Category: Träning

För mig är en riktigt bra träningsmånad en där jag kommit upp i över 200 sprungna km, det brukar hända en eller två månader varje år. När jag nu summerar mars 2010 har jag kommit upp i 205 km, och det ger denna månad en åttondeplats på listan över toppmånaderna i löpt sträcka sedan jag började räkna 2003.

Det är inget konstigt med det. Alla mina 200+-månader har legat på vintern/våren, dvs under de månader som legat närmast före Stockholm Marathon men något som skiljer den här månaden från de tidigare toppmånaderna är antalet rundor.
De senaste 200+-månaderna har sett ut såhär:
April 06: 14 pass/227 km / medel 16,2 km/pass
Maj 07: 15 pass/245 km / medel 16,3 km/pass
Jan 08: 13 pass/214 km / medel 16,5 km/pass
Jan 09: 12 pass/237 km / medel 19,8 km/pass
Maj 09: 12 pass/222 km / medel 18,5 km/pass (inkl Stockholm Marathon)
Ganska lÃ¥ng “genomsnittsrunda” alltsÃ¥, men sällan träning mer än varannan dag. En anledning till detta är förstÃ¥s att mitt standard-pass dÃ¥ var till eller frÃ¥n jobbet (Huddinge-Solna) som var ca 17,5 km och sedan ett och annat lÃ¥ngpass pÃ¥ det och ganska sällan nÃ¥got pass under 13 km. Mycket mängd och inte sÃ¥ mycket kvalitet alltsÃ¥.

Nu ser det annorlunda ut. Mars 2010 ser profilen ut så här:
Mars 10: 17 pass/205 km / medel 12,1 km/pass
Den direkta anledningen till skillnaden är förstås att jag inte längre bor i Huddinge utan mycket längre bort från jobbet, så träningen har fått lösas på andra sätt än genom transportlöpning. Det har betytt kortare pass, men det i sin tur har gjort att jag har orkat träna oftare, och ändå inte slita på kroppen mer. När det förut var lagom med 3-4 pass i veckan kör jag numera 4-5, varav ett lite mer kvalitativt (när vädret har tillåtit) och ett lite längre.

Jag ska nog försöka fortsätta på samma sätt i april, och om jag klarar mig från förkylningar och andra avbrott ska jag försöka att för första gången komma över 200 km två månader i rad.

Det är halt nu. Riktigt halt.
Då gäller det att ta tillfället i akt när man verkligen har chansen och halka riktigt ordentligt. Det gjorde jag i lördags.

Jag var inte ute och tränade, sprang faktiskt inte ens. Jag var bara på väg ner för backen från huset till brevlådan när det plötsligt blev riktigt halt och jag halkade till. Jag ramlade inte, men i själva pareringen för halkan vred jag till det vänstra knät så det stack till lite. Det gjorde lite ont just då, men inte särskilt länge.
När jag vaknade på söndagen kändes det lite mer, men fortfarande inte så mycket. Jag hade inga problem att följa med på 22-kilometers-rundan med Team Stockholm Marathon på förmiddagen. Men sen började det bli värre. Framåt kvällen gjorde det ganska ont.

Idag, måndag, är det inte sämre än igår men inte heller bättre. Som tur är har jag ingen träning planerad för idag. Men planen är att köra en ungefär likadan vecka som den förra, med Kungsholms-rundor (13km) på tisdag och onsdag, backintervaller på torsdag och en kortare och en lång runda under helgen.
Men om det inte känns bättre i knät imorgon så tror jag att det får bli något annat.

Ungefär ett par gånger i veckan springer jag hem från jobbet. Eftersom jag jobbar i Solna och bor i Huddinge så betyder det att jag springer genom stan på vägen hem. Som nästan alltid annars springer jag denna sträcka ensam. Någon enstaka gång har det hänt att jag haft sällskap med en löparkollega under en del av vägen, men det handlar om en eller ett par gånger under flera år.
Detta betyder förstås inte att jag är den enda som springer den här vägen. Kanske den enda som springer precis just denna väg hela vägen, men det måste ju finnas en hel del människor som springer delar av vägen.

