Schnitzlade banor


Jag skrev ju för några veckor sedan om löparturism på ett annat sätt än att åka någonstans för att springa ett lopp. Inför nästa veckas resa till Wien kom jag att tänka på en sak jag såg när jag var där för ett par år sedan, uppmärkta rundor.
Jag upptäckte det när jag såg en skylt med en karta på en parkeringsplats där ett par förslag till löprundor i området var inritade, och dessutom var dessa rundor utmärkta med märken utefter vägen. När jag sedan gick in på den sajt som stod som avsändare av skylten, runningcheckpoint.at, såg jag att det fanns ett tjugotal sådana områden med uppmärkta rundor, bara i Wien.

Idén är ju ungefär densamma när folk delar med sig av sina rundor via kartverktygen på sajter som jogg.se, men det är ju helt nätbaserat medan det i det österrikiska initiativet är lite mer verklighetsbaserat både med kartor och utmärkning.

Finns det något som liknar detta i Sverige?
Och om inte, varför inte?

200

För mig är en riktigt bra träningsmånad en där jag kommit upp i över 200 sprungna km, det brukar hända en eller två månader varje år. När jag nu summerar mars 2010 har jag kommit upp i 205 km, och det ger denna månad en åttondeplats på listan över toppmånaderna i löpt sträcka sedan jag började räkna 2003.

Det är inget konstigt med det. Alla mina 200+-månader har legat på vintern/våren, dvs under de månader som legat närmast före Stockholm Marathon men något som skiljer den här månaden från de tidigare toppmånaderna är antalet rundor.
De senaste 200+-månaderna har sett ut såhär:
April 06: 14 pass/227 km / medel 16,2 km/pass
Maj 07: 15 pass/245 km / medel 16,3 km/pass
Jan 08: 13 pass/214 km / medel 16,5 km/pass
Jan 09: 12 pass/237 km / medel 19,8 km/pass
Maj 09: 12 pass/222 km / medel 18,5 km/pass (inkl Stockholm Marathon)
Ganska lÃ¥ng “genomsnittsrunda” alltsÃ¥, men sällan träning mer än varannan dag. En anledning till detta är förstÃ¥s att mitt standard-pass dÃ¥ var till eller frÃ¥n jobbet (Huddinge-Solna) som var ca 17,5 km och sedan ett och annat lÃ¥ngpass pÃ¥ det och ganska sällan nÃ¥got pass under 13 km. Mycket mängd och inte sÃ¥ mycket kvalitet alltsÃ¥.

Nu ser det annorlunda ut. Mars 2010 ser profilen ut så här:
Mars 10: 17 pass/205 km / medel 12,1 km/pass
Den direkta anledningen till skillnaden är förstås att jag inte längre bor i Huddinge utan mycket längre bort från jobbet, så träningen har fått lösas på andra sätt än genom transportlöpning. Det har betytt kortare pass, men det i sin tur har gjort att jag har orkat träna oftare, och ändå inte slita på kroppen mer. När det förut var lagom med 3-4 pass i veckan kör jag numera 4-5, varav ett lite mer kvalitativt (när vädret har tillåtit) och ett lite längre.

Jag ska nog försöka fortsätta på samma sätt i april, och om jag klarar mig från förkylningar och andra avbrott ska jag försöka att för första gången komma över 200 km två månader i rad.

Hur mycket måste man träna?

Hur mycket man måste träna för att springa ett marathon är en ganska vanlig fråga.
Och den gÃ¥r förstÃ¥s inte att svara pÃ¥. Iallafall inte utan att veta mer av omständigheterna runtomkring, som hur fort man har tänkt sig att springa, vilken träningsvana man har och hur ens “naturliga talang” ser ut.

När jag själv sprang mina första Stockholm Marathon i början av 90-talet var jag mellan 18 och 21 år, och hade det inte helt perfekta upplägget att jag tränade månaderna före loppet, men efter det inte en meter förrän det var dags att börja träna inför maran nästa år och inför varje gång sköt jag dessutom fram träningsstarten jämfört med året innan. 1990, när jag sprang min första mara, började jag träna direkt efter nyår och hade alltså fem månaders träning. 1991 började jag några veckor senare och 1992 ännu lite senare, i mitten av februari. Ändå lyckades jag de tre första åren förbättra min tid varje år, från 4:07 första året till 3:34 det tredje.
1993 bröts dock den trenden, förmodligen för att jag gick över någon sorts gräns när jag började träna först tre månader innan loppet.

