teorier.com

Igår hade dn ännu en av alla “standby-funktioner är elbovar som drar en massa ström”-artiklar. Det är ju inte första gången, och något av elbolagen körde ju tidigare i år tillochmed en stor reklamkampanj på temat.

Tidigare har jag förvånats över detta och de siffror som presenteras baserat på vad tillverkarna av dessa onda maskiner sagt att de drar i standby-läge, men nu har jag köpt en elmätare för att själv kunna se hur det egentligen ligger till. Och så här är det:

Om man börjar med grundförutsättningarna så bor jag i ett parhus, ett två våningars suterränghus på totalt 135 m². Vi har inte fjärrvärme utan värmer huset med en frånluftvärmepump som också är en varmvattenberedare. I övrigt är huset ganska standardutrustat, med diskmaskin, spis, microvågsugn, kyl och frys i köket, tvättmaskin och torktumlare i tvättstugan, en tv med en del kringutrustning, två stationära datorer och en bärbar. Förutom detta en högst normal belysning och förstås en och annan maskin/apparat som körs ibland, som strykjärn, dammsugare etc.

Vidare så kommer jag i mina räkneexempel nedan att räkna på ett elpris på 1 krona per kwh för att göra det enkelt. Jag vet att priset ofta ligger över det, men det är en jämn siffra som inte ligger så långt ifrån sanningen.

Första mätningen
Jag började vid den, enligt alla tidningsartiklar, största el-boven, Tvn. Vi har där en liten samling apparater som är kopplade till samma delningsdosa, så att mäta förbrukningen är lätt trots att det är en tv (40″ LED), en receiver, en blurayspelare, en apple-tv, en digitalbox och ett Wii.
Jag började med att mäta den vanligaste användningen, med digitalbox och tv på, och resten av apparaterna i standby. Elmätaren svarade 76w.
När jag sedan satte även tv och box i standby sjönk det först ner till 22w, men efter några minuter gick det ner ytterligare och stannade på 11w.
Efter ett dygns ganska typiskt användande med några timmars tv-tittande och resten av tiden i standby hade förbrukningen kommit upp i ungefär 0,3kwh, i pengar ungefär lika många kronor. Jag kan alltså hålla på med denna rutin, och för det få en elkostnad på ungefär 9 kronor. Lägger jag på den extra förbrukningen som övriga apparater ger när de används går det förmodligen upp till 12-15 kronor. Per månad.
Standbyförbrukningen i sig (11w) kostar runt 8 kronor per månad.

Mot nästa skurk
Den andra mätningen gäller hushållets äldsta dator. Äldst i sådana sammanhang brukar betyda att de drar mest ström, så jag börjar med den. Datorn ifråga är en iMac från 2007 som mest används av barnen. Det typiska användandet är även här några timmars aktivt användande per dag, och resten av tiden i standby.

Jag sätter i elmätaren innan delningsdosan, där det sitter en lampa, iMacen och en gammal scanner. Lampan är släckt och scannern har en transformatordosa men är avstängd. Jag drar igång datorn och ser elmätaren fladdra lite, mellan 80-115w ungefär. När den är färdigstartad stabiliseras den på drygt 80w. Testar ingen “hårdkörning” av datorn eftersom den sällan körs särskilt hårt, utan antar att förbrukningen håller sig ungefär inom de intervaller som den hade under uppstart.
Jag sätter den sedan i vila, vilket får effekten att gå ner på 4w.
Räknar ut en teoretisk kostnad på 4 timmars användande á 100w, och 20 timmars standby á 4w, vilket ger en förbrukning på 0,48kwh per dygn. På en månad 14-15 kwh/kronor. Stänger man istället av den och bara har den på i 4 timmar per dygn kommer man undan med 12 kronor, en besparing på runt 2:50. Återigen, per månad.

