Att liverapportera


När jag insåg att jag inte skulle kunna springa Nice-Cannes-maran så fort som jag egentligen ville, och dessutom var osäker på om jag skulle orka springa hela vägen så fick jag en idé.

Att ta gåpauser lite då och då är en beprövad taktik inte bara bland nybörjare utan även bland rutinerade löpare för att orka längre distanser, och om jag då ändå skulle ta regelbundna pauser så kunde jag ju ändå utnyttja dem till att ta några foton och skicka upp på nätet så att folk som inte var på plats kunde följa hur det gick.

Jag tycker själv att det gick bra, och jag har fått flera frågor om hur jag gjorde det rent praktiskt, så här är beskrivningen.

Till att börja med behöver man ju en telefon. Jag har en iPhone så alla detaljer gäller en sån, men jag är säker på att det finns motsvarande appar och funktioner till andra plattformar. Telefonen behöver man förstås ha någonstans, så det första man behöver kolla är att man har en lättillgänglig ficka eller hållare där telefonen får plats. Även om man stannar till för att ta fotona så vill man att det ska gå fort både att ta fram telefonen och att lägga tillbaka den.


Sedan behöver man någonstans att ladda upp bilderna. Det finns ju ett antal sociala nätverk dit man kan posta, ibland bundna till en speciell app men ofta går det att ladda upp till flera nätverk parallellt med en enda app. Jag valde att använda appen Instagram, som dels har sitt eget nätverk men där man samtidigt kan ladda upp bilderna till andra nätverk, i mitt fall Facebook, Twitter och Tumblr. Självklart bör man göra alla inställningar och koppla upp de konton man tänker använda i god tid innan själva loppet, och även testa under en eller ett par träningsrundor, så man vet exakt hur man ska göra. Det är inte särskilt svårt, men det kan vara bra att ha gjort det minst en gång i förväg.

Innan loppet bör man förstås se till så att telefonens batteri är laddat, och att man inte har några onödiga appar rullande som tar batterikraft. Jag hade ganska mycket batteri kvar när jag kom i mål, men det är dumt att chansa.

Så, med en fulladdad telefon på plats i fickan är det bara att börja. Vill man spara ett par sekunder vid varje fototillfälle så lämnar man appen på när man stänger av skärmen efter varje foto. Om det drar extra batter så är det iallafall inte särskilt mycket.


När man ska ta ett foto tar man fram telefonen (med säkerhetskoden avstängd för att slippa knappa för mycket), aktiverar appen, hittar sitt motiv och tar fotot. Därefter kan man i Instagram välja färgsättning innan man går vidare (vilket jag aldrig gjorde), och i nästa steg skriver man sin kommentar och väljer vilka nätverk man vill skicka till och när man tryckt på klarknappen sker själva uppladdningen. Beroende på hur nätet är där man för tillfället är så kan det ta olika lång tid att ladda upp. Ett par gånger misslyckades det för mig och då får man trycka på ladda upp-knappen en gång till, men när det funkar går sällan uppladdningen på mer än 10 sekunder.


Ett par gånger tog jag foton medan jag sprang, men de blir av naturliga skäl inte särkilt skarpa, och att skriva på telefonen medan man springer kan vara lite riskfyllt när man har folk runtomkring så det rekommenderas inte.

En annan sak att tänka på, iallafall när man springer utomlands, är att i förväg kolla upp vad det kostar att skicka data. Telia, som jag har, har sedan ett tag ett fast pris på 49 kronor per dag när man är inom Europa (ev EU), för data upp till 20 MB. Jag har ingen koll på hur mycket som gick åt för mina uppdateringar men det slog iallafall inte i det taket.

Ytterligare en sak att tänka på om man ska göra sina uppdateringar i samband med vätske- och energi-kontroller är att inte göra dem samtidigt som man äter något kladdigt, t ex banan, eller dricker. Skärmen på telefonen kommer att bli kladdig hur man än gör, men man behöver ju inte göra det värre än nödvändigt.

Jag kommer förmodligen att göra om detta. Inte när jag springer för ett bra resultat, men när man tar det lite lugnare och inte jagar varje sekund så är det en kul grej att göra.

