Två veckor kvar


Idag är det två veckor kvar till Chicago Marathon. Det betyder flera saker.
Dels att jag idag har sprungit det sista långpasset, drygt 26 km i (förhoppningsvis) mara-tempo strax under 5 minuter/km. Det betyder också att det är en bra idé att hålla koll på vilka träningskläder man använder, så att rätt strumpor, byxor och tröjor verkligen blir tvättade innan avresan.
Men det betyder också att vädersajternas tvåveckors-rapporter börjar närma sig tävlingsdagen. Prognosen hinner förstås ändras minst 14 gånger under de 14 dagar som är kvar, men det är inte särskilt viktigt. Det roliga är ju att man hinner se vädret förändras från perfekt till katastrof och sedan tillbaka till perfekt innan det slutligen stannar någonstans mittemellan. Just nu säger accuweather.com 7-13 grader och sol, dvs nästan perfekt, men eftersom prognosen för dagarna innan har topptemperaturer på drygt 20 grader så är väl risken att det rör sig åt det hållet. Men 20 grader och höstsol är ju inte så dumt det heller. Men framåt slutet på veckan har säkert den där solen bytts ut mot ett rejält regnmoln.

Morgonmara

Med mindre än fyra veckor kvar till Chicago Marathon är det dags att börja intressera sig för detaljer. Som hur man laddar för ett lopp som startar 07:30 på morgonen. Frågor man ställer sig är ju bland annat:
– När går man upp och när äter man frukost?
– Hur får man överhuvudtaget tag på frukost?
– Hur långt i förväg bör man vara vid starten?

När jag har varit i Paris och sprungit så har starten gått 08:45, och då kunde man utan problem äta frukost på hotellet när den öppnade 07:00, men här är det över en timme tidigare. Med lite tur är det jag inte den enda löparen som bor där, och om hotellet har koll på det så kanske de öppnar frukosten tidigare just denna dag (för jag tror inte att den öppnar sex på morgonen en söndag normalt). Men om det nu inte är fallet.
Hur gör man då?
Har med sig havregryn hemifrån och gör gröt med vattenkokaren?
Litar på att man hittar “rätt” frukostgrejer i butik på plats?

En fördel med tidig start är iallafall att man också springer i mål tidigt. Jag som brukar ha problem med aptiten efter en mara hoppas ju att den ska ha kommit tillbaka framåt kvällen så man kan få i sig en rejäl middag. För såna är det ju inga problem att hitta när man är i USA.

Inte terrorist

Alla som har rest till USA har sett och fyllt i de där lapparna. Om man inte har rest de senaste två(?) åren, då har man fått fylla i dem på nätet. Där har man fått kryssa i rutor och intyga att man inte är terrorist eller spion och att man inte knarkar. Och att man inte var nazist under andra världskriget och inte tänkte ägna sig åt några omoraliska aktiviteter under sitt USA-besök.

Hittills har man kunnat fylla i detta formulär och därmed bli insläppt i USA alldeles gratis. Men nu är det snart slut med det och från den 8 september kommer detta nöje att kosta en dryg hundring (14 dollar). Om man som jag har en USA-resa bokad så kan man alltså spara dessa pengar genom att fylla i detta innan den åttonde. Det är inte särskilt svårt, men man behöver ha sitt pass tillgängligt. Adressen är https://esta.cbp.dhs.gov/.

Tröja sökes


När jag har sprungit marathonlopp utomlands förut (dvs de gånger jag har sprungit i Paris) har jag sprungit i i en blågul tröja (med Sweden-tryck) i samma design som friidrottslandslaget hade för ett par år sedan. Den har varit en tunn och bra tävlings-tröja som jag gärna skulle använda igen men nu börjar den bli utsliten. Inte själva tröjan, men trycket både på ryggen (tre kronor uppe vid nacken) och bröstet (“Sweden”) har börjat lossna så därför är det inte aktuellt att använda den tröjan i Chicago.

Därför gick jag till Runners Store på Vasagatan häromdagen för att köpa en ny likadan, men det visade sig att den modellen inte fanns kvar, och ingen nyare motsvarande modell heller.

