Först tittade jag efter sportevenemang, men där hittade jag ingenting. Grundserien i Major League Baseball slutar veckan innan så där fanns inget att hämta. Basketsäsongen börjar inte förrän ett par veckor senare. NFL-säsongen, amerikansk fotboll alltså, är visserligen i full gång när vi är där men Chicago Bears har bortamatch just den helgen.
I NHL fick jag visserligen napp och ett ganska bra sådant dessutom, Chicago-Detroit, men då passade inte tiden särskilt bra. Det går på lördagkvällen, och eftersom starten är tidigt på söndagmorgonen så föll det på det.
Ingen sport alltså.

Vidare mot musiken. Där har jag kollat lite då och då på olika listor men det har sett lite tunt ut. Det bästa jag hittade fram till häromdagen var UB40 som spelar på fredagkvällen, men det lockade inte jättemycket.
Men så hände det. I fredags när jag tittade in på House of Blues’ sajt dök det upp. The B-52s. På The House of Blues. På torsdagkvällen, första kvällen vi är där. B-52s är ett sånt där band som jag har velat se hur länge som helst, men jag tror inte att de någonsin har spelat i Sverige, och jag tror att de har varit ganska sparsamma med europa-besök överhuvudtaget så de har liksom aldrig ens hamnat på “önskelistan”.
Men så fort man hör dem så blir det väldigt tydligt att de har potential att vara ett alldeles lysande live-band.
Så jag bokade förstås biljetter direkt.

Så nu har vi inte bara ett marathonlopp att se fram emot i Chicago, utan även en toppkonsert.
Knappt 8 veckor kvar till avresa…

Idén är ju ungefär densamma när folk delar med sig av sina rundor via kartverktygen på sajter som jogg.se, men det är ju helt nätbaserat medan det i det österrikiska initiativet är lite mer verklighetsbaserat både med kartor och utmärkning.

Finns det något som liknar detta i Sverige?
Och om inte, varför inte?

Allmänt om banan
Paris Marathon går mestadels inne i själva stan med två utflykter ut i grönskan, en runda i Bois de Vincennes på första halvan och ett slingrigt varv genom Bois de Bologne i slutet precis innan målet. Underlaget är nästan bara asfalt med ett par korta passager på kullersten, men dessa är inget som gör någon större skillnad. Eftersom Paris är fullt av breda gator och avenyer så går också loppet ganska mycket på såna. Utrymmesmässigt finns det bara ett ställe på hela banan där det korkar ihop så man måste gå, och det är vid Bastiljen precis efter första vätskekontrollen där kombinationen av en sväng i banan samtidigt som många saktar in för att dricka gör att det blir trångt. Förutom det är det bara att springa hela vägen.

Det finns inga stora backar, men det är inte heller helt platt. De ställen där det går mest upp och ned är i samband med ett par tunnlar när man springer utmed Seine under den tredje milen. Just i de där tunnlarna blir det även lite speciell stämning eftersom det är mörkt och ibland också en helt annan temperatur än utomhus.

Utmed banan är varje kilometer (och varje mile) tydligt utmärkt, och vid varje 5 km-passering finns även en klocka tydligt uppsatt.

Vätskekontrollerna
I Stockholm finns vätskekontrollerna vid var tredje kilometer och är just vätskekontroller med vatten och sportdryck. Det finns även andra stationer med bananer, saltgurka och en del annat, men de är separata kontroller. I Paris är det lite annorlunda.
Det finns kontroller vid var femte kilometer, och dessa är de som finns. Där finns det vatten, bananer, sockerbitar och frukt, allt i samma kontroll. Det gör att man får ha en lite annorlunda taktik vid kontrollerna.
En annan skillnad är att vattnet inte serveras i muggar, utan man får 33cl-flaskor med skruvkork. Det betyder att man man kan plocka med sig en flaska men man behöver ju inte dricka den på en gång vilket ju är fallet när man får muggar. Men den största skillnaden är nog att det inte finns någon sportdryck förrän på kontrollerna från 30 km och framåt.
I Bois de Bologne på slutet finns även några extrakontroller som arrangörer av några andra lopp står för, där det bjuds på vin och cider. Drickes på egen risk.

