Utebliven ursäkt

Här trodde jag att jag skulle ha en perfekt ursäkt om jag skulle misslyckas på halvmaran om knappt två veckor; jag trodde att jag skulle få en visdomstand borttagen idag. Så var nu inte fallet, utan dagens besök på sjukhuset var bara för att käk-kirurgen skulle göra en specialröntgen, titta lite i munnen på mig och berätta vad han tänkte göra nästa gång jag ska dit.

Dessutom fick jag ett erbjudande om att vara kursmaterial, dvs låta min operation vara en del av en kurs för blivande övertandläkare, och jag skulle då få tänderna utdragna för halva priset. Eftersom jag inte hade några större problem förra gången jag fick visdomständer borttagna och det då gjordes av en helt vanlig tandläkare så tackade jag ja ända tills datumet kom upp. Naturligtvis samma dag som mitt plan lyfter mot Chicago. Så nu får de klara sig utan mina tänder på den där kursen. Och jag får klara mig utan några tusen kronor som jag hade kunnat spara.

Sex veckor kvar

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstås haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst få pass över två mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar på historien hur det har sett ut tidigare. Då kan man till exempel titta på favoritåret varje gång träningen har gått sådär – 2007. Då hade jag en usel vinter och början av våren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter påsk var jag i New York och hade då fortfarande inte fått någon riktig ordning på träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lång tid före maran som jag har nu, och genom att köra hårt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltså fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hålla mig frisk den närmaste månaden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Bellmanstafetten

Bloggjoggarna. Bilden lånad av Miranda.
Igår kväll sprang jag Bellmanstafetten som startman för laget Bloggjoggarna, med mig, Miranda, Petra, Daniel och Janne. Jag trodde själv innan loppet att jag skulle landa någonstans runt 19:30-20 minuter med eventuellt tillägg för trängsel i starten, men jag lyckades hålla mig framme i första led i starten så något sånt tillägg behövde jag inte räkna med alls.
Som vanligt på kortare lopp hade jag ingen speciell taktik, utan tryckte på så hårt jag kunde hela varvet runt. Också precis som vanligt tappade jag lite i nedförsbackarna men hämtade in ungefär lika mycket när det gick uppför. Kilometerskyltarna dök upp med jämna mellanrum och allt kändes bra, men jag har fortfarande svårt att “känna” vilket tempo jag håller på tävlingar så jag visste inte alls hur jag låg till. Inga klockor syntes heller till utmed banan så jag visste egentligen inte hur det hade gått förrän jag såg klockorna vid växlingen som visade strax över 19 minuter. Den officiella sträcktiden blev sedan 18:54 vilket jag förstås är väldigt nöjd med.
Banan var i stort sett samma som jag sprang Premiärmilen på för fem månader sedan men åt andra hållet och då sprang jag varje varv drygt en minut långsammare. Även om jag kanske inte hade kunnat hålla samma tempo i ett helt varv till så hade jag nog varit under 40 minuter med ganska god marginal om det hade varit ett millopp. Känns väldigt bra inför halvmaran om två veckor om jag bara har uthålligheten till den, det har ju inte blivit särskilt många längre pass under sommaren.

Efter mig sprang alla de andra också bra, och vi gick i mål på 184:e plats (av drygt 800 som tog sig i mål) och en totaltid på 1:57:27. En stabil insats!

Man borde springa stafett oftare.

Äta eller springa?