Jag är alltså i behov av en ny tävlingströja för utomlandsbruk, gärna gul och blå. Alla tips på var man kan hitta en sån mottages tacksamt. Helst en riktig “löpartröja” och gärna även i någon slags funktionsmaterial.

Ett uppnått mål


Igår kväll tänkte jag för mig själv att jag kände mig helt frisk. Inga onda knän, ingen ond rygg, inga problem med fötterna. Dessutom inte ens en tillstymmelse till förkylning. Men det var som sagt igår. Och faktiskt också när jag vaknade i morse. Men när jag gått upp och ätit frukost så började jag känna den där känslan i halsen som man inte alls vill ha när man ska åka iväg och springa en tävling. Inte så mycket, men den fanns trots allt där.

Trots den så bestämde jag mig för att åka, och precis som på Stockholm Marathon köra så länge det höll, med skillnaden att här var det bara en mil så chansen att det skulle hålla hela vägen var mycket större än på maran. Alltså satte jag mig i bilen och körde mot Sala, och en knapp timme senare var jag framme. Jag bytte om och tittade på starten av marathon-distansen som var en halvtimme tidigare än milloppet.

Sen var det dags för start. Runt 80 löpare stod på startlinjen och när starten gick stack en iväg mycket snabbare än alla andra, och själv förvånades jag över att jag helt plötsligt låg tvåa. Jag tänkte att det kan väl aldrig hålla, och det gjorde det inte heller. Efter första kilometern hade jag blivit omsprungen av några stycken och låg på runt tionde plats med ett par andra löpare runt omkring mig.

Och så fortsatte vi springa ungefär till fyra-kilometers-skylten, där banans enda stora uppförsbacke var och då drog jag i vanlig ordning ifrån de övriga, men i lika vanlig ordning kom de ifatt i den efterföljande nedförsbacken och då kunde jag inte hänga med i den högre farten nedför. Strax efter att jag blivit avhängd kom även den första tjejen i fältet ikapp mig. Jag hängde med i ett par hundra meter, och precis innan 5 km-skylten frågade jag henne om tiden. Den var 19:47, men precis efter det så var jag tvungen att släppa. Nu började det bli jobbigt och jag tror att den onda halsen kan ha inverkat på det, jag brukar ju annars vara bra på att hålla tempot uppe långt in i lopp, speciellt kortare lopp som det här.

Nu började det bli jobbigt, men jag försökte så gott jag kunde att hålla tempot uppe. Jag tittade långt fram mot varje kilometerskylt, men såg samtidigt att de framför mig försvann längre och längre bort, och då trodde jag att 40-minuters-målet skulle spricka den här gången också. Den sista kilometern var jag så trött att benen nästan vek sig och jag blev också omsprungen av en löpare till. Jag försökte hänga på honom men lyckades inte riktigt, men jag tappade ändå inte så mycket och när han närmade sig målet hörde jag speakern säga att han skulle klara sig under 40 minuter. Då hade jag ca 25 meter kvar och trodde att det var kört, men jag tryckte ändå på så mycket jag kunde sista biten, och fick direkt efter målgång höra att jag klarat gränsen. Med fyra sekunder. 39:56 alltså.
Helt fantastiskt!
Och då var ju inte ens loppet så perfekt genomfört som jag hade trott skulle behövas för att gå under 40, det finns alltså mer att kapa vid tillfälle. Men det känns inte riktigt lika viktigt nu när jag till slut gått under en av dessa drömgränser. Nu återstår 1:30-gränsen på halvmaran och 3:30 på maran, och om jag håller mig frisk har jag gott hopp om att klara båda dessa under hösten.

Att förbättra ett resultat man inte har haft

Mitt mål var ju att springa Stockholm Marathon på under 3 timmar och 30 minuter, och hade jag varit helt frisk är jag ganska säker på att jag hade gjort det. Den ansträngning jag behövde lägga in för att få upp farten en bit över det 5-minuters-tempo som behövs för att gå under 3:30 var helt enkelt inte särskilt stor, och hade inte om varit så hade jag varit där.

Men nu gjorde jag inte det.

