Rekord!

I allmänhet brukar jag både hålla reda på saker och komma ihåg dem. Jag brukar inte ha några större problem att plocka fram det jag vet ur minnet utan att behöva tänka efter särskilt länge.
Därför är det lite märkligt hur svårt jag har haft att komma ihåg mina personliga rekord. Det händer ju att folk frågar och ibland ska man fylla i meriter när man anmäler sig till något lopp, och jag behöver ofta kolla upp i resultatlistorna vad jag egentligen hade för tid på diverse lopp.
Därför listar jag nu lite resultat och rekord som kan vara bra att ha, så att jag vet var de finns:

Mina personliga rekord
10 km:
“officiellt rekord”: 42:45 (Huddinge AIS jubileumslopp 2005)
Bästa tid: 42:33 (mellantid första 10 km, Stockholm Halvmarathon 2009)

39:56 Silvermilen Sala, 19 Juni 2010

Halvmarathon:
1:30:12 (Stockholm Halvmarathon 2009)
Antal: 5
S:t Eriksloppet/Stockholm Halvmarathon 2006-2010

Marathon:
3:28:02 (Stockholm Marathon 2011, nettotid)
3:33:56 (Paris Marathon 2008, nettotid)
3:34:31 (Stockholm Marathon 1992, bruttotid)
Antal: 15
Stockholm Marathon 1990-1993, 2004-2011
Paris Marathon 2008, 2009
Chicago Marathon 2010

SÃ¥ nu vet ni. Och jag.

Uppdaterad 20 Juni 2010 med nytt 10 km-rekord!

Uppladdning?

På söndag är det tävlingspremiär för säsongen. Premiärmilen i Stockholm. 10 km.

Behöver man ladda upp nåt speciellt för det? Ärligt talat vet jag inte riktigt, eftersom jag så sällan springer så korta lopp. Förra året blev det bara ett enda millopp, Tömilen, och då tror jag inte att jag laddade något speciellt träningsmässigt mer än att jag vilade de två sista dagarna innan, men så gör jag nästan alltid inför tävlingar, korta som långa.

Att det inte behövs för att jag ska orka springa behöver väl knappast tilläggas, frågan är snarare om det går att pressa tiden några sekunder (eller minuter?) genom att förbereda sig på något speciellt sätt.

Planen just nu är iallafall att inte göra något speciellt, att köra på som vanligt med träning tisdag, onsdag och torsdag precis som jag gjort de senaste veckorna men att sedan vila fredag och lördag inför loppet på söndag.

Resultatmässigt vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag springer så sällan millopp att jag inte ens kommer ihåg mitt pers exakt. Jag tror att det ligger runt 42:30, men det är flera år sedan. Mängdmässigt ligger jag rätt bra till med träningen men när vintern har varit som den har varit så har det inte blivit särskilt mycket snabbhetsträning. Jag kommer nog att vara nöjd med allt under 44 minuter men har nog kapacitet ner mot 42. Men det kan ju både bli halt och slirigt och då kanske det inte går att springa riktigt så fort som man egentligen kan.
Svaret kommer på söndag eftermiddag.

Uppdatering: Nu kollade jag upp min tid från Tömilen i höstas, 43:08 sprang jag på där. Den banan är ganska tung (tre tunga backar per varv och två varv), så minst en minut ska jag nog kunna kapa från den tiden. Men då är det fortfarande med reservation för underlaget.

De var ju så nära

Jag har hela vintern strött lovord över snöröjningen i Knivsta. Fram till idag har jag inte behövt springa på oplogade vägar, gångvägar eller trottoarer en enda gång, och då har det ju som bekant varit en och annan dag då det kunde ha varit så. Det var fram till idag.
Idag har det snöat en del. Nästan två decimeter blöt snö.

Och när jag gav mig ut på en runda på eftermiddagen tänkte jag att det väl är som vanligt, med välplogade vägar. Men det var det inte. På nästan halva varvet var underlaget orörd snö. Inte så halt, men det blir ju alltid tyngre i snö.
Men så dumt var det inte. Jag hade ju egentligen tänkt köra ett intervall-pass idag, men jag vågade inte riktigt i snöovädret.

Men för den perfekta snöröjnings-vintern i Knivsta såg det ju inte så bra ut. Det var ju så nära. Och ska jag vara ärlig så hade det nog sett bättre ut om jag bara sprungit en timme eller två senare. Jag både såg och hörde flera snöplogar under rundan, och jag gissar att det nu är plogat överallt. Men nu har det förstås snöat mer också.

Hur mycket måste man träna?

