Tre små grisar


Idag är det fem mÃ¥nader kvar till Chicago Marathon, och dÃ¥ är det förstÃ¥s hög tid att kolla upp vad man ska äta där. Och vad hittar man dÃ¥ om inte The Silver Palm Restaurant vars paradnummer tydligen är en sandwich kallad “Three little pigs”, men om nu nÃ¥gon trodde det sÃ¥ är inte litet nÃ¥got ord som man bör beskriva den med.
Eat me daily beskriver den som “smoked ham, a breaded pork cutlet, two strips of bacon, and two fried eggs, blanketed in a thick coat of gruyere, all on a brioche bun” och som “the greatest sandwich in America”.
Möjligen ska den nog sparas till efter loppet.

Det går bra nu

Det känns som om det går bra nu. Träningen flyter på bra, och det känns att det går åt rätt håll.
Jag har nu sprungit 27-30 km tre helger i rad, och förutom att själva springandet har gått bra hela tiden så börjar det kännas att jag mer och mer klarar av distanserna återhämtningsmässigt. De två föregående veckorna har jag känt mig ganska sliten dagen efter men idag, efter dryga 27 km igår, känner jag mig ganska pigg i benen.
Inte pigg som i att jag tänker träna idag, men iallafall pigg som i att jag inte känner att varje steg är en liten ansträngning.

Om jag nu bara får ordning på sovandet och lyckas hålla allergier och förkylningar borta så tror jag att maran kan gå bra i år. Förutom att jag ganska snart måste köpa de där nya skorna om de ska hinna bli insprungna innan maran.

Hur fort är snabbt?

I slutet av ett långpass för någon vecka sedan blev jag kallad snabb av mitt träningssällskap, något som jag genast invände emot eftersom min maxfart oftast har varit det som begränsat mina resultat på kortare tävlingar. När det skulle springas 60 eller 80 meter i skolan var jag alltid sämst, och även om jag kanske inte är sämst av mina gamla klasskamrater längre så är jag fortfarande riktigt usel på att få upp farten riktigt högt.

Men det där beror ju förstås på vilka referenser man har. 100 meter på 24 sekunder är ju inte så mycket att skryta med, men radar man upp 100 såna hundringar så gör man 10 km på 40 minuter och hamnar nånstans runt topp 10% i vilket millopp som helst, och då är man ju ganska snabb. Iallafall på 10km. Men mitt problem är att jag inte är särkilt mycket snabbare än så. Jag kanske skulle kunna pressa mig ner på 17-18 sekunder på 100 meter, men snabbare än så tror jag inte att jag är. Och då kan man inte med någon måttstock i världen kalla sig snabb.

Men det är klart att jag är snabb, hur avigt det än känns för mig att säga det.
100 24-sekunders-hundringar efter varann (10 km på 40 minuter) är ju inte så dåligt, och det är verkligen inte 210 hundringar på under 26 sekunder styck (halvmaran på 1:30) heller. Men när det bara ska springas några stycken hundringar, då är jag fortfarande inte snabb. Om de inte går ganska mycket uppför, då kan det funka med lite kortare sträckor också.
Man får som vanligt ha lite självkännedom och göra det man är bra på.
Iallafall när och om man ska tävla.

Dagens outfit

dagens outfit
Idag är det den 23 april. Det datum då 2010 års shorts-premiär inträffade. Visserligen sprang jag i shorts redan för ett par veckor sedan i Wien, men utomlands räknas förstås inte.

Det var ungefär 10 grader varmt och lite blåsigt. När solen visade sig var det riktigt skönt men jag frös inte alls under rundan förutom de första två minuterna. Nu har jag iallafall börjat med shorts, så nu går det mycket lättare nästa gång.

Krishantering

1990, när jag var 18, sprang jag mitt första marathon. Då var det inte direkt någon löpar-boom som nu utan snarare tvärtom med en nedgång efter 80-talets joggingvåg, och det var inte direkt så att man trängdes med andra löpare när man var ute och nötte landsväg.

Därför fick man som aspirerande marathonlöpare en del frÃ¥gor och ofta var den frÃ¥gan “varför?”, och dÃ¥ brukade jag svara “för att slippa göra det när jag fÃ¥r 30-Ã¥rskris”. Och det gjorde jag ju ocksÃ¥. När jag var 22 och skulle börja träna inför min femte mara gick ett av mina knän sönder och dÃ¥ la jag skorna pÃ¥ hyllan, jag hade samtidigt en hel del annat för mig vid den här tiden, och sen sprang jag inte en meter pÃ¥ nästan 10 Ã¥r.
Alltså ingen mara vid någon 30-årskris.