På löparforum på nätet dyker det då och då upp frågor om vad man ska äta under sina långpass, och har man då otur som frågeställare kan det hända att man får svaret “du ska väl ut och springa, inte ut och äta”.
Själv äter jag väldigt sällan något under mina långpass. På vintern har jag sällan med mig något överhuvudtaget och på våren/sommaren har jag inte med mig något annat än vatten, oftast i en Camelbak-ryggsäck. Det är iallafall vad jag skulle säga om någon frågade, men det är inte riktigt sant, jag har ju faktiskt alltid med mig en tub gel. Men det är alltid samma tub med samma gel i. Som ligger i samma ficka i Camelbaken. Jag la ner den där inför första rundan med vatten i våras, och sedan dess har den legat där. Som någon slags reserv om den skulle behövas. Men det verkar den inte göra.
Och nu är det nog snart dags att kolla upp bäst före-datumet på den, för den var förstås inte nyinköpt när den plockades fram i våras. Då hade den hängt med i ungefär ett år. Jag köpte några stycken att ha på Paris Marathon i april 2009 och där gick det faktiskt åt ett par stycken, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Om jag har den lite mer lättillgängligt på nästa runda så kanske den går åt.

Seedningsregler


Seedning i större lopp är ett kapitel för sig, och det är viktigt för alla inblandade att den görs på ett bra sätt så att alla i största möjliga mån hamnar rätt, och slipper både att bli omsprungen och att springa om alltför många. Seedningen kan skötas på några olika sätt, varav några är bättre och några är sämre. Så här funkar det:

Fri seedning
Beskrivning: Det finns flera startgrupper, och när man anmäler sig anger man vilken grupp man vill hamna i.
Fördelar: Om man är ute i god tid är det inga problem att hamna i den startgrupp man hör hemma. Lätt för arrangörerna att administrera.
Nackdelar: Att folk får bestämma själva. Många placerar sig själva i för snabba grupper och tar platser som andra skulle behöva bättre.
Exempel: Midnattsloppet, Paris Marathon

Öppen resultatbaserad seedning
Beskrivning: Har man sprungit loppet förut så blir man seedad efter tidigare resultat, har man resultat från andra relevanta tävlingar så skickar man in dem till arrangörerna och blir placerad där det passar (och finns plats) enligt dessa. Det finns lite olika grader av noggrannhet också, där vissa lopp kräver att meriter ska styrkas med faxade (faktiskt, fortfarande) utdrag ur resultatlistor, medan andra nöjer sig med att man anger meriterna i anmälningsformuläret.
Fördelar: Rättvist, och förmodligen det bästa systemet för deltagarna. Löpare som är lite snabbare och kan bevisa det får möjligheten att hamna i rätt startgrupp och slipper tränga sig igenom horder av långsammare löpare för att ta sig fram genom fältet. Och samtidigt slipper de långsammare löparna bli nersprungna av dessa.
Nackdelar: Administrationen. Det är förstås mer jobb för arrangören att placera in folk där de passar.
Exempel: Stockholm Marathon, Chicago Marathon och många andra.

Begränsad resultatbaserad seedning
Beskrivning: En märklig konstruktion som (nästan?) bara Götebrgsvarvet använder. Går ut på att man använder seedning, men bara för de riktigt snabba och för de som sprungit varvet förut. För oss andra är det bara att acceptera placeringen i en startgrupp långt bak, hur malplacerade vi än är där.
Fördelar: Lättare att administrera än öppen seedning. Premierar deltagare som sprungit loppet förut.
Nackdelar: Missgynnar kraftigt de som inte platsar i elit-grupperna men som ändå springer snabbare än de flesta, och som inte sprungit tävlingen förut. För min del är detta system en starkt bidragande orsak till att jag hittills inte har sprungit Göteborgsvarvet. Jag har helt enkelt ingen större lust att resa 50 mil till ett lopp utan att ges möjligheten att göra mitt bästa.
Exempel: Göteborgsvarvet

Pulsmätare till iPod/Nike+ släppt


Bland oss som använder Apples och Nikes Nike+-system för att mäta och hålla koll på vår träning har den överlägset mest efterfrågade funktionen varit en pulsmätare att koppla till systemet. Det har ryktats om att en sådan ska ha varit på gång i flera år, och i höstas dök det tillochmed upp en referens till en pulsmätare i instruktionsboken till den senaste ipod-versionen. Men inget mer. Knappt ens ett litet nytt rykte. Och det i en värld, apple-världen, där i princip allt försnack innan en produkt finns att köpa bygger på rykten.

