Att liverapportera


När jag insåg att jag inte skulle kunna springa Nice-Cannes-maran så fort som jag egentligen ville, och dessutom var osäker på om jag skulle orka springa hela vägen så fick jag en idé.

Att ta gåpauser lite då och då är en beprövad taktik inte bara bland nybörjare utan även bland rutinerade löpare för att orka längre distanser, och om jag då ändå skulle ta regelbundna pauser så kunde jag ju ändå utnyttja dem till att ta några foton och skicka upp på nätet så att folk som inte var på plats kunde följa hur det gick.

Jag tycker själv att det gick bra, och jag har fått flera frågor om hur jag gjorde det rent praktiskt, så här är beskrivningen.

Till att börja med behöver man ju en telefon. Jag har en iPhone så alla detaljer gäller en sån, men jag är säker på att det finns motsvarande appar och funktioner till andra plattformar. Telefonen behöver man förstås ha någonstans, så det första man behöver kolla är att man har en lättillgänglig ficka eller hållare där telefonen får plats. Även om man stannar till för att ta fotona så vill man att det ska gå fort både att ta fram telefonen och att lägga tillbaka den.


Sedan behöver man någonstans att ladda upp bilderna. Det finns ju ett antal sociala nätverk dit man kan posta, ibland bundna till en speciell app men ofta går det att ladda upp till flera nätverk parallellt med en enda app. Jag valde att använda appen Instagram, som dels har sitt eget nätverk men där man samtidigt kan ladda upp bilderna till andra nätverk, i mitt fall Facebook, Twitter och Tumblr. Självklart bör man göra alla inställningar och koppla upp de konton man tänker använda i god tid innan själva loppet, och även testa under en eller ett par träningsrundor, så man vet exakt hur man ska göra. Det är inte särskilt svårt, men det kan vara bra att ha gjort det minst en gång i förväg.

Innan loppet bör man förstås se till så att telefonens batteri är laddat, och att man inte har några onödiga appar rullande som tar batterikraft. Jag hade ganska mycket batteri kvar när jag kom i mål, men det är dumt att chansa.

Så, med en fulladdad telefon på plats i fickan är det bara att börja. Vill man spara ett par sekunder vid varje fototillfälle så lämnar man appen på när man stänger av skärmen efter varje foto. Om det drar extra batter så är det iallafall inte särskilt mycket.


När man ska ta ett foto tar man fram telefonen (med säkerhetskoden avstängd för att slippa knappa för mycket), aktiverar appen, hittar sitt motiv och tar fotot. Därefter kan man i Instagram välja färgsättning innan man går vidare (vilket jag aldrig gjorde), och i nästa steg skriver man sin kommentar och väljer vilka nätverk man vill skicka till och när man tryckt på klarknappen sker själva uppladdningen. Beroende på hur nätet är där man för tillfället är så kan det ta olika lång tid att ladda upp. Ett par gånger misslyckades det för mig och då får man trycka på ladda upp-knappen en gång till, men när det funkar går sällan uppladdningen på mer än 10 sekunder.


Ett par gånger tog jag foton medan jag sprang, men de blir av naturliga skäl inte särkilt skarpa, och att skriva på telefonen medan man springer kan vara lite riskfyllt när man har folk runtomkring så det rekommenderas inte.

En annan sak att tänka på, iallafall när man springer utomlands, är att i förväg kolla upp vad det kostar att skicka data. Telia, som jag har, har sedan ett tag ett fast pris på 49 kronor per dag när man är inom Europa (ev EU), för data upp till 20 MB. Jag har ingen koll på hur mycket som gick åt för mina uppdateringar men det slog iallafall inte i det taket.

Ytterligare en sak att tänka på om man ska göra sina uppdateringar i samband med vätske- och energi-kontroller är att inte göra dem samtidigt som man äter något kladdigt, t ex banan, eller dricker. Skärmen på telefonen kommer att bli kladdig hur man än gör, men man behöver ju inte göra det värre än nödvändigt.

Jag kommer förmodligen att göra om detta. Inte när jag springer för ett bra resultat, men när man tar det lite lugnare och inte jagar varje sekund så är det en kul grej att göra.

Resultatet av rapporterna finns på http://stenpop.tumblr.com/

Marathon på rivieran


I helgen var jag nere på franska rivieran och sprang Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes, och även den som inte kan franska kan lista ut att det är ett marathon som startar i Nice och slutar i Cannes. Här är hela historien.

