snyggt. Så även jag. Jag sprang i mål på 3.51.24, vilket var bättre än jag trodde att jag skulle klara.
Mycket nöjd speciellt eftersom det visar att när jag träffar rätt med förberedelser och har en bra dag bör jag kunna kapa den tiden med ungefär en halvtimme utan några större problem.


Loppet
Det bästa med loppet är utan tvekan banan, en bana som går utmed medelhavskusten på rivieran är förstås svårslagen. Det sämsta är att det bitvis är lite glest med publik utmed banan. Har man som jag bara sprungit stadsmaror i storstäder förut så är det lite skillnad när man springer ett (fortfarande ganska stort lopp) dels på landsväg och vissa delar på ganska sömniga småstadsvägar på turistorter i lågsäsong. Men på de mer tätbefolkade delarna (och i anslutning till tågstationerna på vägen) fanns förstås publiken.

Arrangemanget som sådant var det absolut inget fel på. Ingen trängsel någonstans och väl fungerande vätskekontroller, även de inte verkar vara särskilt förtjusta i sportdryck i Frankrike. Precis som i Paris fanns det bara sportdryck vid ett fåtal av kontrollerna, däremot vatten, sockerbitar, bananer och apelsinklyftor vid alla och även nötter och russin vid några.

Ska man klaaa på någonting så är det att mycket av informationen man får innan loppet är enbart på franska. Av de fyra mail med information som kom den sista månaden innan loppet var det bara ett som hade en länk till information på engelska.

Vädret i år var nästan perfekt att springa i, men bara för ett par veckor sedan var det regn och översvämningar på rivieran så några vädergarantier verkar man inte kunna ge för kommande år. Jag kommer definitivt att överväga att komma tillbaka och springa där igen, men kanske inte redan nästa år.
Liverapporteringen kommer jag kanske inte att göra på lopp där jag satsar på ett bra resultat, men definitivt när jag nästa gång springer utan att pressa mig så hårt.

Kvalfyllt


I veckan ändrade New York Marathon sina regler för hur man får en garanterad plats i loppet.
I korthet är de nya reglerna så här:

  • De redan hårda kvaltiderna blir ännu hårdare
  • Regeln som sa att man efter tre års nitlotter i biljettlotteriet fick en garanterad plats tas bort
  • De som sprungit 15 NYC Marathon har tidigare garanterats plats, men det kommer i framtiden bara att gälla de som kommer upp i 15 senast 2015

I en artikel i Wall Street Journal säger arrangörerna att de vill ha ett “more competitive race”, dvs fler snabba löpare, men frågan är om inte hårdare kvaltider gör att det blir tvärtom. För årets lopp gick bara 9000 av 63000 platser till vinnare i lotteriet (exklusive fjärdeårs-lotteri-garanti-vinnarna), och om antalet som kvalar in minskar borde rimligtvis antalet som vinner i lotteriet öka. Och lotterivinnarna är förmodligen i genomsnitt långsammare än de som hamnar i luckan mellan de nya och gamla kvaltiderna.

Hur många färre kommer det då vara som kvalar in på tid?
Svaret på den frågan är 74% färre.
Iallafall om man tittar på resultaten från årets Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon och kollar hur många som klarade de nuvarande resp. de nya kvaltiderna. Där ser man att de största förlorarna är de yngre veteranerna, de mellan 40 och 50 år, där i extremfallen 90% av de som klarade den gamla kvaltiden inte klarade den nya. Uppdelat på lopp och åldersgrupper ser det ut så här:

Stockholm Marathon 2011 herrar

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 2.55
Ny kvaltid: 2.45
Antal under gamla tiden: 199
Antal under nya tiden: 75
Bortfall: 62%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 3.10
Ny kvaltid: 2.50
Antal under gamla tiden: 153
Antal under nya tiden: 14
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 3.10
Ny kvaltid: 2.58
Antal under gamla tiden: 76
Antal under nya tiden: 23
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 3.30
Ny kvaltid: 3.06
Antal under gamla tiden: 161
Antal under nya tiden: 21
Bortfall: 87%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 3.30
Ny kvaltid: 3.14
Antal under gamla tiden: 61
Antal under nya tiden: 16
Bortfall: 74%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 3.45
Ny kvaltid: 3.24
Antal under gamla tiden: 55
Antal under nya tiden: 15
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 3.45
Ny kvaltid: 3.35
Antal under gamla tiden: 18
Antal under nya tiden: 11
Bortfall: 39%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 650
Klarade ny kvaltid: 149
Bortfall: 77%