Med detta som bakgrund har jag funderat pÃ¥ en idé om att samla dem springer hem frÃ¥n jobbet inifrÃ¥n Stockholm och söderut. Tanken är att ha ett antal uppsamlingsplatser, var och en med en överenskommen “avgÃ¥ngstid”. Vill man dÃ¥ vara med tar man sig till en av dessa platser nÃ¥gra minuter i förväg och väntar tills de som hoppat pÃ¥ tÃ¥get vid tidigare hÃ¥llplatser dyker upp. Därefter springer den numera lite större gruppen vidare mot nästa hÃ¥llplats.
Efter den sista hållplatsen fortsätter man vidare söderut och var och en följer med så länge det är praktiskt, tills man är hemma eller behöver svänga av för att komma hemåt.

Jag tänkte göra ett första test av konceptet nu på måndag den 3 november.
Med den väg jag brukar ta genom stan som bas har jag satt upp tre “hÃ¥llplatser”. Om du tycker att detta verkar som en bra idé är det bara att dyka upp vid nÃ¥gon av dessa platser i tid, sÃ¥ hoppas jag att det blir lyckat.

Själv kommer jag springande frÃ¥n Solna-hÃ¥llet och nÃ¥r…

Ekelundsbron 17:00. PÃ¥ kungsholmssidan.

Därefter springer jag Hornsbergs strand fram till Igeldammsgatan som jag svänger upp pÃ¥. Därefter Mariebergsgatan fram till Lilla Västerbron (över RÃ¥lambshovsparken). DÃ¥ kommer jag fram till…

Busshållplatsen där stora Västerbron börjar ca 17:10.

Jag springer sedan pÃ¥ östra sidan av bron mot Hornstull och kommer fram till…

Korsningen Långholmsgatan-Hornsgatan 17:20 (vid övergångsstället, sydöstra hörnet).

Efter det går turen över Liljeholmsbron och sedan vidare söderut.

Jag brukar springa upp mot Telefonplan och sedan en bit till utmed E4 till Västertorp, där jag tar mig in bland bostadsområdena mot Huddinge. Igår tog jag dock en lite längre väg och sprang utmed motorvägen hela vägen till kungens kurva, så vägen är på inget sätt skriven i sten.
De som vill följa med får hoppa på/av där det passar.

Den som vill vara med behöver bara dyka upp, men för att jag (och andra) ska få en uppfattning om hur många som kan förväntas vara med så får du som kommer gärna kommentera nedan (eller maila mig, jonas [at] pop.nu).

När jag tränade löpning i början av 90-talet minns jag att det var en stående procedur att jag efter vårens första träningspass i blött väder blev av med en stortånagel som sedan tog ungefär ett år på sig att växa ut helt, och sen började det om igen.

Under de fyra år jag nu har sprungit har inget sånt inträffat och jag har inte tänkt närmare på det, men nu när jag gör det så är anledningen ganska självklar. Bomullsstrumpor. Det var de som gjorde att mina stortånaglar hade en livslängd på nästan exakt ett år. Numera springer jag istället i strumpor av diverse mystiska material som efter ett träningspass har torkat innan jag har hunnit få dem av mig.

För några veckor sedan fick jag dock blåsor runt och under en nagel, efter att ha haft ett par nya strumpor, av en ny modell dessutom, på ett långpass och råkat ha dem lite snett på foten. Den där nageln har sedan dess varit ett litet problem eftersom den har suttit lite löst och snett men samtidigt suttit fast tillräckligt hårt för att den inte ska lossna.
Nu har jag dock tagit tag i problemet och lyckats dra ut nageln. Tån kommer att vara lite öm i någon dag, men sen tror jag att problemet är helt borta. Förhoppningsvis får den nya nageln ett längre liv än ett år.

Den återkommande besökaren här har märkt att det senaste veckan har hänt lite saker fram och tillbaka med träningsdata som visas och sedan inte och sedan igen.
Jag prövar helt enkelt olika varianter av verktyg för att visa de uppgifter om mina löprundor som Nike får in via Nike plus-grejerna, och har inte hittat det perfekta verktyget ännu. Tyvärr verkar inte detta finnas heller, så för tillfället får jg nöja mig med de som syns här nu, lite större grafer från justdoing.it och resten av uppgifterna via en wordpress-plugin från www.ear-fung.us/apps/nikeplus/.
Funkar ganska bra, men som sagt inte perfekt.