Något märkligt, kan tyckas. För det har ju inte saknats saker att skvallra om.
I april-numret av tidningen Aktiv Träning kunde man läsa att Polar skulle tillverka denna pulsmätare, och att den skulle släppas senare under våren.
I Apple-världen: Tystnad.
I mitten/slutet av april dök det upp en Nike-representant på ett Nike-forum och berättade att pulsmätaren var på gång och skulle släppas 1 juni, men att han/hon inte kunde ge några fler detaljer
I Apple-världen: Inte ett ord.
I början av maj skriver jag på Sveriges största mac-forum om det ovanstående.
I Apple-världen: Efter ett par dagar plockas informationen upp av de stora mac-ryktessajterna, men ingen ny information läggs till.
Slutet av maj/Början av juni: I ett par blogginlägg på runnersworld.se postas det detaljer om pulsmätaren, och det sägs att den ska komma snart i USA men till hösten i Sverige.
I Apple-världen: Dödstyst.
Någon gång under helgen (6-7 juni): Pulsmätaren läggs upp i Nikes nätbutik.
I Apple-världen: Ännu ingen reaktion.

Det går väl knappast att tolka på något annat sätt än att kontaktytorna mellan löparvärlden och ryktes-världen runt Apple är ytterst små.

Hur bra själva produkten återstår förstås också att se. Någon recension eller test har ännu inte dykt upp.

Uppladdning

Med drygt tre dygn kvar till Stockholm Marathon är uppladdningen i full gång. Jag köpte två paket blåbärssoppa på vägen till jobbet idag för att sörpla i mig idag och imorgon. Det blir dessutom ordentliga luncher resten av veckan. Inte för att jag brukar köra halvportioner annars heller, men nu blir det lite extra.

Ikväll kör jag sista träningspasset som blir ett lugnt varv runt Knivsta (7 km). Den här gången utan de back-intervaller som jag kört under det varvet den senaste tiden.

Sovandet har jag börjat få ordning på så om jag lyckas hålla det de kvarvarande nätterna också så kommer jag att vara ordentligt utsövd när det är dags, men trots allt sovande har jag haft en trött och seg känsla i kroppen sedan i lördags. Känns inte riktigt bra, men med ordentligt ätande och sovande hoppas jag att det hinner gå över. Annars blir det jobbigt på lördag.

På fredag kommer jag precis som de senaste gångerna köra med den vingummi- och cocacola-uppladdning som har visat sig funka bra. Den går helt enkelt till så att man äter vingummi och sväljer ner dem med cocacola, och teorin bakom är att gelatinet i vingummit ska binda colan i magen och därmed ge ett vätskeöverskott i kroppen. Hur det är med den saken i verkligheten lämnar jag till andra att avgöra, men faktum är att det oftast har gått bra på de maror då jag har kört den dieten.
Dessutom är det ju gott.

Annat som inte bör glömmas att ta med när det bär av mot Östermalms IP på lördag är:
– Vaselin till ögonbrynen
– Plåster/Tejp till bröstvårtorna
– Sandaler att stoppa eventuellt söndersprungna fötter i efter loppet
– Vattenflaska att bära på i början av loppet för att slippa trängseln vid första vätskekontrollen
– Glatt humör
– Oömma kläder

Testlopp

Idag har jag testat farten inför maran. Jag sprang mitt vanliga varv runt Kungsholmen och tänkte särskilt på att hålla ett lagom tempo som kändes som ett jag skulle kunna hålla nästa lördag och som borde kunna räcka hela vägen. Det kändes ganska lätt trots helgens tunga pass, och när jag sprungit klart visade det sig att det lugna sköna tempot låg runt 4:50/km vilket skulle ge en tid på maran runt 3:24, dvs helt enligt målet att gå under 3:30.