Stockholm Marathon 2011 damer

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 3.23
Ny kvaltid: 3.00
Antal under gamla tiden: 100
Antal under nya tiden: 22
Bortfall: 78%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 3.38
Ny kvaltid: 3.10
Antal under gamla tiden: 53
Antal under nya tiden: 10
Bortfall: 81%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 3.38
Ny kvaltid: 3.21
Antal under gamla tiden: 24
Antal under nya tiden: 6
Bortfall: 75%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 3.52
Ny kvaltid: 3.35
Antal under gamla tiden: 35
Antal under nya tiden: 13
Bortfall: 63%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 3.52
Ny kvaltid: 3.49
Antal under gamla tiden: 10
Antal under nya tiden: 6
Bortfall: 40%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 4.13
Ny kvaltid: 4.06
Antal under gamla tiden: 13
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 31%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 4.13
Ny kvaltid: 4.26
Antal under gamla tiden: 2
Antal under nya tiden: 5
Ökning!: 150%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 222
Klarade ny kvaltid: 57
Bortfall: 74%

Stockholm Halvmarathon 2011 herrar

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 1.23
Ny kvaltid: 1.19
Antal under gamla tiden: 162
Antal under nya tiden: 74
Bortfall: 54%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 1.30
Ny kvaltid: 1.23
Antal under gamla tiden: 92
Antal under nya tiden: 19
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 1.30
Ny kvaltid: 1.25
Antal under gamla tiden: 47
Antal under nya tiden: 14
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 1.40
Ny kvaltid: 1.29
Antal under gamla tiden: 85
Antal under nya tiden: 20
Bortfall: 76%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 1.40
Ny kvaltid: 1.33
Antal under gamla tiden: 33
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 1.48
Ny kvaltid: 1.39
Antal under gamla tiden: 33
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 1.48
Ny kvaltid: 1.42
Antal under gamla tiden: 14
Antal under nya tiden: 5
Bortfall: 64%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 419
Klarade ny kvaltid: 136
Bortfall: 68%

Stockholm Halvmarathon 2011 damer

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 1.37
Ny kvaltid: 1.27
Antal under gamla tiden: 72
Antal under nya tiden: 21
Bortfall: 71%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 1.44
Ny kvaltid: 1.30
Antal under gamla tiden: 43
Antal under nya tiden: 4
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 1.44
Ny kvaltid: 1.34
Antal under gamla tiden: 23
Antal under nya tiden: 4
Bortfall: 83%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 1.50
Ny kvaltid: 1.40
Antal under gamla tiden: 23
Antal under nya tiden: 7
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 1.50
Ny kvaltid: 1.46
Antal under gamla tiden: 5
Antal under nya tiden: 2
Bortfall: 60%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 2.00
Ny kvaltid: 1.52
Antal under gamla tiden: 6
Antal under nya tiden: 2
Bortfall: 67%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 2.00
Ny kvaltid: 2.02
Antal under gamla tiden: 2
Antal under nya tiden: 2
Ökning!: 0%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 166
Klarade ny kvaltid: 38
Bortfall: 77%

I stort sett kan man säga att man som hyfsad motionär med de gamla kvaltiderna iallafall hade en chans att klara kvaltiderna, men med de nya måste man i de flesta fall vara betydligt bättre än så. Totalt i dessa två lopp var det 1457 löpare som klarade de gamla, men bara 380 som klarade de nya.

Och det är förstås surt för oss som hade chansen tidigare men som inte längre kommer att ha den, men för alla som ändå inte var i närheten av de tider som krävs är de nya gränserna förstås positiva, eftersom det rimligen betyder att det kommer att finnas fler platser att lotta ut.

Första passet på länge

Jag låg på ett operationsbord en liten stund för ett par veckor sedan och fick mina två sista visdomständer borttagna, och har därför inte kunnat träna förrän igår. Det i kombination med att jag dessförinnan bara precis kommit igång med träningen efter Chicago gör att jag inte har några större förhoppningar på att kunna springa fort på Tömilen nu på lördag.
Förra året sprang jag på strax över 43 minuter och det ursprungliga målet var att pressa den tiden med någon minut i år. Jag bröt ju 40-minutersgränsen på milen tidigare i år men Tömilen-banan är tuffare än ett “vanligt” millopp så några topptider kan man aldrig räkna med där. Hur som helst gick gårdagens pass hyfsat bra och jag tryckte på ganska bra vissa sträckor och kom upp i 11 km med 4:35-4:40-tempo i snitt.
Kan förmodligen köra det tempot och lite till på lördag, så den nya målsättningen är att gå under 45 minuter.