Hur mycket man måste träna för att springa ett marathon är en ganska vanlig fråga.
Och den gÃ¥r förstÃ¥s inte att svara pÃ¥. Iallafall inte utan att veta mer av omständigheterna runtomkring, som hur fort man har tänkt sig att springa, vilken träningsvana man har och hur ens “naturliga talang” ser ut.

När jag själv sprang mina första Stockholm Marathon i början av 90-talet var jag mellan 18 och 21 år, och hade det inte helt perfekta upplägget att jag tränade månaderna före loppet, men efter det inte en meter förrän det var dags att börja träna inför maran nästa år och inför varje gång sköt jag dessutom fram träningsstarten jämfört med året innan. 1990, när jag sprang min första mara, började jag träna direkt efter nyår och hade alltså fem månaders träning. 1991 började jag några veckor senare och 1992 ännu lite senare, i mitten av februari. Ändå lyckades jag de tre första åren förbättra min tid varje år, från 4:07 första året till 3:34 det tredje.
1993 bröts dock den trenden, förmodligen för att jag gick över någon sorts gräns när jag började träna först tre månader innan loppet.

Så där kunde jag alltså hålla på när jag var yngre, men det skulle aldrig funka nu. Dels just för att jag är äldre. Och dels för att jag väger drygt 15 kg mer idag är jag gjorde i början av 90-talet. Då (1993) gissar jag att jag var nere på under 50 mils träning totalt innan loppet, och kunde ändå springa maran på lite under 4 timmar.

Idag ser det (i träningsmängd) helt annorlunda ut.
För det första springer jag kontinuerligt hela året idag.
Men om man tittar på de sista fem månaderna inför de 8 marathonlopp jag har sprungit sedan jag började träna igen inför Stockholm Marathon 2004, så ligger snittet på 831 km, med drygt 900 km som mest.

Det betyder att jag en genomsnittsmÃ¥nad under dessa förberedelser sprungit 166 km, eller ca 40 km i veckan. Och dÃ¥ ingÃ¥r ju förstÃ¥s förkylningsveckor, skidrese-avbrott och allt annat som bryter av den vanliga rutinen i det genomsnittet, sÃ¥ det den genomsnittliga distansen pÃ¥ de “riktiga” träningsveckorna ligger nog snarare pÃ¥ ca 50 km.

Men sen kommer ju förstås följdfrågan: behöver man träna så mycket?
Svaret är förstås individuellt. Jag, idag, som 38-åring på 75 kg som siktar på att springa marathon under 3:30 behöver det. Hade jag 1992, som 20-åring på dryga 60 kg, tränat lika mycket så hade jag förmodligen kunnat kapa minst en kvart på mitt resultat (3:34 bruttotid, det fanns inga chip-tider på den tiden).
Har man en annan kroppsbyggnad, en annan ålder, ett annat mål och kanske ett annat kön så blir svaret ett helt annat.

Löparturism


Löparturism är stort. Det märker man inte minst när man går genom mässan runt nummerlappsutedelningen på större lopp, där det alltid finns ett antal respresentanter för andra lopp som försöker locka till sig deltagare. I Paris kunde man nog räkna ihop till minst 50 olika lopp som marknadsförde sig. Men löparturism behöver ju inte bara vara att åka någonstans för att springa ett lopp. Det finns andra sätt att löparturista på också.
Och då tänker jag faktiskt inte på de träningsläger som bland annat Springtime arrangerar, även om de sägs ska vara väldigt bra.

Nej, jag tänker på något som jag råkade snubbla över i höstas som jag inte visste att det fanns; sightseeing medelst löpning. Jag läste om det i kommentarerna till en bloggpost på Runners World (us) i höstas som handlade om att springa till jobbet, där just den här kommentaren var från en kille som sprang på jobbet, som springande guide. Det verkade förstås intressant, så som den power-googlare jag är kollade jag var sånt fanns.
Det visade sig finnas lite överallt, till exempel i London (eller här), Paris, New York och några andra amerikanska städer, Wien och Amsterdam.
Det ser genomgående ut att vara något dyrare än vanlig sightseeing, vilket säkert beror på att det förmodligen är svårare att få några stordriftsfördelar och att det av naturliga skäl kräver mer personlig service än vad som behövs på en buss. Dessutom kan jag tänka mig att det kan vara en begränsning hur många rundor en guide klarar av på en dag.
Jag har som sagt inte haft tillfälle att pröva detta ännu och vet inte heller riktigt när det tillfället kommer att dyka upp, men jag gillar verkligen konceptet.

Notera också att Stockholm saknas bland de städer där jag hittat något sånt här. Varför vet jag inte. Det borde väl inte vara så omöjligt att få ihop något liknande även här?