Resultatet av rapporterna finns på http://stenpop.tumblr.com/

Kvalfyllt


I veckan ändrade New York Marathon sina regler för hur man får en garanterad plats i loppet.
I korthet är de nya reglerna så här:

  • De redan hårda kvaltiderna blir ännu hårdare
  • Regeln som sa att man efter tre års nitlotter i biljettlotteriet fick en garanterad plats tas bort
  • De som sprungit 15 NYC Marathon har tidigare garanterats plats, men det kommer i framtiden bara att gälla de som kommer upp i 15 senast 2015

I en artikel i Wall Street Journal säger arrangörerna att de vill ha ett “more competitive race”, dvs fler snabba löpare, men frågan är om inte hårdare kvaltider gör att det blir tvärtom. För årets lopp gick bara 9000 av 63000 platser till vinnare i lotteriet (exklusive fjärdeårs-lotteri-garanti-vinnarna), och om antalet som kvalar in minskar borde rimligtvis antalet som vinner i lotteriet öka. Och lotterivinnarna är förmodligen i genomsnitt långsammare än de som hamnar i luckan mellan de nya och gamla kvaltiderna.

Hur många färre kommer det då vara som kvalar in på tid?
Svaret på den frågan är 74% färre.
Iallafall om man tittar på resultaten från årets Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon och kollar hur många som klarade de nuvarande resp. de nya kvaltiderna. Där ser man att de största förlorarna är de yngre veteranerna, de mellan 40 och 50 år, där i extremfallen 90% av de som klarade den gamla kvaltiden inte klarade den nya. Uppdelat på lopp och åldersgrupper ser det ut så här:

Stockholm Marathon 2011 herrar

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 2.55
Ny kvaltid: 2.45
Antal under gamla tiden: 199
Antal under nya tiden: 75
Bortfall: 62%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 3.10
Ny kvaltid: 2.50
Antal under gamla tiden: 153
Antal under nya tiden: 14
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 3.10
Ny kvaltid: 2.58
Antal under gamla tiden: 76
Antal under nya tiden: 23
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 3.30
Ny kvaltid: 3.06
Antal under gamla tiden: 161
Antal under nya tiden: 21
Bortfall: 87%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 3.30
Ny kvaltid: 3.14
Antal under gamla tiden: 61
Antal under nya tiden: 16
Bortfall: 74%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 3.45
Ny kvaltid: 3.24
Antal under gamla tiden: 55
Antal under nya tiden: 15
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 3.45
Ny kvaltid: 3.35
Antal under gamla tiden: 18
Antal under nya tiden: 11
Bortfall: 39%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 650
Klarade ny kvaltid: 149
Bortfall: 77%

Stockholm Marathon 2011 damer

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 3.23
Ny kvaltid: 3.00
Antal under gamla tiden: 100
Antal under nya tiden: 22
Bortfall: 78%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 3.38
Ny kvaltid: 3.10
Antal under gamla tiden: 53
Antal under nya tiden: 10
Bortfall: 81%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 3.38
Ny kvaltid: 3.21
Antal under gamla tiden: 24
Antal under nya tiden: 6
Bortfall: 75%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 3.52
Ny kvaltid: 3.35
Antal under gamla tiden: 35
Antal under nya tiden: 13
Bortfall: 63%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 3.52
Ny kvaltid: 3.49
Antal under gamla tiden: 10
Antal under nya tiden: 6
Bortfall: 40%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 4.13
Ny kvaltid: 4.06
Antal under gamla tiden: 13
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 31%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 4.13
Ny kvaltid: 4.26
Antal under gamla tiden: 2
Antal under nya tiden: 5
Ökning!: 150%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 222
Klarade ny kvaltid: 57
Bortfall: 74%

Stockholm Halvmarathon 2011 herrar

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 1.23
Ny kvaltid: 1.19
Antal under gamla tiden: 162
Antal under nya tiden: 74
Bortfall: 54%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 1.30
Ny kvaltid: 1.23
Antal under gamla tiden: 92
Antal under nya tiden: 19
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 1.30
Ny kvaltid: 1.25
Antal under gamla tiden: 47
Antal under nya tiden: 14
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 1.40
Ny kvaltid: 1.29
Antal under gamla tiden: 85
Antal under nya tiden: 20
Bortfall: 76%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 1.40
Ny kvaltid: 1.33
Antal under gamla tiden: 33
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 1.48
Ny kvaltid: 1.39
Antal under gamla tiden: 33
Antal under nya tiden: 9
Bortfall: 73%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 1.48
Ny kvaltid: 1.42
Antal under gamla tiden: 14
Antal under nya tiden: 5
Bortfall: 64%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 419
Klarade ny kvaltid: 136
Bortfall: 68%