Om det kyliga vädret håller i sig ett par dagar till så kanske det för andra gången blir en Tömil i snö. Förra gången var första gången jag sprang loppet (och då hette det Snömilen), då det var massor av snö och 5 minusgrader. Riktigt så vintrigt verkar det inte bli nu, men jag hoppas iallafall på bättre än förra årets 3-4 plusgrader och regn.

Chicago Marathon


Först var det magen. Efter att alla övriga i familjen varit magsjuka inom en veckas tid blev det min tur dagen innan avresan till Chicago, men som tur var var den både lindrig och kortvarig så den gjorde nog varken till eller från.
Sedan var det jetlagen. Den är ju svår att komma ifrån när man reser så långt, och med avseende på den var det kanske inte bästa idén att gå på konsert första kvällen i Chicago istället för att gå och lägga sig tidigt. Men den hann också gå över i tid och jag tror inte heller att den gjorde någon skillnad.
Till sist kom förkylningen. Den började kännas lite i halsen under eftermiddagen på lördagen, växte till sig lite under natten, och när jag vaknade 05:00 på söndag morgon så var jag helt enkelt förkyld. Inte jätteförkyld (som jag hunnit bli nu), men förkyld. Hade det varit ett lopp på hemmaplan så hade jag ställt in, men nu var det inte det utan ett lopp som jag sett fram emot i åtta månader, som jag rest över halva världen för och som jag dessutom lagt ut ganska mycket pengar på, så då ligger ställa in-gränsen lite längre bort än vanligt.

Jag gick alltså upp, åt både min egen inköpta frukost och gick ner till lobbyn där hotellet ställt upp ett bord fullt med bananer, vattenflaskor och bars eftersom det var för tidigt för den ordinarie hotellfrukosten, klädde på mig och gick iväg mot startområdet. Jag var fortfarande ganska tveksam om jag skulle kunna ta mig i mål och redan nu innan solen gått upp var det ganska varmt (nästan 20 grader).

Sen gick starten och jag joggade iväg, väldigt lugnt. Redan efter 2 km (precis utanför vårt hotell) stod Anna och hejade första gången, och även om jag bara såg henne en gång till så saknades det verkligen inte publikstöd utmed banan. Det stod folk utmed hela banan, arrangörerna räkande med en publik på 1,5 miljoner och det hejades konstant och hela tiden, med hejarop, gospelkörer, sound systems, cheerleaders, koskällor, orkestrar, vuvuzelor och en elvisimitatör. Och handskrivna skyltar i massor med olika grader av originalitet. “There’s free beer at the finish” är ju förstås uppmuntrande, men efter den trettionde skylten med den texten är det ju roligare att se “It’s ok to crap in your pants”.

Apropå det där sista så är en skillnad mellan USA och Europa att amerikaner inte kissar offentligt (om man med offentligt menar alla platser som inte är toaletter). På Stockholm Marathon ser man en strid ström av folk komma in och ut ur skogen ute på Djurgården och i Paris har löparna inga större betänkligheter mot att gå åt sidan vid behov, men i Chicago såg jag under hela loppet bara en enda löpare stå vid sidan med ryggen mot löparna och han var fransman.

Tillbaka till själva loppet så fanns det klockor uppsatta på varje mile-skylt, och redan efter den andra blev jag förvånad över hur snabbt det gick trots att jag tog det så extremt lugnt. Den sa strax över 17 minuter, och då hade det ju tagit någon minut innan jag kom över startlinjen. Jag var ju dock fullt medveten om att jag inte skulle orka hålla tempot hela vägen, mest pga förkylningen men också för att det började bli riktigt varmt. Det hade varit varmt hela tiden sedan vi kom med temperaturer runt 27-28 grader på eftermiddagarna, men söndagen var ännu varmare med en topp på över 30 grader. Hursomhelst kändes det efter förutsättningarna bra och jag passerade halvmaran på 1:48:40 inklusive ett toalettbesök men strax därefter började jag känna av lite trötthet. Jag gjorde ett toalettbesök till och tog det lugnare och lugnare. Runt 30 km-passeringen började jag växla mellan att springa och gå och efter 35 gick jag nästan hela vägen, utom de sista 500 metrarna, men trots det blev man ständigt påhejad av publiken. Det var “Go Sweden” (och en “Go Denmark”), “You can do it”, “You’re almost there” och koskällor hela vägen in i mål, och när man sprungit i mål rejäla applåder från alla funktionärer i målfållan.
Och den där gratisölen förstås.