Fler datorer…
Det finns fler datorer i huset.
Jag börjar med den lättaste (att mäta), en MacBook Pro från 2008. Den har en sladd som har en transformator, och när det gäller bärbara så finns det ju några olika lägen eftersom den även laddar batteriet när det behövs. Så här ser förbrukningen ut i olika lägen:
Bara sladd med transformator i uttaget: 1w
Dator inkopplad, i standby, med fulladdat batteri: 1w
Dator i standby, batteriet laddas: 22-24w
Dator aktiv, fullt batteri: 22-50w vid enkel användning
Dator aktiv, batteriet laddas: från 43w
Här är det lite svårare att bestämma ett typiskt användningsmönster, men det är ju lätt att konstatera att den enda watt som går åt att driva datorn i standby inte gör särskilt mycket, varken i förbrukning eller kostnad

Den tredje datorn är en ny Mac Mini. Den har en 22″ LED-skärm och två externa usb-hårddiskar kopplade till sig. Alla kopplade till samma grenuttag. Jag börjar med att ha allt avstängt, och då drar hela paketet 1w.
Jag startar datorn och sätter på skärmen, och under uppstart drar det 45-80w.
När den har startat klart och den står på utan att göra något går det ned på 45w.
När den ena av hårddiskarna börjar köra en TimeMachine-backup, samtidigt som jag kopplar in iPhonen för synkning och laddning: 60-70w.
Jag börjar spela musik med iTunes, via AirPlay (wifi): 50-68w
Ner med alltihopa i standby: 5w
Även här ganska blygsam standby-förbrukning. Grovt räknat kan jag ha alltihopa stående på standby kostant för en elkostnad på knappt 4 kronor.

Annat
Övriga elförbrukare i huset är antingen sånt som står på jämt (kyl, frys, värmepump/varmvattenberedare), sånt som bara är på när de används (spis, tvättmaskin) eller belysning, så de har jag inte mätt och i detta fall är de inte heller så intressanta.

Småskurkar
Här har vi alltså något som tidningar skriver artiklar om med jämna mellanrum och elbolag och myndigheter gör reklamkampanjer om för miljoner. Som handlar om vad? En elförbrukning som kostar ett hyfsat normalt hushåll som mitt mindre än 20 kronor per månad. På en elräkning som bara i undantagsfall går under 500 kronor per månad.
Visst finns det skäl att hålla koll på sin elförbrukning, och alla besparingar som kan göras är förstås bra, men all denna uppmärksamhet för en möjlig besparing på ett par tior per månad känns inte riktigt proportionerlig.
Det måste ju finnas annat som gör större effekt på vad man nu vill uppnå.

Jag sprang Ursvik Extreme Running igår. 75:50 blev tiden vilket var ungefär som väntat, men det var hårdare än jag hade väntat mig. Jag försökte hitta en banprofil innan men hittade ingen, så här är en för nästa letande från en Garmin. Kanske inte helt exakt men iallafall hyfsat tillförlitlig:

Ligger du efter i stegräknartävlingen på jobbet?

Här är chansen att komma ikapp!

Jag har ett fåtal platser i min byxlinning lediga för stegräknare när jag springer Stockholm Marathon den 28 maj, där jag räknar med att komma upp i minst 30000 steg, och dessa hyr jag nu ut till högstbjudande.

Lämna ditt bud i kommentarsfältet nedan, och ange också vilken välgörenhet du vill att pengarna ska gå till.

Jag har ju skrivit om seedningsregler förut, och nu är det dags igen.
För ett par veckor sedan blev jag lite sur då jag upptäckte att jag flyttats ner från den tredje startgruppen (till den fjärde) i årets Stockholm Marathon. Det berodde förstås på att jag har misslyckats där de två senaste åren, men jag trodde att mitt resultat från Stockholm Halvmarathon (2010: 1.31, 2009: 1.30) skulle räcka för att få vara kvar i gruppen även i år. Så var tydligen inte fallet, utan arrangörerna svarade att det krävdes ett resultat på under 1.30 för att få plats i grupp tre. Miss med 12 sekunder alltså, men bara det är lika för alla så är det kanske inte mycket att bråka om. Även om man kan tycka att det är lite hårt att kräva ett resultat som drygt 400 av 9500 deltagare i Stockholm Halvmarathon 2010 klarade för att få plats bland de 4000 första i starten på maran.

Med detta i huvudet har jag varit lite orolig inför Lidingöloppet. Trots att jag har sprungit 14 marathonlopp under de senaste 20 åren har jag av olika anledningar aldrig sprungit Lidingöloppet, men till i år hade jag bestämt mig för att göra en satsning. Utan att ha analyserat det något djupare känns det som om ett mål på runt 2.20-2.25 är rimligt, och enligt vad jag har hört blir det lättare att klara en sån tid ju längre fram i starten man hamnar. Efter missen ovan var jag därför lite osäker på hur mina resultat skulle värderas, och kom till slut fram till att det enda sättet att få svar var att anmäla sig.
Så det gjorde jag. Igår. Med ovan nämnda halvmararesultat som meriter kryddat med mitt mil-pers från förra året (39:56). Och det räckte tydligen. Bara ett par timmar senare fanns jag i startlistan i startgrupp 1c, precis där jag ville vara.

