Paris Marathon – detaljerna del 1

Jag har sprungit Paris Marathon de två senaste åren, 2008 och 2009. Förutom det har jag bara sprungit marathon i Stockholm, så alla jämförelser här blir mellan dessa två lopp. Många saker är ganska lika i båda loppen, men det finns även skillnader. Så här ser mina erfarenheter ut.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till mÃ¥let pÃ¥ Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gÃ¥ng…

Boka nu eller sen


När man bestämmer sig för och anmäler sig till ett lopp som ligger 8 månader fram i tiden har man ett litet dilemma; när ska man boka själva resan?
Bokar man flygbiljetter alltför tidigt har kanske inte eventuella kampanjbiljetter släppts ännu, men när det gäller hotell så är det i Chicago trots allt 45000 löpare (i många fall med sällskap) som ska ha någonstans att bo så för boende är det förmodligen en bra idé att vara ute i så god tid som möjligt.

Men, säger då vän av ordning, då är det väl bara att boka hotell nu och vänta litegrann med flygbiljetterna?

Om det ändå vore så enkelt.

Bara för att krångla till det finns det då förstås paketpriser om man bokar flyg och hotell samtidigt. Och då har jag ännu inte kommit in på att samma flygbiljett och samma hotellrum kan ha helt olika priser beroende på var man tittar.

Allt det där är saker som man måste bestämma sig för.
Eller så gör man inget aktivt val utan låter det bara bli som det blir.

Själv valde jag att boka alltihop redan nu.

Själva flyget var inte så mycket att välja på. SAS är ensamma om att som flyga direkt Stockholm-Chicago, och att slippa byta plan är värt ganska många hundralappar. Nu blev det dock inga SAS-biljetter utan på dem står det United, som var något billigare. Men det är SAS plan.

Hotellet blev Amalfi Hotel, ett 3,5- eller 4-stjärnigt (beroende på var man tittar) hotell på gångavstånd från start och mål och ett (som det verkar) allmänt bra läge. För ovanlighetens skull (i USA) ingår dessutom frukost vilket känns praktiskt. Dessutom var det inte alltför dyrt.

Just det där med gångavstånd till starten är ganska viktigt. När startskottet går 07:30 på morgonen och man gärna ska vara där nån timme innan så vill man inte gärna ägna onödig tid åt att ta sig dit. Särskilt när man inte riktigt vet hur kommunikationerna i stan funkar. I Paris, med världens förmodligen bästa tunnelbana, var läget lite annorlunda. Där vet man ju att man kan lita på metron (när det inte är strejk), så där bör man bara se till att bo nära en station med direkt förbindelse med starten (Etoile). Men även där bör man vara ute i god tid på morgonen, eftersom tågen är proppfulla med marathonlöpare.
Men mer om Paris i ett senare inlägg…

Chicago, här kommer jag


De senaste två åren (2008, 2009) har jag varit nere i Paris och sprungit maran där. Ett jättebra lopp på nästan alla sätt som jag säkert kommer att springa igen, men inte i år.

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.

Avancemang utan att springa

I postningen om maran skrev jag att jag gick in på plats 1186. Nu har jag, utan att springa en meter blivit uppflyttad 13 placeringar till plats 1173, och eftersom resultaten fortfarande står som preliminära så finns det fortfarande möjligheter till ytterligare avancemang.

Även om själva placeringen i sig är ganska oviktig, så är det trots allt den som gör att man kan jämföra sin insats år från år, utan att ta hänsyn till yttre faktorer som väder och vind. Iallafall om man antar att deltagarna iallafall på något genomsnittligt sätt att se det är ungefär lika bra från år till år.