Stockholm Halvmarathon 2011 damer

Åldersgrupp: -40 år
Nuvarande kvaltid: 1.37
Ny kvaltid: 1.27
Antal under gamla tiden: 72
Antal under nya tiden: 21
Bortfall: 71%

Åldersgrupp: 40-45 år
Nuvarande kvaltid: 1.44
Ny kvaltid: 1.30
Antal under gamla tiden: 43
Antal under nya tiden: 4
Bortfall: 91%

Åldersgrupp: 45-50 år
Nuvarande kvaltid: 1.44
Ny kvaltid: 1.34
Antal under gamla tiden: 23
Antal under nya tiden: 4
Bortfall: 83%

Åldersgrupp: 50-55 år
Nuvarande kvaltid: 1.50
Ny kvaltid: 1.40
Antal under gamla tiden: 23
Antal under nya tiden: 7
Bortfall: 70%

Åldersgrupp: 55-60 år
Nuvarande kvaltid: 1.50
Ny kvaltid: 1.46
Antal under gamla tiden: 5
Antal under nya tiden: 2
Bortfall: 60%

Åldersgrupp: 60-65 år
Nuvarande kvaltid: 2.00
Ny kvaltid: 1.52
Antal under gamla tiden: 6
Antal under nya tiden: 2
Bortfall: 67%

Åldersgrupp: 65+ år
Nuvarande kvaltid: 2.00
Ny kvaltid: 2.02
Antal under gamla tiden: 2
Antal under nya tiden: 2
Ökning!: 0%

Totalt:
Klarade nuvarande kvaltid: 166
Klarade ny kvaltid: 38
Bortfall: 77%

I stort sett kan man säga att man som hyfsad motionär med de gamla kvaltiderna iallafall hade en chans att klara kvaltiderna, men med de nya måste man i de flesta fall vara betydligt bättre än så. Totalt i dessa två lopp var det 1457 löpare som klarade de gamla, men bara 380 som klarade de nya.

Och det är förstås surt för oss som hade chansen tidigare men som inte längre kommer att ha den, men för alla som ändå inte var i närheten av de tider som krävs är de nya gränserna förstås positiva, eftersom det rimligen betyder att det kommer att finnas fler platser att lotta ut.

En ny tid

Igår meddelade Stockholm marathon att årets lopp inte startar 14.00 som det alltid har gjort utan istället 11.30. Detta får förstås lite olika konsekvenser, några bra, några mindre bra och några som kan vara både och eller inget av dem.

Det första är förstås ändringen i sig, som inte är särskilt bra. Nu har inte arrangörerna berättat varför man har ändrat tiden, men många reser ju till Stockholm för att springa och de som gillar att ha saker ordnade kanske redan bokat sitt resande och eventuellt boende, och då kan ju en ändrad tid ställa till en del problem. Att ändringen dessutom meddelades dagen efter den sista dagen det gick att få pengar tillbaka om man lämnar återbud är ju inte heller särskilt snyggt hanterat. Men det är (för de flesta) rent principiella skäl. Det finns ju några aspekter som har, eller kan ha, mer direkt betydelse på loppet, som vädret, uppladdningen och återhämtningen.

Vädret
Är det molnigt, svalt, regnigt eller annat tråkväder så spelar det värdemässigt inte så stor roll vilken tid man springer. Vädret kan förstås ändras under dagen, vilket kan bli till det bättre eller sämre, men det är ju inget man kan veta långt i förväg. Är det däremot varmt och soligt så är det sannolikt att de varmaste timmarna på dagen kommer att vara under eftermiddagen, mellan 12 och 18. Vid den tidigare starttiden har man då prickat in 4 av dessa 6 timmar, men de som har tagit lite längre tid på sig (och som förmodligen har haft det jobbigast på slutet) har iallafall fått det lite svalare mot slutet. Med den nya starttiden går loppet under 5,5 av dessa 6 timmar och de långsammare löparna får nu springa hela loppet under de varmaste timmarna. För de som springer snabbare är den nya tiden ingen större förändring vädermässigt.
Ville man förbättra denna aspekt så vore nog det enda rätta att göra som nästan alla andra större marathonlopp gör, köra på morgonen/förmiddagen.