En annan observation från dagen är att jag förmodligen var den enda som sprang runt Kungsholmen i korta shorts idag. Det var runt 10 grader och både blåst och regn så det bet lite i låren i början, men efter ett tag glömde jag bort att känna efter (och dessutom blev jag ju uppvärmd). Den officiella förklaringen till min klädsel är att det ju faktiskt är slutet av maj, och då springer man i shorts vare sig det snöar eller är 30 grader varmt men egentligen var det jag som inte tänkte på vädret i morse när jag packade träningskläderna, och bara packade strumpor, short, tröja och keps. Men det i sin tur beror ju faktiskt på den första anledningen; att det faktiskt är slutet av maj.

Dags att börja ladda

Efter helgens båda hårda pass, med först Valloxen Runt på lördagen och sedan 26 km med TSM på söndagen känns det lite tungt i benen idag. Nu är allt långspringande inför maran avklarat, och nu återstår kanske något enstaka intervallpass och några rundor på max 13 km. Men under de (nästan) två veckorna som återstår är själva löpträningen inte så viktig i sig, den är mest till för att hålla kroppen igång, utan det finns andra saker som är viktigare…

Sova!
Kanske det viktigaste. Har man slarvat med sovandet tidigare så går det inte att “sova ikapp” på bara de sista nätterna innan, utan det är hög tid att få ordning på sömnen nu. Gå och lägga sig tidigt och sova ordentligt helt enkelt. Eller enkelt förresten, så enkelt är det ju inte alltid. Men det ska göras.

Äta!
Kolhydratuppladdning och sånt kommer ju inte förrän de sista dagarna, men redan nu är det bra att ha extra koll på vad man äter, och dels äta rätt mat och dels inte ta några onödiga risker (ostron, blåsfisk och kanske också råbiff får alltså vänta till efter maran). Och förstås att äta tillräckligt med mat.

Hålla sig undan!
Den sista veckan före en mara får man alla möjliga sjukdomar, från vanlig snuva till hjärncancer. Man kan iallafall få för sig det, eftersom man aboslut inte vill bli sjuk och därför övertolkar varje litet tecken på eventuell sjukdom. Skriver Expressen att “din svett kan vara dödlig sjukdom” så är det så. Alltså gäller det att hålla sig undan från allt som kan vara farligt och smittsamt, dvs bland annat människor, så mycket som möjligt.

Ikväll ska jag ut i stora folksamlingar och förmodligen också äta ute, och jag kommer inte att komma i säng i tid, men efter det får det vara nog med sånt. Tills det är dags för den stora smitthärden förstås; nummerlappsutdelningen. Förutom tågresandet till jobbet varje dag förstås, men den är ju svår att undvika.

Comeback

Valloxen runt var det första längre lopp jag sprang. 16 km runt sjön Valloxen i Knivsta, som jag sprang första gången 1986 och sedan fyra gånger till fram till 1992 när jag sprang loppet senast. Sedan dess har loppet hunnit byta både arrangör (från L-100 if till det lokala gymmet Form) och håll (då sprang man motsols men nu springer man medsols), men loppet finns kvar och är fortfarande ett bra lopp att springa.
Och idag var det dags för mig att göra comeback.

Varmt, soligt och blåsigt summerar förutsättningarna ganska bra, och som alltid i Knivsta betyder blåst motvind oavsett var man befinner sig och åt vilket håll man är på väg. Lite jobbigt på sina ställen alltså, och med en lätt kuperad bana på det var det ganska tungt att springa fort idag. Men det gick ganska bra.
1:07:31 sprang jag i mål på, vilket ger en kilometertid på 4:13 och en trettonde plats. Med tanke på att jag har ganska många långpass i benen de senaste veckorna och inte direkt hade laddat inför det här loppet så är jag nöjd.
Dessutom ser det bra ut inför försöket att gå under 1:30 på halvmaran i september. Samma tempo där skulle ge drygt 1:28 där och det känns inte alls omöjligt.

Nu gäller det bara att få benen pigga till morgondagens sista långpass med TSM.