Bokning, anmälan och resan
Anmälan var som vanligt när det inte gäller de allra största och populäraste loppen, bara att fylla i ett formulär på nätet och betala med kort. Med tillägget att man i Frankrike även måste skicka in ett läkarintyg på att man är “frisk nog att delta i löpartävlingar”. Detta intyg fick jag på min vanliga vårdcentral efter en kort undersökning och det kostade ungefär 300 kronor. Ska man springa fler lopp i Frankrike så kan det vara en bra idé att planera när man skaffar intyget, eftersom det när loppet går ska vara max ett år gammalt. Vill man spara några tior på anmälan så anmäler man sig så tidigt som möjligt då priset höjs i ett par omgångar ju närmare loppet man kommer. Man behöver inte ha läkarintyget klart innan man anmäler sig.

Själva resan finns det en massa varianter på i alla prisklasser, allt från vandrarhem till lyxhotell. När jag åker på lopp-resor brukar jag prioritera saker som bra hotellfrukost och praktiskt läge nära starten, helst på gångavstånd. I Nice finns det massor av hotell, men eftersom november inte direkt är högsäsong där så går det att hitta bra priser om man tittar lite. Vi bodde på Hotel Boreal några hundra meter från strandpromenaden (där starten var), med en bra frukostbuffé, och betalade 1300 kronor för ett dubbelrum i tre nätter. På marathondagen öppnade de dessutom frukosten redan 5.30 istället för 7.00 som de normalt öppnade. I övrigt vanlig turistklass. Flyget blev direkt Stockholm-Nice ner på fredagsmorgonen och hem med Lufthansa via München på måndag kväll. Kostade runt 1700 kronor/pers. Totalt alltså för flyg och hotell strax under 5000 för två pers.


Hösten
Hösten i år har varit den träningsmässigt sämsta på mycket länge. Sjukdomar har följt varandra och pga det var jag tvungen att ge upp både Lidingöloppet och den halvmara jag tänkte springa, och jag fick nog bara ihop tre eller fyra pass på över 20 km på hela hösten. Inga vidare förberedelser alltså så därför gav jag redan tidigt upp det jag hade tänkt när jag anmälde mig, att slå mitt pers från årets Stockholm Marathon på 3.28. Ju närmare jag kom själva loppet, desto lägre satte jag målsättningen, och som jag kände dagen innan var jag nöjd bara med att ta mig i mål.

Liverapporteringen
Under de sista veckorna före loppet fick jag också idén att posta liverapporter under loppet, dels för att det var en kul grej att prova och dels för att jag tänkte att regelbundna små pauser för att ta foton och uppdatera skulle göra det lättare att orka hela vägen. Nu blev det förstås jobbigt på slutet ändå, men jag tror att dessa små gåpauser hjälpte en del. I nästa bloggpost kommer jag att gå igenom hur själva rapporteringen gick till.
Bilderna från liverapporten finns på http://stenpop.tumblr.com/

Starten
Som på de flesta större lopp utomlands går Marathon des Alpes-Maritimes Nice-Cannes på söndag morgon och förmiddag. Starten gick 8.00 på lördag morgon vilket med det väder som var, soligt och några friska fläktar, var alldeles lagom tid. Solen gick upp strax före 7.30 och innan dess var det lite kyligt men det blev snabbt varmt. Medan man väntar i startfållan står man ju så tätt att det inte finns en chans att frysa och när väl starten gick så hade nog temperaturen redan gått över 10 grader, och med sol på det så var det alldeles lagom att springa i.


Banan
Starten var som sagt på strandpromenaden, Promenade des Anglais, i Nice och sedan sprang man, med undantag av ett par små knixar på vägen på vägen alldeles vid havet i princip hela vägen. Efter 5 km sprang man förbi flygplatsen, efter en mil hade man kommit fram till Cagnes sur Mer och efter 15 var man framme vid vägens mastodontbygget Marina Baie des Anges. Sedan var det några kilometers “glesbygd”, fortfarande med strand och hav på vänster sida innan man närmade sig Biot och Antibes och hade kommit halvvägs.