Uppladdningen
Här är det mycket en fråga om personliga preferenser, hur länge innan loppet man vill äta och vad. Själv har jag tyckt att det har varit ganska bra att äta en ordentlig frukost på morgonen och sedan något lunchaktigt runt 11-11.30, 2,5-3 timmar innan start. Med start 11.30 blir det förmodligen en frukost runt 8-9 som enda riktiga måltid innan, och det funkar väl också, men jag föredrar nog alternativet med både frukost och lunch innan.
Men något större problem blir det nog inte. Både i Paris (start 8.45) och Chicago (start 7.30) har det ju funkat alldeles utmärkt matmässigt.

Återhämtningen
För min del är det här den enda aspekten där en tidigare start tveklöst är bättre för mig personligen. Jag har ofta efter marathonlopp haft problem med aptiten efteråt, och har flera gånger suttit efteråt och kämpat med att få i mig mat. På de morgon-maror jag har sprungit har det dock blivit bättre framåt kvällen och med en tidigare start (och förhoppningsvis tidigare målgång) även i Stockholm hoppas jag på mindre problem även här.

Förutom dessa aspekter så finns det ju även andra saker att tänka på. Som att de som tänkte hämta sin nummerlapp på lördagen nu har mindre tid till det. Och att det kommer att vara soligare (om det är soligt vill säga) på Östermalms IP efter loppet. Och säkert en del andra saker som jag inte tänkt på.

New York vs. Chicago

Igår sprangs årets New York City Marathon, och inget annat utländskt lopp utanför de stora mästerskapen får lika mycket uppmärksamhet som det. Det är förstås helt rätt att det får mycket plats i medierna (för att vara ett marathonlopp); det är världens största marathon, det är det ursprungliga stora marathonloppet (Boston Marathon är förstås mycket äldre men det är NYC som var förebilden när det startades stora maror genom stora städer runt om i världen) och över 500 svenskar åker dit och springer varje år. Och alla tycker att det är fantastiskt.

Och det är det förmodligen också. Men det är också ganska dyrt. Och svårt att få en plats. Om man inte är ute över ett år i förväg och bokar via en researrangör så får man försöka att vara med i biljettlotteriet (med ca 1/5 chans att vinna) eller försöka kvala in med sina meriter (väldigt tuffa tider om man inte är 40+ och kan kvala in på veterantider). Själv kommer jag att göra ett försök att kvala in till 2012 då jag kan kvala in i 40-klassen, om jag inte vinner i lotteriet redan nästa år.

Men om man inte har de stora pengar (jag har inte kollat exakt men har hört siffror som jag inte skriver ut eftersom de inte är bekräftade) det enligt uppgift kostar att gå via en researrangör och inte har tur i lotteriet och inte har någon chans att kvala in på tid, vad gör man då?
Man väljer det andra stora amerikanska marathonloppet förstås. Chicago Marathon.

Det man går miste om är förstås att det inte är New York. Man får inte se någon frihetsgudinna, man får inte springa genom Brooklyn och man får inte springa i mål i Central Park. Men istället får man en platt och snabb bana genom Chicago, med en stor och förmodligen lika entusiastisk publik som i New York. Man får också start och mål på i närheten av varandra (i norra resp. södra delen av samma park), och ett i det närmaste perfekt arrangerat lopp. Och det är inte svårt att hitta hotell som ligger på gångavstånd från både start och mål. Och man får åka till Chicago. Det är dessutom billigare än att åka till New York. Själva flygbiljetterna kanske är någon tusenlapp dyrare, men hotellpriserna i Chicago ligger en bra bit under de i New York.

Obegripligt nog är det nästan inga svenskar som åker dit och springer. Visst ska man åka till New York och springa någon gång, men det gäller faktiskt ääven Chicago. Som jag sagt i tidigare inlägg så kommer jag definitivt att åka tillbaka och springa där fler gånger.

Min rapport från årets Chicago Marathon.