Anmälningar Chicago Marathon – uppdatering

I mitt första inlägg om Chicago Marathon skrev jag att det efter en vecka hade kommit in ungefär 16000 anmälningar (varav ca 10 svenskar). Nu när jag tittar efter igen, efter nästan fem veckor, har siffran stigit till ungefär 28000, och av dessa är ungefär 40 svenskar. Minst en fördubbling i svensktätheten från förra året då 15 svenskar fanns med i resultatlistan.

När jag tittar på amerikanska löparforum antas det där att det kommer att bli fullt (45000) ganska snart efter det att dragningen i anmälningslotteriet till New York Marathon har varit, då ganska många av de som inte får plats där istället söker sig till Chicago.

Själv ser jag inte Chicago som ett andrahands-val. Jag vill förstås springa i NYC någon gång, men det får vänta ett par år. Jag vill ju nämligen vara säker på att få en plats men vill inte köpa en dyr paketresa flera år i förväg, och då återstår alternativet att kvala in på tid. Realistiskt har jag då chansen till det först när jag fyllt 40 då kvaltiderna är mycket lättare (1:30 på halvmaran till exempel).

“Mina” tävlingar

Jag springer en del tävlingar, men inte jättemånga. Det brukar bli runt fem lopp per år och till stor del är det en ganska fast uppsättning tävlingar som jag återkommer till. Det finns flera anledningar till det, som att man kan se sin utveckling från år till år (och vilken form man är i, om man inte visste det innan) när banorna är ungefär likadana från år till år. Förutom att de är välarrangerade och roliga tävlingar förstås.

Här är de lopp som har mig som stammis:

SpringCross
Ett terränglopp vid Stora Skuggan i Stockholm i början av Maj. Om man inte är Lidingölopps-löpare, vilket jag ännu inte varit, så finns det inte så många chanser att springa stora terränglopp. Då får man ta chansen när den finns. SpringCross är ett lopp på 12 km som består av två ganska tunga och backiga 6 kilometersvarv. Det är som sagt ett ganska stort lopp och den första knappa kilometern som går över fält räcker inte riktigt för att dra ut fältet, så när man efter det kommer in på ganska smala skogsstigar blir det ganska trångt. Det släpper dock efter den tredje kilometern och sen har man visserligen folk runtomkring sig mest hela tiden, men det är inget som stör alltför mycket.
SpringCross är ett av de lopp som körs den andra helgen i maj, så tyvärr måste man välja mellan det och Kungsholmens halvmara (och Lidingö ultra om man är sån). Med tanke på hur mycket folk det har varit på SpringCross de senaste åren (och inte alltför högljudda protester från FK Studenterna som arrangerar Kungsholmen runt) så verkar det finnas löpare så det räcker för alla lopp.
Men det är ju förstås tråkigt att inte kunna springa alla de lopp man vill.
www.springcross.se

Stockholm Marathon
Behöver väl knappast någon närmare presentation. Jag sprang i Stockholm första gången 1990 och sedan 91, 92 och 93. Sen gick dels mitt knä sönder och dels hade jag annat för mig än att springa, så det blev ett uppehåll på 11 år fram till comebacken 2004. Sedan dess har jag sprungit i Stockholm varje år.

Stockholm Halvmarathon
Jag kom rätt sent in på halvmara-spåret och sprang inte min första förrän för fyra eller fem år sedan då jag sprang S:t Eriksloppet (nuvarande Stockholm Halvmarathon) för första gången. Redan första gången kom jag fram till att halvmarathon nog är min bästa distans; tillräckligt långt för att distansen i sig ska vara utslagsgivande men ändå tillräckligt kort för att man ska orka ta i ordentligt hela vägen.
Banan är i princip Kungsträdgården till Vasaparken och sen ett varv på Kungsholmen och ett på söder och sen mål i Kungsträdgården igen. Inte platt men inga svåra backar heller.

Ibland kan större lopp kännas mer som ett jippo än en tävling, men så är inte alls känslan här. På Stockholm halvmarathon känns det verkligen som om alla är där för att springa, och dessutom så bra de kan. Jag har nog aldrig sett någon springa i kanindräkt där till exempel. (Inget ont om folk som springer utklädda, men det verkar helt enkelt inte som om Stockholm Halvmarathon är deras arena).
www.stockholmhalvmarathon.se