Hittills hade vägen, med undantag för lite kringelikrokar vid Cagnes och Baie des Anges varit rak och i stort sett platt, men när man kommit in i själva Antibes så började det ändras litegrann. Förutom några kvarter inne i stan så sprang man fortfarande nästan hela tiden med havet direkt på vänster sida, men eftersom banan nu gick ut på udden Cap d’Antibes så var det inte längre helt rakt, och det var också på denna del av banan, mellan 24 och 30 km som banans riktiga backar kom. Här hade jag inte läst på ordentligt i förväg, jag trodde att det bara skulle vara en rejäl backe, så efter den första backen nånstans runt 24-25 km trodde jag att det inte skulle vara så mycket mer backar så när den tyngsta, banans Västerbro om man så vill, dök upp vid 28-29 km så var det lite jobbigt.
Än så länge höll jag dock ihop löpningen, tog det lugnt och höll farthållargruppen för 3.45 en bit bakom mig. Det började kännas lite i benen men inte så allvarligt. Jag kunde dock inte hålla mig från att stanna till vid vätskekontrollen vid 30 km och ta ett kort. Förmodligen tidernas vackraste plats för en vätskekontroll (bilden ovan).


Nu hade banan kommit över på andra sidan av udden och in mot Juan-les-Pins. Framåt 33 km började det kännas i benen, och när Anna stod och hejade vid 35 km stannade jag och pratade lite och då passade de lömska 3.45-farthållarna på att dra förbi. Men jag hade ju egentligen aldrig haft någon ambition att springa så fort, så det var inte så jobbigt att se dem springa förbi. Nu började det bli riktigt jobbigt och jag gick lite då och då, men tror nog att jag lyckades springa mer än jag gick. Den sista halvmilen började det även blåsa lite mer, och som tur var var det medvind. Nu var man även inne i Cannes och då kändes det verkligen att man började närma sig målet. Det blev mer publik och folk runtomkring en tog som alltid mot slutet av en mara fram sina sista krafter för att avsluta snyggt. Så även jag. Jag sprang i mål på 3.51.24, vilket var bättre än jag trodde att jag skulle klara.
Mycket nöjd speciellt eftersom det visar att när jag träffar rätt med förberedelser och har en bra dag bör jag kunna kapa den tiden med ungefär en halvtimme utan några större problem.


Loppet
Det bästa med loppet är utan tvekan banan, en bana som går utmed medelhavskusten på rivieran är förstås svårslagen. Det sämsta är att det bitvis är lite glest med publik utmed banan. Har man som jag bara sprungit stadsmaror i storstäder förut så är det lite skillnad när man springer ett (fortfarande ganska stort lopp) dels på landsväg och vissa delar på ganska sömniga småstadsvägar på turistorter i lågsäsong. Men på de mer tätbefolkade delarna (och i anslutning till tågstationerna på vägen) fanns förstås publiken.

Arrangemanget som sådant var det absolut inget fel på. Ingen trängsel någonstans och väl fungerande vätskekontroller, även de inte verkar vara särskilt förtjusta i sportdryck i Frankrike. Precis som i Paris fanns det bara sportdryck vid ett fåtal av kontrollerna, däremot vatten, sockerbitar, bananer och apelsinklyftor vid alla och även nötter och russin vid några.

Ska man klaaa på någonting så är det att mycket av informationen man får innan loppet är enbart på franska. Av de fyra mail med information som kom den sista månaden innan loppet var det bara ett som hade en länk till information på engelska.

Vädret i år var nästan perfekt att springa i, men bara för ett par veckor sedan var det regn och översvämningar på rivieran så några vädergarantier verkar man inte kunna ge för kommande år. Jag kommer definitivt att överväga att komma tillbaka och springa där igen, men kanske inte redan nästa år.
Liverapporteringen kommer jag kanske inte att göra på lopp där jag satsar på ett bra resultat, men definitivt när jag nästa gång springer utan att pressa mig så hårt.

New York vs. Chicago

Igår sprangs årets New York City Marathon, och inget annat utländskt lopp utanför de stora mästerskapen får lika mycket uppmärksamhet som det. Det är förstås helt rätt att det får mycket plats i medierna (för att vara ett marathonlopp); det är världens största marathon, det är det ursprungliga stora marathonloppet (Boston Marathon är förstås mycket äldre men det är NYC som var förebilden när det startades stora maror genom stora städer runt om i världen) och över 500 svenskar åker dit och springer varje år. Och alla tycker att det är fantastiskt.