Chicago Marathon


Först var det magen. Efter att alla övriga i familjen varit magsjuka inom en veckas tid blev det min tur dagen innan avresan till Chicago, men som tur var var den både lindrig och kortvarig så den gjorde nog varken till eller från.
Sedan var det jetlagen. Den är ju svår att komma ifrån när man reser så långt, och med avseende på den var det kanske inte bästa idén att gå på konsert första kvällen i Chicago istället för att gå och lägga sig tidigt. Men den hann också gå över i tid och jag tror inte heller att den gjorde någon skillnad.
Till sist kom förkylningen. Den började kännas lite i halsen under eftermiddagen på lördagen, växte till sig lite under natten, och när jag vaknade 05:00 på söndag morgon så var jag helt enkelt förkyld. Inte jätteförkyld (som jag hunnit bli nu), men förkyld. Hade det varit ett lopp på hemmaplan så hade jag ställt in, men nu var det inte det utan ett lopp som jag sett fram emot i åtta månader, som jag rest över halva världen för och som jag dessutom lagt ut ganska mycket pengar på, så då ligger ställa in-gränsen lite längre bort än vanligt.

Jag gick alltså upp, åt både min egen inköpta frukost och gick ner till lobbyn där hotellet ställt upp ett bord fullt med bananer, vattenflaskor och bars eftersom det var för tidigt för den ordinarie hotellfrukosten, klädde på mig och gick iväg mot startområdet. Jag var fortfarande ganska tveksam om jag skulle kunna ta mig i mål och redan nu innan solen gått upp var det ganska varmt (nästan 20 grader).

Sen gick starten och jag joggade iväg, väldigt lugnt. Redan efter 2 km (precis utanför vårt hotell) stod Anna och hejade första gången, och även om jag bara såg henne en gång till så saknades det verkligen inte publikstöd utmed banan. Det stod folk utmed hela banan, arrangörerna räkande med en publik på 1,5 miljoner och det hejades konstant och hela tiden, med hejarop, gospelkörer, sound systems, cheerleaders, koskällor, orkestrar, vuvuzelor och en elvisimitatör. Och handskrivna skyltar i massor med olika grader av originalitet. “There’s free beer at the finish” är ju förstås uppmuntrande, men efter den trettionde skylten med den texten är det ju roligare att se “It’s ok to crap in your pants”.

Apropå det där sista så är en skillnad mellan USA och Europa att amerikaner inte kissar offentligt (om man med offentligt menar alla platser som inte är toaletter). På Stockholm Marathon ser man en strid ström av folk komma in och ut ur skogen ute på Djurgården och i Paris har löparna inga större betänkligheter mot att gå åt sidan vid behov, men i Chicago såg jag under hela loppet bara en enda löpare stå vid sidan med ryggen mot löparna och han var fransman.

Tillbaka till själva loppet så fanns det klockor uppsatta på varje mile-skylt, och redan efter den andra blev jag förvånad över hur snabbt det gick trots att jag tog det så extremt lugnt. Den sa strax över 17 minuter, och då hade det ju tagit någon minut innan jag kom över startlinjen. Jag var ju dock fullt medveten om att jag inte skulle orka hålla tempot hela vägen, mest pga förkylningen men också för att det började bli riktigt varmt. Det hade varit varmt hela tiden sedan vi kom med temperaturer runt 27-28 grader på eftermiddagarna, men söndagen var ännu varmare med en topp på över 30 grader. Hursomhelst kändes det efter förutsättningarna bra och jag passerade halvmaran på 1:48:40 inklusive ett toalettbesök men strax därefter började jag känna av lite trötthet. Jag gjorde ett toalettbesök till och tog det lugnare och lugnare. Runt 30 km-passeringen började jag växla mellan att springa och gå och efter 35 gick jag nästan hela vägen, utom de sista 500 metrarna, men trots det blev man ständigt påhejad av publiken. Det var “Go Sweden” (och en “Go Denmark”), “You can do it”, “You’re almost there” och koskällor hela vägen in i mål, och när man sprungit i mål rejäla applåder från alla funktionärer i målfållan.
Och den där gratisölen förstås.

Men uppmuntrandet och hejandet slutar inte där. Hade man sin medalj runt halsen så fick man gratulationer från alla möjliga håll, hela dagen. Från butiksbiträden, hotellpersonalen, folk som stod vid samma övergångsställe eller vem som helst man mötte på gatan. Ett helt fantastiskt mottagande från början till slut.

Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Chicago och springa flera gånger. Kanske inte nästa år men om ett par tre år kanske.
I New York Marathon (som har ungefär lika många deltagare som Chicago) springer över 500 svenskar, i Chicago i år var vi färre än 50. Även om man förstås bör ta sig till New York någon gång och springa så gäller samma sak för Chicago. Ett nästintill perfekt arrangemang i en stad man bör besöka. Dessutom kostar det hälften så mycket pengar som vad en resa till NYC Marathon kostar.

Slut-tiden då. Den var förstås inte så viktig en dag som denna, men den var 4:20:33.

Små marginaler

Några sekunder hit eller dit spelar förstås ingen större roll egentligen men när man vill ta sig under en drömgräns, i mitt fall 1:30 på halvmaran, blir det tydligt att små skillnader i tempo kan göra hela skillnaden mellan att lyckas och att inte göra det. En skillnad i genomsnittstempo med en enda sekund per kilometer gör ju 21 sekunders skillnad på hela loppet, och om man lyckas hålla ett tempo som bara skiljer tre sekunder per km kapar man helt plötsligt en minut på sluttiden.

I de flesta fall betyder ju dock dessa små skillnader inte särskilt mycket, men för mig som missade målet med ynka 12 sekunder förra gången jag försökte går det ju inte att ungå att tänka på att ett par lite snabbare steg på varje kilometer, för att sänka varje kilometertid med (ungefär) en halvsekund hade räckt.

Målet för mig den här gången (som är Stockholm Halvmarathon på lördag) är alltså att springa i mål under 1 timme och 30 minuter. För att nå dit behöver jag springa varje kilometer på 4:15. Det är snabbt. Riktigt snabbt tillochmed. Men det är inte riktigt lika snabbt som jag sprang på Valloxen Runt (16 km, ca 4:12/km) i våras och där är dessutom banan mer kuperad än i Stockholm, så omöjligt är det förstås inte.

Dagens räkneövning har varit vilka km-tider som ger vilka sluttider på halvmaran.
Så här ser det ut:
3:56 – 1:22:59 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar under 40 (1:23:00) 4:00 - 1:24:24 4:05 - 1:26:9 4:08 - 1:27:12 4:10 - 1:27:55 4:12 - 1:28:37 4:14 - 1:29:19 4:15 - 1:29:40 <- kvaltid för NYC Marathon, herrar över 40 (1:30:00) 4:16 - 1:30:1 4:18 - 1:30:43 4:20 - 1:31:26 4:22 - 1:32:8 4:25 - 1:33:11 4:30 - 1:34:57 4:35 - 1:36:42

Sex veckor kvar

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstås haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst få pass över två mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar på historien hur det har sett ut tidigare. Då kan man till exempel titta på favoritåret varje gång träningen har gått sådär – 2007. Då hade jag en usel vinter och början av våren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter påsk var jag i New York och hade då fortfarande inte fått någon riktig ordning på träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lång tid före maran som jag har nu, och genom att köra hårt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltså fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hålla mig frisk den närmaste månaden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Äta eller springa?


På löparforum på nätet dyker det då och då upp frågor om vad man ska äta under sina långpass, och har man då otur som frågeställare kan det hända att man får svaret “du ska väl ut och springa, inte ut och äta”.
Själv äter jag väldigt sällan något under mina långpass. På vintern har jag sällan med mig något överhuvudtaget och på våren/sommaren har jag inte med mig något annat än vatten, oftast i en Camelbak-ryggsäck. Det är iallafall vad jag skulle säga om någon frågade, men det är inte riktigt sant, jag har ju faktiskt alltid med mig en tub gel. Men det är alltid samma tub med samma gel i. Som ligger i samma ficka i Camelbaken. Jag la ner den där inför första rundan med vatten i våras, och sedan dess har den legat där. Som någon slags reserv om den skulle behövas. Men det verkar den inte göra.
Och nu är det nog snart dags att kolla upp bäst före-datumet på den, för den var förstås inte nyinköpt när den plockades fram i våras. Då hade den hängt med i ungefär ett år. Jag köpte några stycken att ha på Paris Marathon i april 2009 och där gick det faktiskt åt ett par stycken, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Om jag har den lite mer lättillgängligt på nästa runda så kanske den går åt.