Men uppmuntrandet och hejandet slutar inte där. Hade man sin medalj runt halsen så fick man gratulationer från alla möjliga håll, hela dagen. Från butiksbiträden, hotellpersonalen, folk som stod vid samma övergångsställe eller vem som helst man mötte på gatan. Ett helt fantastiskt mottagande från början till slut.

Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Chicago och springa flera gånger. Kanske inte nästa år men om ett par tre år kanske.
I New York Marathon (som har ungefär lika många deltagare som Chicago) springer över 500 svenskar, i Chicago i år var vi färre än 50. Även om man förstås bör ta sig till New York någon gång och springa så gäller samma sak för Chicago. Ett nästintill perfekt arrangemang i en stad man bör besöka. Dessutom kostar det hälften så mycket pengar som vad en resa till NYC Marathon kostar.

Slut-tiden då. Den var förstås inte så viktig en dag som denna, men den var 4:20:33.

Stockholm Halvmarathon

Det gick sådär. Jag hade ju satt upp 1:30 som ett mål och tänkte att det inte skulle vara några problem alls att nå dit. Jag var ju trots allt bara 12 sekunder ifrån förra året och om det är något jag har förbättrat sedan dess så är det min snabbhet. Men vissa dagar funkar det bara inte. Jag hade känt mig lite sådär de senaste dagarna och då är det svårt att prestera på topp. Så här gick det iallafall:

Eftersom jag är en notorisk toalettbesökare timmen före start (tre besök den här gången) så kom jag sent in i startfållan och hade svårt att tränga mig fram till 1:30-farthållaren som jag hade tänkt. När sedan starten gick så såg jag honom försvinna bort medan jag själv var tvungen att armbåga mig fram genom trängseln. För trångt var det, värre än jag minns att det varit något av de tidigare åren jag sprungit loppet. Jag lyckades dock hålla ganska jämna steg med 1:30-mannen på lite avstånd, och jag kände direkt att han inte var min typ av löpare. Jag brukar nämligen hålla ett helt jämnt tempo, oavsett om det går upp, ner eller är helt platt, men det gjorde inte han. Han höll förmodligen de kilometertider som förväntades, men däremellan gick det fortare nedför och långsammare uppför. Inte min stil helt enkelt.

På krönet av uppförsbacken efter vätskekontrollen vid 6,5 km hade jag jagat ikapp honom, men efter ett krön kommer ju en nedförsbacke så då drog han som vanligt på och då orkade jag inte hänga på. Sen såg jag avståndet till honom öka mer och mer och framåt mil-passeringen var han ett hundratal meter före och då gav jag upp den planen. Det är möjligt att jagandet i början var för jobbigt, men jag tror inte att jag hade klarat av att hålla tempot hela vägen den här dagen oavsett taktik.

Mellan 10 och 14 km kändet det riktigt jobbigt men i slutet av Södermälarstrand började det kännas lite bättre igen och sen körde jag på med hyfsad fart resten av loppet. Tiden 1:31:45 är förstås en bit från det jag hade velat göra, men det är ju helt enkelt så att man inte lyckas varje gång. Det är ju ingen dålig tid på något sätt men jag hade ju helst kapat de där 12 sekunderna som saknades förra året. Men det kommer fler halvmaror. Och ett Chicago Marathon om bara 4 veckor.

Små marginaler

Några sekunder hit eller dit spelar förstås ingen större roll egentligen men när man vill ta sig under en drömgräns, i mitt fall 1:30 på halvmaran, blir det tydligt att små skillnader i tempo kan göra hela skillnaden mellan att lyckas och att inte göra det. En skillnad i genomsnittstempo med en enda sekund per kilometer gör ju 21 sekunders skillnad på hela loppet, och om man lyckas hålla ett tempo som bara skiljer tre sekunder per km kapar man helt plötsligt en minut på sluttiden.

I de flesta fall betyder ju dock dessa små skillnader inte särskilt mycket, men för mig som missade målet med ynka 12 sekunder förra gången jag försökte går det ju inte att ungå att tänka på att ett par lite snabbare steg på varje kilometer, för att sänka varje kilometertid med (ungefär) en halvsekund hade räckt.