Och det är det förmodligen också. Men det är också ganska dyrt. Och svårt att få en plats. Om man inte är ute över ett år i förväg och bokar via en researrangör så får man försöka att vara med i biljettlotteriet (med ca 1/5 chans att vinna) eller försöka kvala in med sina meriter (väldigt tuffa tider om man inte är 40+ och kan kvala in på veterantider). Själv kommer jag att göra ett försök att kvala in till 2012 då jag kan kvala in i 40-klassen, om jag inte vinner i lotteriet redan nästa år.

Men om man inte har de stora pengar (jag har inte kollat exakt men har hört siffror som jag inte skriver ut eftersom de inte är bekräftade) det enligt uppgift kostar att gå via en researrangör och inte har tur i lotteriet och inte har någon chans att kvala in på tid, vad gör man då?
Man väljer det andra stora amerikanska marathonloppet förstås. Chicago Marathon.

Det man går miste om är förstås att det inte är New York. Man får inte se någon frihetsgudinna, man får inte springa genom Brooklyn och man får inte springa i mål i Central Park. Men istället får man en platt och snabb bana genom Chicago, med en stor och förmodligen lika entusiastisk publik som i New York. Man får också start och mål på i närheten av varandra (i norra resp. södra delen av samma park), och ett i det närmaste perfekt arrangerat lopp. Och det är inte svårt att hitta hotell som ligger på gångavstånd från både start och mål. Och man får åka till Chicago. Det är dessutom billigare än att åka till New York. Själva flygbiljetterna kanske är någon tusenlapp dyrare, men hotellpriserna i Chicago ligger en bra bit under de i New York.

Obegripligt nog är det nästan inga svenskar som åker dit och springer. Visst ska man åka till New York och springa någon gång, men det gäller faktiskt ääven Chicago. Som jag sagt i tidigare inlägg så kommer jag definitivt att åka tillbaka och springa där fler gånger.

Min rapport från årets Chicago Marathon.

Chicago Marathon


Först var det magen. Efter att alla övriga i familjen varit magsjuka inom en veckas tid blev det min tur dagen innan avresan till Chicago, men som tur var var den både lindrig och kortvarig så den gjorde nog varken till eller från.
Sedan var det jetlagen. Den är ju svår att komma ifrån när man reser så långt, och med avseende på den var det kanske inte bästa idén att gå på konsert första kvällen i Chicago istället för att gå och lägga sig tidigt. Men den hann också gå över i tid och jag tror inte heller att den gjorde någon skillnad.
Till sist kom förkylningen. Den började kännas lite i halsen under eftermiddagen på lördagen, växte till sig lite under natten, och när jag vaknade 05:00 på söndag morgon så var jag helt enkelt förkyld. Inte jätteförkyld (som jag hunnit bli nu), men förkyld. Hade det varit ett lopp på hemmaplan så hade jag ställt in, men nu var det inte det utan ett lopp som jag sett fram emot i åtta månader, som jag rest över halva världen för och som jag dessutom lagt ut ganska mycket pengar på, så då ligger ställa in-gränsen lite längre bort än vanligt.

Jag gick alltså upp, åt både min egen inköpta frukost och gick ner till lobbyn där hotellet ställt upp ett bord fullt med bananer, vattenflaskor och bars eftersom det var för tidigt för den ordinarie hotellfrukosten, klädde på mig och gick iväg mot startområdet. Jag var fortfarande ganska tveksam om jag skulle kunna ta mig i mål och redan nu innan solen gått upp var det ganska varmt (nästan 20 grader).

Sen gick starten och jag joggade iväg, väldigt lugnt. Redan efter 2 km (precis utanför vårt hotell) stod Anna och hejade första gången, och även om jag bara såg henne en gång till så saknades det verkligen inte publikstöd utmed banan. Det stod folk utmed hela banan, arrangörerna räkande med en publik på 1,5 miljoner och det hejades konstant och hela tiden, med hejarop, gospelkörer, sound systems, cheerleaders, koskällor, orkestrar, vuvuzelor och en elvisimitatör. Och handskrivna skyltar i massor med olika grader av originalitet. “There’s free beer at the finish” är ju förstås uppmuntrande, men efter den trettionde skylten med den texten är det ju roligare att se “It’s ok to crap in your pants”.

Apropå det där sista så är en skillnad mellan USA och Europa att amerikaner inte kissar offentligt (om man med offentligt menar alla platser som inte är toaletter). På Stockholm Marathon ser man en strid ström av folk komma in och ut ur skogen ute på Djurgården och i Paris har löparna inga större betänkligheter mot att gå åt sidan vid behov, men i Chicago såg jag under hela loppet bara en enda löpare stå vid sidan med ryggen mot löparna och han var fransman.