Jag var inte helt frisk, och då går det helt enkelt inte att prestera på den nivån under så lång tid som ett marathonlopp tar.

Men ändå tänkte jag ta det resultat som jag räknar med att jag hade nått om jag varit frisk som utgångspunkt när jag sätter upp målsättningen för nästa mara, Chicago Marathon i oktober. Det resultatet är 3 timmar 25 minuter. Och det ska förbättras har jag tänkt. Hur mycket har jag inte riktigt bestämt mig för än, men det ska förbättras.
Om jag utgår från kilometertider så ligger 4:45 eller 4:50 nära till hands. Med 4:45 går man i mål på 3:20 och med 4:50 på 3:24, och under försättning att jag får träna ordentligt under sommaren och hösten så ligger båda resultaten definitivt inom räckhåll, även om jag måste erkänna att 3:20 låter riktigt snabbt.

Imorgon är det exakt fyra månader kvar, och nästa vecka ska jag börja träna igen.

I mål, men inte mycket mer

Ibland är det svårt att tolka vad kroppen egentligen säger till en. Eller snarare, ibland säger kroppen saker till en som man egentligen inte vill höra och därför väljer man att tolka dem annorlunda. Som när man veckan innan ett marathonlopp känner sig allmänt trött och slö och inte alls i den toppform som man, bara någon vecka tidigare, kände var jättenära.
Då kan man välja att tolka det som marathon-nerver, bieffekter av uppladdningen eller egentligen vad som helst. Bara inte att man faktiskt inte är helt frisk.

Jag hade som sagt känt mig trött och seg hela veckan innan maran, men när jag vaknade på lördagsmorgonen kändes det trots allt ganska okej. Inte perfekt, men okej och under första delen av dagen, ungefär fram till starten, blev det varken bättre eller sämre. Så vid starten kändes det fortfarande okej, men bara okej.
Men nästan direkt efter starten kände jag att allt inte stod rätt till. Jag började kallsvettas redan efter första kilometern och visste nog redan då att det inte skulle hålla särskilt länge, men jag bestämde mig för att fortsätta enligt originalplanen och se hur länge det höll.

Denna plan var att springa i ett tempo runt 4:50/km, för att på så sätt ha lite marginal för att gå under 3:30 även om jag skulle tröttna lite på slutet. Nu var det inte alls tempot som kändes jobbigt, och jag sprang första femman på 23:10 (4:38/km) och milen på 47:30 (totalt 4:45/km). Sen började kroppen säga ifrån. Redan vid ca 12 km, vid centralen, började det kännas jobbigt men jag höll ändå ett hyfsat tempo ända fram till varvningen strax efter 16 km. Där stannade jag.
Precis när jag svängt in på Valhallavägen tänkte jag för första gången på allvar på att bryta loppet. Jag stod still en lång stund och tittade på alla som sprang förbi. Det kändes som om jag stod där i minst 10 minuter, men när jag tittar på mellantiderna ser jag att det snarare var runt 5-7 minuter. Då bestämde jag mig för att ge det ett försök till.

Jag fortsatte alltså, och hade fortfarande inga större problem med tempot, men det kändes fortfarande varmt och kallt omvartannat. Jag kallsvettades inte längre, men mådde inte särskilt bra. Vid vätskekontrollen strax efter halvmara-passeringen (1:50:05) stannade jag igen en stund, 5 minuter ungefär, och funderade igen på att bryta, men bestämde mig till slut för att fortsätta. Ute på Djurgården träffade jag på Petra tillsammans med gruppen runt 4-timmars-farthållarna. Vi sprang tillsammans en liten stund, men sen ökade jag farten lite. Det var ju fortfarande inte själva farten som var problemet, utan att kroppen inte alls var med som den borde, och jag tänkte att när jag inte orkar springa mer utan måste gå så kommer inte gåendet att gå långsammare för att jag springer fortare nu. Jag fortsatte alltså springa resten av Djurgården och hela Strandvägen fram till Dramaten. Där tog löp-energin slut. Därifrån (efter ca 29 km) växlade jag mellan att gå och springa hela vägen in i mål, dock fortfarande mer löpning än gång.