Så där kunde jag alltså hålla på när jag var yngre, men det skulle aldrig funka nu. Dels just för att jag är äldre. Och dels för att jag väger drygt 15 kg mer idag är jag gjorde i början av 90-talet. Då (1993) gissar jag att jag var nere på under 50 mils träning totalt innan loppet, och kunde ändå springa maran på lite under 4 timmar.

Idag ser det (i träningsmängd) helt annorlunda ut.
För det första springer jag kontinuerligt hela året idag.
Men om man tittar på de sista fem månaderna inför de 8 marathonlopp jag har sprungit sedan jag började träna igen inför Stockholm Marathon 2004, så ligger snittet på 831 km, med drygt 900 km som mest.

Det betyder att jag en genomsnittsmÃ¥nad under dessa förberedelser sprungit 166 km, eller ca 40 km i veckan. Och dÃ¥ ingÃ¥r ju förstÃ¥s förkylningsveckor, skidrese-avbrott och allt annat som bryter av den vanliga rutinen i det genomsnittet, sÃ¥ det den genomsnittliga distansen pÃ¥ de “riktiga” träningsveckorna ligger nog snarare pÃ¥ ca 50 km.

Men sen kommer ju förstås följdfrågan: behöver man träna så mycket?
Svaret är förstås individuellt. Jag, idag, som 38-åring på 75 kg som siktar på att springa marathon under 3:30 behöver det. Hade jag 1992, som 20-åring på dryga 60 kg, tränat lika mycket så hade jag förmodligen kunnat kapa minst en kvart på mitt resultat (3:34 bruttotid, det fanns inga chip-tider på den tiden).
Har man en annan kroppsbyggnad, en annan ålder, ett annat mål och kanske ett annat kön så blir svaret ett helt annat.

Det onda knät

Det är halt nu. Riktigt halt.
Då gäller det att ta tillfället i akt när man verkligen har chansen och halka riktigt ordentligt. Det gjorde jag i lördags.

Jag var inte ute och tränade, sprang faktiskt inte ens. Jag var bara på väg ner för backen från huset till brevlådan när det plötsligt blev riktigt halt och jag halkade till. Jag ramlade inte, men i själva pareringen för halkan vred jag till det vänstra knät så det stack till lite. Det gjorde lite ont just då, men inte särskilt länge.
När jag vaknade på söndagen kändes det lite mer, men fortfarande inte så mycket. Jag hade inga problem att följa med på 22-kilometers-rundan med Team Stockholm Marathon på förmiddagen. Men sen började det bli värre. Framåt kvällen gjorde det ganska ont.

Idag, måndag, är det inte sämre än igår men inte heller bättre. Som tur är har jag ingen träning planerad för idag. Men planen är att köra en ungefär likadan vecka som den förra, med Kungsholms-rundor (13km) på tisdag och onsdag, backintervaller på torsdag och en kortare och en lång runda under helgen.
Men om det inte känns bättre i knät imorgon så tror jag att det får bli något annat.

Springlinje

Ungefär ett par gånger i veckan springer jag hem från jobbet. Eftersom jag jobbar i Solna och bor i Huddinge så betyder det att jag springer genom stan på vägen hem. Som nästan alltid annars springer jag denna sträcka ensam. Någon enstaka gång har det hänt att jag haft sällskap med en löparkollega under en del av vägen, men det handlar om en eller ett par gånger under flera år.
Detta betyder förstås inte att jag är den enda som springer den här vägen. Kanske den enda som springer precis just denna väg hela vägen, men det måste ju finnas en hel del människor som springer delar av vägen.

Med detta som bakgrund har jag funderat pÃ¥ en idé om att samla dem springer hem frÃ¥n jobbet inifrÃ¥n Stockholm och söderut. Tanken är att ha ett antal uppsamlingsplatser, var och en med en överenskommen “avgÃ¥ngstid”. Vill man dÃ¥ vara med tar man sig till en av dessa platser nÃ¥gra minuter i förväg och väntar tills de som hoppat pÃ¥ tÃ¥get vid tidigare hÃ¥llplatser dyker upp. Därefter springer den numera lite större gruppen vidare mot nästa hÃ¥llplats.
Efter den sista hållplatsen fortsätter man vidare söderut och var och en följer med så länge det är praktiskt, tills man är hemma eller behöver svänga av för att komma hemåt.

Jag tänkte göra ett första test av konceptet nu på måndag den 3 november.
Med den väg jag brukar ta genom stan som bas har jag satt upp tre “hÃ¥llplatser”. Om du tycker att detta verkar som en bra idé är det bara att dyka upp vid nÃ¥gon av dessa platser i tid, sÃ¥ hoppas jag att det blir lyckat.