Tillbaka till själva loppet så fanns det klockor uppsatta på varje mile-skylt, och redan efter den andra blev jag förvånad över hur snabbt det gick trots att jag tog det så extremt lugnt. Den sa strax över 17 minuter, och då hade det ju tagit någon minut innan jag kom över startlinjen. Jag var ju dock fullt medveten om att jag inte skulle orka hålla tempot hela vägen, mest pga förkylningen men också för att det började bli riktigt varmt. Det hade varit varmt hela tiden sedan vi kom med temperaturer runt 27-28 grader på eftermiddagarna, men söndagen var ännu varmare med en topp på över 30 grader. Hursomhelst kändes det efter förutsättningarna bra och jag passerade halvmaran på 1:48:40 inklusive ett toalettbesök men strax därefter började jag känna av lite trötthet. Jag gjorde ett toalettbesök till och tog det lugnare och lugnare. Runt 30 km-passeringen började jag växla mellan att springa och gå och efter 35 gick jag nästan hela vägen, utom de sista 500 metrarna, men trots det blev man ständigt påhejad av publiken. Det var “Go Sweden” (och en “Go Denmark”), “You can do it”, “You’re almost there” och koskällor hela vägen in i mål, och när man sprungit i mål rejäla applåder från alla funktionärer i målfållan.
Och den där gratisölen förstås.

Men uppmuntrandet och hejandet slutar inte där. Hade man sin medalj runt halsen så fick man gratulationer från alla möjliga håll, hela dagen. Från butiksbiträden, hotellpersonalen, folk som stod vid samma övergångsställe eller vem som helst man mötte på gatan. Ett helt fantastiskt mottagande från början till slut.

Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Chicago och springa flera gånger. Kanske inte nästa år men om ett par tre år kanske.
I New York Marathon (som har ungefär lika många deltagare som Chicago) springer över 500 svenskar, i Chicago i år var vi färre än 50. Även om man förstås bör ta sig till New York någon gång och springa så gäller samma sak för Chicago. Ett nästintill perfekt arrangemang i en stad man bör besöka. Dessutom kostar det hälften så mycket pengar som vad en resa till NYC Marathon kostar.

Slut-tiden då. Den var förstås inte så viktig en dag som denna, men den var 4:20:33.

Dollarfrossa

Så här ett par veckor före avresa så håller man, om man är som jag, lite extra koll på dollar-kursen. Några ören hit eller dit spelar förstås inte så stor roll, en dollar som är 10 öre billigare kan göra att 30-dollars-biffen på restaurangen kostar 216 kronor ($1 = 7,2) istället för 219 ($1 = 7,3) och det är ju inte så mycket att bråka om, men till min stora förvåning är rörelserna nu inte bara åt “rätt” håll utan även större än några ören. Den senaste månaden har dollarkursen sjunkit mer än 50 öre och då börjar det ju faktiskt göra lite skillnad. Inte bara priset på ovan nämnda biff har sjunkit med minst 15 kronor, utan ett par löparskor (som redan innan är bra mycket billigare i USA än i Sverige) har blivit ungefär en femtiolapp billigare. Köper man en iPod så har den bara på skillnaden i dollarkurs blivit 75 kronor billigare, och om man som jag hade tänkt göra köper en iPad därborta så har det priset sjunkit med 250-300 kronor.

Men nu är det ju förstås två veckor kvar tills planet lyfter, och mycket kan förstås hända på den tiden. Kan dollarkursen sjunka snabbt så kan den lika lätt stiga snabbt. Men just nu ser det ganska bra ut.

Inte bara löpning


Inför höstens Chicago-resa har jag tittat runt så gott jag har kunnat för att försöka hitta något annat evenemang att gå på medan vi ändå är där, men fram till i fredags har det gått ganska dåligt.

Först tittade jag efter sportevenemang, men där hittade jag ingenting. Grundserien i Major League Baseball slutar veckan innan så där fanns inget att hämta. Basketsäsongen börjar inte förrän ett par veckor senare. NFL-säsongen, amerikansk fotboll alltså, är visserligen i full gång när vi är där men Chicago Bears har bortamatch just den helgen.
I NHL fick jag visserligen napp och ett ganska bra sådant dessutom, Chicago-Detroit, men då passade inte tiden särskilt bra. Det går på lördagkvällen, och eftersom starten är tidigt på söndagmorgonen så föll det på det.
Ingen sport alltså.