Målet för mig den här gången (som är Stockholm Halvmarathon på lördag) är alltså att springa i mål under 1 timme och 30 minuter. För att nå dit behöver jag springa varje kilometer på 4:15. Det är snabbt. Riktigt snabbt tillochmed. Men det är inte riktigt lika snabbt som jag sprang på Valloxen Runt (16 km, ca 4:12/km) i våras och där är dessutom banan mer kuperad än i Stockholm, så omöjligt är det förstås inte.

Dagens räkneövning har varit vilka km-tider som ger vilka sluttider på halvmaran.
Så här ser det ut:
3:56 – 1:22:59 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar under 40 (1:23:00) 4:00 - 1:24:24 4:05 - 1:26:9 4:08 - 1:27:12 4:10 - 1:27:55 4:12 - 1:28:37 4:14 - 1:29:19 4:15 - 1:29:40 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar över 40 (1:30:00) 4:16 - 1:30:1 4:18 - 1:30:43 4:20 - 1:31:26 4:22 - 1:32:8 4:25 - 1:33:11 4:30 - 1:34:57 4:35 - 1:36:42

Utebliven ursäkt

Här trodde jag att jag skulle ha en perfekt ursäkt om jag skulle misslyckas på halvmaran om knappt två veckor; jag trodde att jag skulle få en visdomstand borttagen idag. Så var nu inte fallet, utan dagens besök på sjukhuset var bara för att käk-kirurgen skulle göra en specialröntgen, titta lite i munnen på mig och berätta vad han tänkte göra nästa gång jag ska dit.

Dessutom fick jag ett erbjudande om att vara kursmaterial, dvs låta min operation vara en del av en kurs för blivande övertandläkare, och jag skulle då få tänderna utdragna för halva priset. Eftersom jag inte hade några större problem förra gången jag fick visdomständer borttagna och det då gjordes av en helt vanlig tandläkare så tackade jag ja ända tills datumet kom upp. Naturligtvis samma dag som mitt plan lyfter mot Chicago. Så nu får de klara sig utan mina tänder på den där kursen. Och jag får klara mig utan några tusen kronor som jag hade kunnat spara.

Sex veckor kvar

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstås haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst få pass över två mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar på historien hur det har sett ut tidigare. Då kan man till exempel titta på favoritåret varje gång träningen har gått sådär – 2007. Då hade jag en usel vinter och början av våren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter påsk var jag i New York och hade då fortfarande inte fått någon riktig ordning på träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lång tid före maran som jag har nu, och genom att köra hårt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltså fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hålla mig frisk den närmaste månaden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Bellmanstafetten

Bloggjoggarna. Bilden lånad av Miranda.
Igår kväll sprang jag Bellmanstafetten som startman för laget Bloggjoggarna, med mig, Miranda, Petra, Daniel och Janne. Jag trodde själv innan loppet att jag skulle landa någonstans runt 19:30-20 minuter med eventuellt tillägg för trängsel i starten, men jag lyckades hålla mig framme i första led i starten så något sånt tillägg behövde jag inte räkna med alls.
Som vanligt på kortare lopp hade jag ingen speciell taktik, utan tryckte på så hårt jag kunde hela varvet runt. Också precis som vanligt tappade jag lite i nedförsbackarna men hämtade in ungefär lika mycket när det gick uppför. Kilometerskyltarna dök upp med jämna mellanrum och allt kändes bra, men jag har fortfarande svårt att “känna” vilket tempo jag håller på tävlingar så jag visste inte alls hur jag låg till. Inga klockor syntes heller till utmed banan så jag visste egentligen inte hur det hade gått förrän jag såg klockorna vid växlingen som visade strax över 19 minuter. Den officiella sträcktiden blev sedan 18:54 vilket jag förstås är väldigt nöjd med.
Banan var i stort sett samma som jag sprang Premiärmilen på för fem månader sedan men åt andra hållet och då sprang jag varje varv drygt en minut långsammare. Även om jag kanske inte hade kunnat hålla samma tempo i ett helt varv till så hade jag nog varit under 40 minuter med ganska god marginal om det hade varit ett millopp. Känns väldigt bra inför halvmaran om två veckor om jag bara har uthålligheten till den, det har ju inte blivit särskilt många längre pass under sommaren.

Efter mig sprang alla de andra också bra, och vi gick i mål på 184:e plats (av drygt 800 som tog sig i mål) och en totaltid på 1:57:27. En stabil insats!

Man borde springa stafett oftare.