Själv kommer jag springande frÃ¥n Solna-hÃ¥llet och nÃ¥r…

Ekelundsbron 17:00. PÃ¥ kungsholmssidan.

Därefter springer jag Hornsbergs strand fram till Igeldammsgatan som jag svänger upp pÃ¥. Därefter Mariebergsgatan fram till Lilla Västerbron (över RÃ¥lambshovsparken). DÃ¥ kommer jag fram till…


Busshållplatsen där stora Västerbron börjar ca 17:10.

Jag springer sedan pÃ¥ östra sidan av bron mot Hornstull och kommer fram till…


Korsningen Långholmsgatan-Hornsgatan 17:20 (vid övergångsstället, sydöstra hörnet).

Efter det går turen över Liljeholmsbron och sedan vidare söderut.

Jag brukar springa upp mot Telefonplan och sedan en bit till utmed E4 till Västertorp, där jag tar mig in bland bostadsområdena mot Huddinge. Igår tog jag dock en lite längre väg och sprang utmed motorvägen hela vägen till kungens kurva, så vägen är på inget sätt skriven i sten.
De som vill följa med får hoppa på/av där det passar.

Den som vill vara med behöver bara dyka upp, men för att jag (och andra) ska få en uppfattning om hur många som kan förväntas vara med så får du som kommer gärna kommentera nedan (eller maila mig, jonas [at] pop.nu).

TÃ¥naglar

När jag tränade löpning i början av 90-talet minns jag att det var en stående procedur att jag efter vårens första träningspass i blött väder blev av med en stortånagel som sedan tog ungefär ett år på sig att växa ut helt, och sen började det om igen.

Under de fyra år jag nu har sprungit har inget sånt inträffat och jag har inte tänkt närmare på det, men nu när jag gör det så är anledningen ganska självklar. Bomullsstrumpor. Det var de som gjorde att mina stortånaglar hade en livslängd på nästan exakt ett år. Numera springer jag istället i strumpor av diverse mystiska material som efter ett träningspass har torkat innan jag har hunnit få dem av mig.

För några veckor sedan fick jag dock blåsor runt och under en nagel, efter att ha haft ett par nya strumpor, av en ny modell dessutom, på ett långpass och råkat ha dem lite snett på foten. Den där nageln har sedan dess varit ett litet problem eftersom den har suttit lite löst och snett men samtidigt suttit fast tillräckligt hårt för att den inte ska lossna.
Nu har jag dock tagit tag i problemet och lyckats dra ut nageln. Tån kommer att vara lite öm i någon dag, men sen tror jag att problemet är helt borta. Förhoppningsvis får den nya nageln ett längre liv än ett år.

Väntan på förkylningen

Om man har nÃ¥gorlunda koll pÃ¥ när och hur mycket man tränar sÃ¥ fÃ¥r man efter ett tag en viss känsla för hur ofta man pÃ¥ ett eller annat sätt är sjuk och därför inte kan träna. För min del betyder “sjuk” i nästan alla fall förkyld, och dÃ¥ knappt sÃ¥ att jag kan räknas som sjuk men ändÃ¥ tillräckligt för att inte kunna träna.

Dessa små ofrivilliga träningsavbrott brukar infalla ganska regelbundet ungefär en gång per 4-7 veckor, och det är väldigt sällan det går två hela månader utan något avbrott i träningsrutinen. Just nu har det gått drygt sex veckor utan att jag har behövt hoppa över några träningspass av hälsoskäl, och med knappt tre veckor kvar till Stockholm Marathon börjar det bli hög tid för den oundvikliga förkylningen att dyka upp, för att jag ska hinna få den, ha den och bli av med den i god tid innan loppet. Kommer den inte denna vecka så börjar det bli lite ont om tid.

För den kommer att komma. Det är jag helt säker på.

Träningsdata från Nike+

Den återkommande besökaren här har märkt att det senaste veckan har hänt lite saker fram och tillbaka med träningsdata som visas och sedan inte och sedan igen.
Jag prövar helt enkelt olika varianter av verktyg för att visa de uppgifter om mina löprundor som Nike får in via Nike plus-grejerna, och har inte hittat det perfekta verktyget ännu. Tyvärr verkar inte detta finnas heller, så för tillfället får jg nöja mig med de som syns här nu, lite större grafer från justdoing.it och resten av uppgifterna via en wordpress-plugin från www.ear-fung.us/apps/nikeplus/.
Funkar ganska bra, men som sagt inte perfekt.