Vidare mot musiken. Där har jag kollat lite då och då på olika listor men det har sett lite tunt ut. Det bästa jag hittade fram till häromdagen var UB40 som spelar på fredagkvällen, men det lockade inte jättemycket.
Men så hände det. I fredags när jag tittade in på House of Blues’ sajt dök det upp. The B-52s. På The House of Blues. På torsdagkvällen, första kvällen vi är där. B-52s är ett sånt där band som jag har velat se hur länge som helst, men jag tror inte att de någonsin har spelat i Sverige, och jag tror att de har varit ganska sparsamma med europa-besök överhuvudtaget så de har liksom aldrig ens hamnat på “önskelistan”.
Men så fort man hör dem så blir det väldigt tydligt att de har potential att vara ett alldeles lysande live-band.
Så jag bokade förstås biljetter direkt.

Så nu har vi inte bara ett marathonlopp att se fram emot i Chicago, utan även en toppkonsert.
Knappt 8 veckor kvar till avresa…

Schnitzlade banor


Jag skrev ju för några veckor sedan om löparturism på ett annat sätt än att åka någonstans för att springa ett lopp. Inför nästa veckas resa till Wien kom jag att tänka på en sak jag såg när jag var där för ett par år sedan, uppmärkta rundor.
Jag upptäckte det när jag såg en skylt med en karta på en parkeringsplats där ett par förslag till löprundor i området var inritade, och dessutom var dessa rundor utmärkta med märken utefter vägen. När jag sedan gick in på den sajt som stod som avsändare av skylten, runningcheckpoint.at, såg jag att det fanns ett tjugotal sådana områden med uppmärkta rundor, bara i Wien.

Idén är ju ungefär densamma när folk delar med sig av sina rundor via kartverktygen på sajter som jogg.se, men det är ju helt nätbaserat medan det i det österrikiska initiativet är lite mer verklighetsbaserat både med kartor och utmärkning.

Finns det något som liknar detta i Sverige?
Och om inte, varför inte?

Paris Marathon – detaljerna del 2


Förra inlägget handlade om Paris Marathon fram till själva starten. Här kommer några erfarenheter från själva loppet.

Allmänt om banan
Paris Marathon går mestadels inne i själva stan med två utflykter ut i grönskan, en runda i Bois de Vincennes på första halvan och ett slingrigt varv genom Bois de Bologne i slutet precis innan målet. Underlaget är nästan bara asfalt med ett par korta passager på kullersten, men dessa är inget som gör någon större skillnad. Eftersom Paris är fullt av breda gator och avenyer så går också loppet ganska mycket på såna. Utrymmesmässigt finns det bara ett ställe på hela banan där det korkar ihop så man måste gå, och det är vid Bastiljen precis efter första vätskekontrollen där kombinationen av en sväng i banan samtidigt som många saktar in för att dricka gör att det blir trångt. Förutom det är det bara att springa hela vägen.

Det finns inga stora backar, men det är inte heller helt platt. De ställen där det går mest upp och ned är i samband med ett par tunnlar när man springer utmed Seine under den tredje milen. Just i de där tunnlarna blir det även lite speciell stämning eftersom det är mörkt och ibland också en helt annan temperatur än utomhus.

Utmed banan är varje kilometer (och varje mile) tydligt utmärkt, och vid varje 5 km-passering finns även en klocka tydligt uppsatt.

Vätskekontrollerna
I Stockholm finns vätskekontrollerna vid var tredje kilometer och är just vätskekontroller med vatten och sportdryck. Det finns även andra stationer med bananer, saltgurka och en del annat, men de är separata kontroller. I Paris är det lite annorlunda.
Det finns kontroller vid var femte kilometer, och dessa är de som finns. Där finns det vatten, bananer, sockerbitar och frukt, allt i samma kontroll. Det gör att man får ha en lite annorlunda taktik vid kontrollerna.
En annan skillnad är att vattnet inte serveras i muggar, utan man får 33cl-flaskor med skruvkork. Det betyder att man man kan plocka med sig en flaska men man behöver ju inte dricka den på en gång vilket ju är fallet när man får muggar. Men den största skillnaden är nog att det inte finns någon sportdryck förrän på kontrollerna från 30 km och framåt.
I Bois de Bologne på slutet finns även några extrakontroller som arrangörer av några andra lopp står för, där det bjuds på vin och cider. Drickes på egen risk.