Tömilen
Tömilen hette förut snömilen men bytte namn för några år sedan. Det går i andra halvan av november i LillJanskogen i Stockholm och är en riktig favorit. Loppet går i en tuff 5-kilometersbana med flera rejäla backar på varje varv. Med lite tur får man springa i snö, men det har bara hänt en gång under de år jag har sprungit loppet.
Jag gissar att antalet deltagare i de olika klasserna (herrar, damer, 5km, 10km) totalt ligger runt 500. Det betyder att det inte är något jättearrangemang, men ändå ett hyfsat stort lopp. Precis lagom stort skulle jag säga. Och en bra avslutning på tävlingsåret.
http://www.studenterna.nu/Arrangemang/tomilen.asp

Springlinje revisited

Hösten 2008 fick jag en idé.
Eftersom jag brukade springa frÃ¥n jobbet i Solna hem till Huddinge och alltid gjorde det ensam, sÃ¥ tänkte jag att jag nog inte var den enda som gjorde det. AlltsÃ¥ tänkte jag ut ett ett system med uppsamlingspunkter, “hÃ¥llplatser”, där det var meningen att likasinnade kunde samlas pÃ¥ vägen genom innerstan för att sedan springa tillsammans söderut och sedan vika av efterhand beroende pÃ¥ var folk bodde.
Bloggposten om den planen finns här.

Tyvärr hände det inte så mycket med den här planen. Jag annonserade den i ett par löparforum på nätet och fick en del positiva kommentarer där, men tyvärr dök ingen upp någon av de tre gånger jag försökte.
Det finns förmodligen flera anledningar till detta. Säsongen , första försöket var i slutet av oktober, var förmodligen inte den bästa för att dra igång nåt sånt här och kanske skulle jag ha varit tydligare med någon sorts fartförväntningar för att inte skrämma bort långsammare löpare redan i förväg.
Men jag tycker fortfarande att det var en riktigt bra idé.

Nu bor jag inte längre på löpavstånd från jobbet så tyvärr kan jag inte längre göra något liknande men den som vill ta över idén får förstås gärna göra det. Det sägs ju att det ska bli vår inom bara ett par månader, och då brukar ju alltid löparunderlaget bli mycket större.

Värme


Jag ska som sagt springa Chicago Marathon i höst, och dÃ¥ kollar man (om man är som jag) upp vad man har hemma skrivet om detta lopp. Det var inte sÃ¥ jättemycket, men jag hittade iallafall en stor artikel i ett nummer av Runners World (US) med rubriken “Meltdown” om 2007 Ã¥rs upplaga av loppet.
Det kanske jag inte skulle ha gjort.

2007 verkar nämligen ha varit en katastrof, med dryga 30 grader i luften, hög luftfuktighet och därmed extremt svåra förhållanden att springa i. Så svåra att loppet faktiskt blåstes av med över 20000 löpare kvar på banan. Och sånt vill man ju inte gärna läsa om det lopp man precis har anmält sig till.

Själv har jag klarat de marathonlopp jag har sprungit i hög värme utan några problem alls, men det förutsätter ju att arrangemanget av loppet fungerar som de ska med vätskekontroller, eventuellt några extra sådana, och duschar och vattenbad och allt annat. Att det fixas fram en otrolig massa vatten helt enkelt. I Stockholm har detta funkat helt oklanderligt när det har varit riktigt varmt, men med mer än dubbelt så många löpare varav många ganska långsamma så blir det ju ännu svårare att få till allt rätt. Banan i Stockholm är ju dessutom två varv vilket måste göra logistiken kring vätskekontrollerna mycket lättare.

Värmetålighet handlar annas mycket om vana. 1992 i Stockholm var det 29 grader varmt och solsken. Då hade det varit varmt sedan slutet av april, och man hade då kunnat träna i förhållanden hysfat lika de som sedan var under loppet. Ett sånt läge är (iallafall för mig) mycket lättare att hantera än en mindre men plötslig höjning av temperaturen precis innan loppet. Så var fallet ett år, det kan ha varit 2005, då det visserligen bara var runt 20 grader varmt, men då det efter en kall vår knappt hade varit över 15 grader på hela våren.
Då hade jag problem med värmen.
2007, ett annat hett år, var det inte varmt lika länge innan som 1992, men iallafall veckan innan. Då förberedde jag mig genom att köra de sista träningspassen med extra påpälsning, heltäckande långärmat och långbent, trots solsken och drygt 20 grader i luften. Jag vet inte om de förberedelserna gjorde någon skillnad i verkligheten, men den maran är fortfarande den jag är mest nöjd med genomförandet på.

Nu verkar inte extrem värme vara standardvädret i Chicago i början av oktober. Det vanliga verkar vara några få plusgrader vid starten (07:30) för att sedan gå upp till runt 15 grader. Vanligt svenskt höstväder alltså. Bör inte var några problem att förbereda sig för.
Men man vet ju aldrig.