Nu återstår bara att göra en halvmara i maj, förmodligen Kungsholmen runt, och försöka komma under den där 1.30-gränsen. Startgrupp c i Stockholm Marathon betyder nämligen en mycket kortare promenad till startfållan än d, och man vill ju spara på krafterna innan loppet.

Nu har det varit tågstopp igen. Det kan det förstås bli ibland, och även om järnvägsnätet hade varit välunderhållet så kan det ju ibland hända olyckor och saker kan gå sönder. Men nu är det ju inte så och det händer med ganska jämna mellanrum att tågtrafiken stoppas helt under kortare eller längre tid, och med den rutin som SJ bör ha skaffat sig kunde man tänka sig att de skulle ha en väl fungerande organisation för att minimera skadorna för sina kunder. Det har de inte.

Igår eftermiddag stannade tågtrafiken från Stockholm C. När jag någon timme in i stoppet kom dit var det tyst i högtalarna på stationen (förutom för utrop för de få tåg som faktiskt gick), SJs personal lyste med sin frånvaro på perronger och inne i stationshuset som däremot var proppfullt med resenärer som inte visste någonting alls och det fanns förstås inte ett spår av någon ersättningstrafik. SJ struntade helt enkelt i sina kunder. Det enda sättet att få någon som helst personlig kontakt med SJ var via deras Twitter-kanal (som, trots att de inte heller visste något iallafall gjorde det som ingen annan på hela SJ gjorde: kommunicerade), men för att kunna komma ut på 3G-nätet var man tvungen att lämna stationen eftersom nätet på de delar av centralen där det faktiskt brukar funka var totalt överbelastat av folk som desperat försökte få någon som helst information om läget. I de flesta fall utan framgång.

Tittade man på någon av det fåtal tv-monitorer där trafikinformationen vanligtvis visas så fick man se beräknade avgångstider flyttas fram 10 minuter i taget. Helt värdelös information inser man när man sett att det enda som händer är att tiderna flyttas fram. Men det var iallafall information. Men står man på perrongen och väntar får man absolut ingenting, eftersom ingenting sägs i några högtalarutrop och inga av dessa skärmar finns ute på perrongerna.

Kort sagt, det inte utannonserade uppdraget att förbättra SJs kommunikation till sina kunder vid trafikstörningar måste vara världens lättaste jobb. Det är ju bara att göra någonting överhuvudtaget så blir det garanterat bättre. För det som irriterar folk mer än något annat när man hindras i sitt resande är bristen på information. Att säga att man inte vet något är i nästan alla fall bättre än att inte säga någonting alls. Och att finnas tillgängliga för frågor, även om man inte har särskilt många svar, kan inte lösas enbart genom att låta några stackare jobba övertid på Twitter. Man måste förstås finnas ute på stationer och perronger. Synligt.
Allt detta vet förmodligen de ansvariga på SJ redan, men trots det är det samma tystnad och osynlighet varje gång något händer.
Man frågar sig varför?

För egen del lyckades jag till slut ta mig hem, helt utan hjälp från SJ men däremot från snälla medmänniskor. Bara drygt tre timmar senare än jag hade tänkt mig.

Och jag vet att vissa tjänster och funktioner ska skötas av andra än SJ, mest Trafikverket. Men för mig som kund till SJ är den ansvarsfördelningen ointressant, jag som resenär är inte kund till någon annan än SJ.

Det finns förstås de som skriver om sånt här också: DN och Aftonbladet

När jag letade efter något helt annat idag hittade jag (i en gammal kista faktiskt) en karta. Den visar Uppsalas omgivningar och förslag på vandringsturer i dessa och dessutom med listor på tåg- och busslinjer med specialpriser för vandrare, sk sportbiljetter. Jättebra för den som gärna tar sig en löptur ut på landet.
Problemet är att kartan är från 1935, och förutom att nästan inga av tågstationerna som föreslås finns kvar så ser inte heller vägnätet riktigt likadant ut. Det finns inte heller några spårvagnar i Uppsala, och frågar man var närmaste omnibuss-hållplats ligger får man förmodligen inget svar.