Publiken
En lite rolig detalj i Paris är att man får förnamnet tryckt på nummerlappen. Det har man förstås i Stockholm också, men i Paris står det tillräckligt stort för att det ska vara läsbart för publiken. Det gör att man kan få höra ett “Allez Jonas” (om man heter Jonas) ett antal gånger från publiken under loppet från folk man aldrig sett förut, speciellt mot slutet när fältet är lite mer utspritt. Även när man inte blir hejad på med namn så är publiken stor och entusiastisk, mest förstås i de centrala delarna, men det finns publik utmed nästan hela banan. Utom möjligen under delar av Bois de Vincennes men den delen av loppet, den andra milen ungefär, är ju oftast den allra lättaste delen av ett marathonlopp så det gjorde inte så mycket.
Det finns också, precis som i Stockholm, musik av olika slag runt banan. Både orkestrar/grupper som engagerats av arrangörerna och sådana som spelar ändå.

Vädret
Efter två sprungna Paris Marathon är slutsatsen att vädret kan vara nästan hur som helst. Året innan jag sprang mitt första, 2007, var det tydligen närmare 30 grader varmt. 2008 var det nästan tvärtom, bara ett par plusgrader och nästan snö i luften. Det kanske inte låter så bra men efter en ovanligt mild vinter (som 2008 var) så är det ju förhållanden som man som svensk är väl bekant med, så för mig var det iallafall inga problem med vädret det året.
Då var det faktiskt värre 2009. Då var det ganska soligt och 15-20 grader varmt. Kan tyckas vara ganska perfekta förhållanden och det är det ju rent objektivt sett, men har man inte sprungit en enda gång i högre temperatur än +5 det senaste halvåret så blir det något av en chock att springa en mara i vad som förmodligen är ganska typiskt väder i början av april i Paris.

Målet
Målet ligger som jag tidigare nämnt på Avenue Foch som är en av de stora avenyer som går ner från Triumfbågen. Själva målgången är en bit ner på gatan, och sen följer en ganska lång promenad (direkt efter ett marathonlopp känns alla promenader långa) där man först får sin medalj och sen bananer och dricka och kanske något annat. Sedan kommer lite olika stationer med de vanliga grejerna efter en målgång, med massörer (med sedvanlig lång kö) och uthämtning av inlämnade kläder. Därefter kommer ett område med mötesplatser där det är meningen att man ska möta sina sällskap, vilket visat sig inte vara så svårt som det skulle kunna vara med så mycket folk i rörelse.

Övrigt
En annan lite kul grej i Paris är att det filmas vid varje 5km-passering. Genom att filmen sedan matchas med ens passeringstid kan man sedan se filmsnuttar där man själv passerar på alla dessa, plus starten och förstås målet. Det är ju alltid mycket folk och springer man inte på samma sida av gatan som kameran sitter så syns man kanske inte så tydligt, men det är ju lite kul när det funkar. Här finns den funktionen för mitt eget lopp förra året med länkar till respektive passage till höger om videon (jag ser dock att klippen från de första passagen av någon anledning försvunnit).

Sammanfattning
Paris Marathon är ett kanonlopp som verkligen rekommenderas. Banan är hyfsat lättsprungen och den går i bra miljöer och med bra publik. Den enda riktiga arrangörsmissen är bristen på toaletter i startområdet, i övrigt funkar nästan allt bra. Om man är van vid det sätt som vätskekontrollerna funkar i Stockholm så är det också bra att förbereda sig på det något annorlunda upplägget i Paris. Det är också bra att hålla koll på väderprognoserna så fort de börjar dyka upp ett par veckor innan, så man kan förbereda sig någotsånär på det väder som det verkar bli.

Paris Marathon – detaljerna del 1

Jag har sprungit Paris Marathon de två senaste åren, 2008 och 2009. Förutom det har jag bara sprungit marathon i Stockholm, så alla jämförelser här blir mellan dessa två lopp. Många saker är ganska lika i båda loppen, men det finns även skillnader. Så här ser mina erfarenheter ut.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till målet på Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gång…

Chicago, här kommer jag


De senaste två åren (2008, 2009) har jag varit nere i Paris och sprungit maran där. Ett jättebra lopp på nästan alla sätt som jag säkert kommer att springa igen, men inte i år.

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.