Något år efter 30 började jag dock springa igen, och sedan dess har jag hållit på. När det nu börjar närma sig 40 (nåja, det är fortfarande över ett och ett halvt år kvar) har jag ju hållit på i drygt 7 år.
Det borde ju rimligen även diskvalificera mig frÃ¥n gruppen “40-Ã¥rskris-löpare”.

FrÃ¥gan är om min “karriär” inte diskvalificerar mig frÃ¥n alla grupper av livskris-löpare, sÃ¥ om jag ska krisa fÃ¥r jag nog hitta nÃ¥got annat sätt att göra det pÃ¥. Jag fÃ¥r väl börja med nycirkus eller nÃ¥t.
Om det nu blir någon kris.

Viktigt

Jag är precis på väg att bli av med en förkylning, så jag har inte tränat på drygt en vecka. Jag har ingen målsättning med min löpning att gå varken upp eller ner i vikt men jag väger mig lite då och då bara för att se vad jag väger och en sak som jag märkt är att när jag någon gång har ett kortare avbrott i träningen, som nu när jag varit förkyld, är att jag då ofta går ner lite i vikt.
Därför var det ingen överraskning att det hade hänt också den här gången, idag vägde jag nästan 2 kg mindre än före påsk. Om det är som det brukar vara så kommer jag efter första träningen efter avbrottet att gå ner något kilo till, men sen kommer det ganska snart att gå uppåt igen och efter ett par träningspass är vikten tillbaka på den vanliga, runt 75 kg.

Jag har inget riktigt bra svar på vad det är som händer där. Vad är de där kilona som försvinner av att inte träna på en vecka eller två? Är det vatten? Förtvinande muskler? Nej, förmodligen inte det där med musklerna. Men förmodligen inte heller sjukdomsrelaterat, för jag har märkt samma sak vid träningsavbrott när jag varit fullt frisk.
Om svar anhålles.

Motståndare & medlöpare


Nu när det är ett halvår kvar till Chicago Marathon börjar det dyka upp namn i elitfältet, och förra veckan kom det förmodligen största namnet, iallafall om man tittar med amerikanska ögon, Ryan Hall. Han är inte (iallafall inte än) bäst, jag tror aldrig att han har vunnit något marathonlopp, men han är definitivt den största amerikanska löparstjärnan just nu.
Det var ju t ex Meb Keflezighi som i höstas blev den förste amerikanske segraren i New York Marathon sedan 1982, men det är fortfarande Hall som är den stora stjärnan. Men så är han ju också en riktig helyllekille. Jättekristen, och dessutom vit. Och ska man vara omslagspojke och sälja bilar, skor och sportdrycker till en löpande allmänhet som på motionärsnivå i väldigt stor utsträckning är just vit så är det ju ingen nackdel direkt.

Om unge herr Hall ska lyckas vinna den här gången beror nog mycket på vilka andra som dyker upp i elitfältet. Kommer det ett par afrikanska storfräsare så blir det nog tufft.

Sen kommer ju jag också förstås.
Och ungefär 45 andra svenskar. Nu när loppet är fulltecknat så kan man se i startlistan var de som är anmälda kommer ifrån, men eftersom sorteringen går på medborgarskap så kan det ju hända att några som jag själv skulle räkna som svenskar inte är det i arrangörernas ögon, och på samma sätt kan ju några av de som är svenska medborgare men som bor i USA (det finns ungefär 10 sådana anmälda) räkna sig själva som amerikaner på alla sätt utom just medborgarskapet. Men runt 45 svenskar verkar vi iallafall bli. Och jag tror inte att jag kände igen något av de andra namnen, men det hade jag ju inte heller räknat med.

Jag är en Wienare

Nej inte riktigt, jag kan ju inte ens tyska, men jag har varit där i några dagar. Nu när jag är tillbaka i Sverige är det dags för ett par observationer därifrån.

Det är mer vår där än här.
Här har som bekant temperaturen bara vid ett par enstaka tillfällen hittills gått över 10 grader, och där var det när solen sken ungefär 16-18. Ett bra tillfälle att begå sin shorts och t-shirt-debut för säsongen alltså, vilket jag också gjorde. Men mer vår betyder ju också mer pollen i luften, så bara positivt är det ju inte.

Massor av joggare, inte så många löpare.
Befinner man sig i en park i Wien pÃ¥ en vardagsförmiddag ser man ganska mÃ¥nga joggare, men nÃ¥got som slÃ¥r en är att alla springer jättelÃ¥ngsamt. LÃ¥ngsammare än raskt promenadtempo i mÃ¥nga fall och strax över i resten av fallen. När jag själv var ute och sprang en dag senare pÃ¥ eftermiddagen var det ännu fler ute och sprang, och dÃ¥ var tempot lite högre, men fortfarande inga jättesnabba löpare ute. Jag tror att jag skrämde den snabbaste löparen jag sÃ¥g (som lÃ¥g strax över 5 min/km) genom att springa om honom, han verkade inte riktigt van vid att bli omsprungen och han ryckte till lite när jag gled förbi. Jag sÃ¥g ocksÃ¥ det som andra ocksÃ¥ har noterat, att folk i Sverige (eller iallafall Stockholm) är mer noga med att ha “rätt” kläder att springa i.
Men varför denna uppdelning på långsamma joggare på förmiddagarna och lite snabbare senare på dagen? Dagens lilla mysterium.