Seedningsregler


Seedning i större lopp är ett kapitel för sig, och det är viktigt för alla inblandade att den görs på ett bra sätt så att alla i största möjliga mån hamnar rätt, och slipper både att bli omsprungen och att springa om alltför många. Seedningen kan skötas på några olika sätt, varav några är bättre och några är sämre. Så här funkar det:

Fri seedning
Beskrivning: Det finns flera startgrupper, och när man anmäler sig anger man vilken grupp man vill hamna i.
Fördelar: Om man är ute i god tid är det inga problem att hamna i den startgrupp man hör hemma. Lätt för arrangörerna att administrera.
Nackdelar: Att folk får bestämma själva. Många placerar sig själva i för snabba grupper och tar platser som andra skulle behöva bättre.
Exempel: Midnattsloppet, Paris Marathon

Öppen resultatbaserad seedning
Beskrivning: Har man sprungit loppet förut så blir man seedad efter tidigare resultat, har man resultat från andra relevanta tävlingar så skickar man in dem till arrangörerna och blir placerad där det passar (och finns plats) enligt dessa. Det finns lite olika grader av noggrannhet också, där vissa lopp kräver att meriter ska styrkas med faxade (faktiskt, fortfarande) utdrag ur resultatlistor, medan andra nöjer sig med att man anger meriterna i anmälningsformuläret.
Fördelar: Rättvist, och förmodligen det bästa systemet för deltagarna. Löpare som är lite snabbare och kan bevisa det får möjligheten att hamna i rätt startgrupp och slipper tränga sig igenom horder av långsammare löpare för att ta sig fram genom fältet. Och samtidigt slipper de långsammare löparna bli nersprungna av dessa.
Nackdelar: Administrationen. Det är förstås mer jobb för arrangören att placera in folk där de passar.
Exempel: Stockholm Marathon, Chicago Marathon och många andra.

Begränsad resultatbaserad seedning
Beskrivning: En märklig konstruktion som (nästan?) bara Götebrgsvarvet använder. Går ut på att man använder seedning, men bara för de riktigt snabba och för de som sprungit varvet förut. För oss andra är det bara att acceptera placeringen i en startgrupp långt bak, hur malplacerade vi än är där.
Fördelar: Lättare att administrera än öppen seedning. Premierar deltagare som sprungit loppet förut.
Nackdelar: Missgynnar kraftigt de som inte platsar i elit-grupperna men som ändå springer snabbare än de flesta, och som inte sprungit tävlingen förut. För min del är detta system en starkt bidragande orsak till att jag hittills inte har sprungit Göteborgsvarvet. Jag har helt enkelt ingen större lust att resa 50 mil till ett lopp utan att ges möjligheten att göra mitt bästa.
Exempel: Göteborgsvarvet

Uppladdning

Med drygt tre dygn kvar till Stockholm Marathon är uppladdningen i full gång. Jag köpte två paket blåbärssoppa på vägen till jobbet idag för att sörpla i mig idag och imorgon. Det blir dessutom ordentliga luncher resten av veckan. Inte för att jag brukar köra halvportioner annars heller, men nu blir det lite extra.

Ikväll kör jag sista träningspasset som blir ett lugnt varv runt Knivsta (7 km). Den här gången utan de back-intervaller som jag kört under det varvet den senaste tiden.

Sovandet har jag börjat få ordning på så om jag lyckas hålla det de kvarvarande nätterna också så kommer jag att vara ordentligt utsövd när det är dags, men trots allt sovande har jag haft en trött och seg känsla i kroppen sedan i lördags. Känns inte riktigt bra, men med ordentligt ätande och sovande hoppas jag att det hinner gå över. Annars blir det jobbigt på lördag.

På fredag kommer jag precis som de senaste gångerna köra med den vingummi- och cocacola-uppladdning som har visat sig funka bra. Den går helt enkelt till så att man äter vingummi och sväljer ner dem med cocacola, och teorin bakom är att gelatinet i vingummit ska binda colan i magen och därmed ge ett vätskeöverskott i kroppen. Hur det är med den saken i verkligheten lämnar jag till andra att avgöra, men faktum är att det oftast har gått bra på de maror då jag har kört den dieten.
Dessutom är det ju gott.

Annat som inte bör glömmas att ta med när det bär av mot Östermalms IP på lördag är:
– Vaselin till ögonbrynen
– Plåster/Tejp till bröstvårtorna
– Sandaler att stoppa eventuellt söndersprungna fötter i efter loppet
– Vattenflaska att bära på i början av loppet för att slippa trängseln vid första vätskekontrollen
– Glatt humör
– Oömma kläder