Publiken
En lite rolig detalj i Paris är att man får förnamnet tryckt på nummerlappen. Det har man förstås i Stockholm också, men i Paris står det tillräckligt stort för att det ska vara läsbart för publiken. Det gör att man kan få höra ett “Allez Jonas” (om man heter Jonas) ett antal gånger från publiken under loppet från folk man aldrig sett förut, speciellt mot slutet när fältet är lite mer utspritt. Även när man inte blir hejad på med namn så är publiken stor och entusiastisk, mest förstås i de centrala delarna, men det finns publik utmed nästan hela banan. Utom möjligen under delar av Bois de Vincennes men den delen av loppet, den andra milen ungefär, är ju oftast den allra lättaste delen av ett marathonlopp så det gjorde inte så mycket.
Det finns också, precis som i Stockholm, musik av olika slag runt banan. Både orkestrar/grupper som engagerats av arrangörerna och sådana som spelar ändå.

Vädret
Efter två sprungna Paris Marathon är slutsatsen att vädret kan vara nästan hur som helst. Året innan jag sprang mitt första, 2007, var det tydligen närmare 30 grader varmt. 2008 var det nästan tvärtom, bara ett par plusgrader och nästan snö i luften. Det kanske inte låter så bra men efter en ovanligt mild vinter (som 2008 var) så är det ju förhållanden som man som svensk är väl bekant med, så för mig var det iallafall inga problem med vädret det året.
Då var det faktiskt värre 2009. Då var det ganska soligt och 15-20 grader varmt. Kan tyckas vara ganska perfekta förhållanden och det är det ju rent objektivt sett, men har man inte sprungit en enda gång i högre temperatur än +5 det senaste halvåret så blir det något av en chock att springa en mara i vad som förmodligen är ganska typiskt väder i början av april i Paris.

Målet
Målet ligger som jag tidigare nämnt på Avenue Foch som är en av de stora avenyer som går ner från Triumfbågen. Själva målgången är en bit ner på gatan, och sen följer en ganska lång promenad (direkt efter ett marathonlopp känns alla promenader långa) där man först får sin medalj och sen bananer och dricka och kanske något annat. Sedan kommer lite olika stationer med de vanliga grejerna efter en målgång, med massörer (med sedvanlig lång kö) och uthämtning av inlämnade kläder. Därefter kommer ett område med mötesplatser där det är meningen att man ska möta sina sällskap, vilket visat sig inte vara så svårt som det skulle kunna vara med så mycket folk i rörelse.

Övrigt
En annan lite kul grej i Paris är att det filmas vid varje 5km-passering. Genom att filmen sedan matchas med ens passeringstid kan man sedan se filmsnuttar där man själv passerar på alla dessa, plus starten och förstås målet. Det är ju alltid mycket folk och springer man inte på samma sida av gatan som kameran sitter så syns man kanske inte så tydligt, men det är ju lite kul när det funkar. Här finns den funktionen för mitt eget lopp förra året med länkar till respektive passage till höger om videon (jag ser dock att klippen från de första passagen av någon anledning försvunnit).

Sammanfattning
Paris Marathon är ett kanonlopp som verkligen rekommenderas. Banan är hyfsat lättsprungen och den går i bra miljöer och med bra publik. Den enda riktiga arrangörsmissen är bristen på toaletter i startområdet, i övrigt funkar nästan allt bra. Om man är van vid det sätt som vätskekontrollerna funkar i Stockholm så är det också bra att förbereda sig på det något annorlunda upplägget i Paris. Det är också bra att hålla koll på väderprognoserna så fort de börjar dyka upp ett par veckor innan, så man kan förbereda sig någotsånär på det väder som det verkar bli.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till målet på Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gång…

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.