Sluttiden blev 04:09:11, och det känns skönt att redan ha ett nytt marathonlopp att se fram emot. Nu har det gått dåligt två maror i rad och då måste ju nästa bli en fullträff.

Men allt var ju inte dåligt idag, det finns ett par detaljer som jag var riktigt nöjd med. Det första är tempot jag höll i början. Den ansträngningsgrad jag sprang med första milen hade jag en bra dag inte haft några problem med att hålla ganska långt in i loppet, kanske hela vägen, och att med den klocka första milen på 47:30 känns riktigt bra. Det kändes också bra att alla kläder fungerade. X-socks-strumporna levererade ännu en gång och gav mig exakt 0 blåsor och 0 skavsår på fötterna. Jag har tidigare även haft problem med skavsår på insidan av låren, men även där klarade jag mig den här gången med hjälp av de nya kompressions-kalsongerna.

Nu är det fyra månader och en dag tills planet lyfter mot Chicago. Det ska bli hur kul som helst och då ska jag vara helt frisk.

Nytt rekord!

245,2 km sprang jag i maj, nytt mängdrekord på en månad. Visserligen bara 0,7 km mer än det gamla rekordet (från maj 2007) men ett rekord är ett rekord. Med det kom jag totalt upp i 814 km på de senaste fyra månaderna, vilket är lika mycket som jag sprang på sex månader inför Stockholm Marathon 2007.

Men då började ju också 2007 som ett riktigt skitår, med förkylningar och problem hela tiden. Jag kom egentligen inte igång med träningen på riktigt förrän i mitten av april. Men det gick ju bra ändå den gången.

Varför det kommer att gå bättre

Idag är det en vecka kvar till Stockholm Marathon. Om förberedelserna ensamma är de som avgör hur det ska gå så bör det gå bättre än någonsin, jag tror nämligen aldrig att jag har varit bättre förberedd än nu. Lite mer detaljerat ser det ut så här:

Mängd
Jag har här tre siffror att titta på, antal km under de 4, 5 resp. 6 månaderna före en mara. På 4-månaders-siffran har jag redan nu med god marginal slagit det tidigare “rekordet”. När sista träningspasset är gjort kommer det att ligga på drygt 810 km. Fem- och sex-månaders-siffrorna ligger precis över de tidigare “rekorden” med ett par träningspass kvar. 1090 km resp. 910 km kommer jag att ha sprungit under dessa perioder.

Kvalitet och distans
Både av praktiska och av andra skäl så har jag i år varit tvungen att ändra en del på träningsrutinerna. Det har blivit fler träningspass, men de har inte varit lika långa som tidigare. I genomsnitt, för jag har sprungit fler riktigt långa pass (12 pass på 20+ km, varav 7 på 25+ och två av dessa dessutom över 30 km) än jag har gjort något år tidigare. Jag har dessutom fått in mer “kvalitet” i träningen, med ett intervallpass i veckan.

Rygg och mage
Jag har dessutom fått in bättre rutiner på överkroppsträningen, med armhävningar och lite andra övningar. Jag tror att det har gjort mig lite starkare i överkroppen vilket jag hoppas gör att jag lättare håller ihop löptekniken när det börjar ta emot. Just detta har inte varit något direkt problem tidigare, men kan det spara några sekunder så är de ganska lättförtjänta.
En möjlig nackdel med denna träning är att jag misstänker att det kan vara den som gjort att jag lagt på mig ett par kilo. Ett par kilo muskler visserligen, men de ska ju ändå bäras runt på.

Varför det kommer att gå sämre
Det finns alltså gott om anledningar till att det bör gå bättre den här gången än tidigare. Tyvärr finns det också antydningar till anledningar till att det kan gå sämre. Den största är att det senaste träningspasset (gårdagens 10 km) gick oväntat tungt, och det har dessutom känts segt och tungt i kroppen idag, dagen efter. Bieffekter av uppladdningen kanske, men det känns inte riktigt så. Det kanske är för tidigt att säga vad det är, men det lär visa sig de närmaste dagarna. En tidig sänggång ikväll kanske hjälper.