Premiärmilen

Idag har jag sprungit Premiärmilen. En mil på blöt men inte särskilt hal asfalt på norra Djurgården. Det gick jättebra vilket jag inte direkt trodde igår, när jag kände mig både trött och hängig och inte alls var på tävlingshumör. Humöret var dock bättre när jag vaknade i morse, men tröttheten fanns fortfarande kvar så jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. Dessutom regnade det med små inslag av snö när jag åkte hemifrån.
Det hade kunnat gå åt helvete, och jag hade haft ursäkter att backa upp det med.

Men det gjorde det inte.

Jag började med att titta på när lillebror sprang i tävlingsklassen. Han sprang som vanligt snabbare än vad jag någonsin har sprungit (utom möjligen på våren 92) men var inte alls nöjd efteråt. Och sedan var det min tur, i motionsklassen.
Jag såg till att stå i startfållan i god tid, för att komma långt fram och slippa trängas. Tredje/fjärde led blev det och jag kom iväg hyfsat bra i starten. Jag fick trixa mig förbi ett par gånger men i stort sett kunde jag hålla den fart jag ville. Och den var tydligen ganska hög, på de ställen dör man såg långt framåt kunde jag ganska långt in i loppet se täten, och det händer inte så ofta annars. Men nu var det förstås i motionsklassen jag sprang, så ett litet samband där kan det förstås finnas.

Första varvet gick utan problem. Som vanligt sprang jag ifatt folk i uppförsbackarna och lika som vanligt sprang samma löpare ifrån nedför, men jag höll en ganska konstant position i fältet förutom de som alltid finns där som går ut alldeles för hårt och sen tappar allt. De sprang jag förbi. Passerade 5 km på runt 20:10.

De första kilometrarna på andra varvet gick också bra. Jag passerade någon enstaka men blev inte omsprungen av någon. I en uppförsbacke där 7 km-skylten stod tog jag in på några som varit en bit före mig och vid vätskekontrollen vid ca 7,5 var jag ikapp. Där stod också brorsan, och när jag kom så började han springa med mig, och det gjorde han ända till strax efter 9 km. Det hjälpte jättemycket för farten eftersom jag nu låg ganska ensam i fältet med ingen annan varken före eller efter mig på något hanterbart avstånd. Det var nog också den draghjälpen som gjorde att jag kunde springa andra halvan nästan exakt lika snabbt som den första. Den officiella sluttiden blev 40:19.

Nytt pers med över två minuter oavsett hur man räknar.
Kan mustaschen möjligen ha hjälpt?

Ett sak kan dock vara värd att fundera på till nästa gång. Jag valde motionsklassen eftersom jag trodde att det skulle vara mindre trängsel där i början om man höll sig framme och är ungefär så snabb som jag. Det stämde förmodligen, men det betydde ju samtidigt att det var glesare med löpare runtomkring en genom resten av loppet, och där vill man ju gärna ha folk omkring sig som man kan jaga ikapp, få draghjälp av och pressa sig själv förbi. De fanns ju där ibland, men mot slutet hade jag sprungit ganska ensam om jag inte hade haft brorsans hjälp.

Nu vet jag ju också att den där 40-minutersgränsen inte är särskilt långt borta. Det finns nog inget jag hade kunnat göra idag som hade fått mig under den, men med en bra dag och med insprungna men hyfsat nya skor (de jag hade idag har varit med i drygt 90 mil) och med rätt draghjälp så kan det nog gå redan nästa försök.

Snorbroms


Det är ju allmänt känt att man blir en bättre löpare med en rejäl mustasch. Däremot har jag inte hittat några närmare siffror på detta.
Hur mycket bättre tid kan man egentligen räkna med på en mil med mustasch?
Handlar det om sekunder eller minuter?
Spelar mustaschens form och storlek någon roll?

Det är ju frågor som säkert inte bara jag funderat på, men som det inte funnits något bra svar på. Men nu ska det testas. Jag börjar testandet imorgon på Premiärmilen, med en 4-dagars-mustasch. Planen är sedan att till SpringCross i maj utöka storleken något och till sist på Stockholm Marathon utöka den ännu lite mer, och sen får resultaten tala för sig själva.

Vad gör man inte för vetenskapen.