Men målet är ju självklart; att under nästa år försöka följa de föreslagna vägarna så gott det går. De är mellan 8 och 20 km långa så även om man kanske måste springa en bit innan man kommer till resp. startplats så bör inte distanserna vara något problem.

Kartan ser ut så här (klicka på den för större format):

Den som vill följa med på dessa utflykter är förstås välkommen.

Uppdatering: Nu med korta beskrivningar av turerna:

Vädret:
Prognosen säger 7-18 grader (dvs förmdligen närmare 7 vid starten 07:30) och en ganska solig dag. Fortfarande nästan perfekt alltså.

Dollarkursen:
Idag runt 6:75, dvs ytterligare ett par 10-öringar ner sedan förra veckan.

Om jag nu bara kan hålla mig frisk i en dryg vecka till, och undviker att trampa snett på de kvarvarande träningspassen så kan den nog bli en riktigt bra resa på alla sätt.

Idag är det två veckor kvar till Chicago Marathon. Det betyder flera saker.
Dels att jag idag har sprungit det sista långpasset, drygt 26 km i (förhoppningsvis) mara-tempo strax under 5 minuter/km. Det betyder också att det är en bra idé att hålla koll på vilka träningskläder man använder, så att rätt strumpor, byxor och tröjor verkligen blir tvättade innan avresan.
Men det betyder också att vädersajternas tvåveckors-rapporter börjar närma sig tävlingsdagen. Prognosen hinner förstås ändras minst 14 gånger under de 14 dagar som är kvar, men det är inte särskilt viktigt. Det roliga är ju att man hinner se vädret förändras från perfekt till katastrof och sedan tillbaka till perfekt innan det slutligen stannar någonstans mittemellan. Just nu säger accuweather.com 7-13 grader och sol, dvs nästan perfekt, men eftersom prognosen för dagarna innan har topptemperaturer på drygt 20 grader så är väl risken att det rör sig åt det hållet. Men 20 grader och höstsol är ju inte så dumt det heller. Men framåt slutet på veckan har säkert den där solen bytts ut mot ett rejält regnmoln.

Med mindre än fyra veckor kvar till Chicago Marathon är det dags att börja intressera sig för detaljer. Som hur man laddar för ett lopp som startar 07:30 på morgonen. Frågor man ställer sig är ju bland annat:
- När går man upp och när äter man frukost?
- Hur får man överhuvudtaget tag på frukost?
- Hur långt i förväg bör man vara vid starten?

När jag har varit i Paris och sprungit så har starten gått 08:45, och då kunde man utan problem äta frukost på hotellet när den öppnade 07:00, men här är det över en timme tidigare. Med lite tur är det jag inte den enda löparen som bor där, och om hotellet har koll på det så kanske de öppnar frukosten tidigare just denna dag (för jag tror inte att den öppnar sex på morgonen en söndag normalt). Men om det nu inte är fallet.
Hur gör man då?
Har med sig havregryn hemifrån och gör gröt med vattenkokaren?
Litar på att man hittar “rätt” frukostgrejer i butik på plats?

En fördel med tidig start är iallafall att man också springer i mål tidigt. Jag som brukar ha problem med aptiten efter en mara hoppas ju att den ska ha kommit tillbaka framåt kvällen så man kan få i sig en rejäl middag. För såna är det ju inga problem att hitta när man är i USA.

Alla som har rest till USA har sett och fyllt i de där lapparna. Om man inte har rest de senaste två(?) åren, då har man fått fylla i dem på nätet. Där har man fått kryssa i rutor och intyga att man inte är terrorist eller spion och att man inte knarkar. Och att man inte var nazist under andra världskriget och inte tänkte ägna sig åt några omoraliska aktiviteter under sitt USA-besök.

Hittills har man kunnat fylla i detta formulär och därmed bli insläppt i USA alldeles gratis. Men nu är det snart slut med det och från den 8 september kommer detta nöje att kosta en dryg hundring (14 dollar). Om man som jag har en USA-resa bokad så kan man alltså spara dessa pengar genom att fylla i detta innan den åttonde. Det är inte särskilt svårt, men man behöver ha sitt pass tillgängligt. Adressen är https://esta.cbp.dhs.gov/.