teorier.com

Ibland är det svårt att tolka vad kroppen egentligen säger till en. Eller snarare, ibland säger kroppen saker till en som man egentligen inte vill höra och därför väljer man att tolka dem annorlunda. Som när man veckan innan ett marathonlopp känner sig allmänt trött och slö och inte alls i den toppform som man, bara någon vecka tidigare, kände var jättenära.
Då kan man välja att tolka det som marathon-nerver, bieffekter av uppladdningen eller egentligen vad som helst. Bara inte att man faktiskt inte är helt frisk.

Jag hade som sagt känt mig trött och seg hela veckan innan maran, men när jag vaknade på lördagsmorgonen kändes det trots allt ganska okej. Inte perfekt, men okej och under första delen av dagen, ungefär fram till starten, blev det varken bättre eller sämre. Så vid starten kändes det fortfarande okej, men bara okej.
Men nästan direkt efter starten kände jag att allt inte stod rätt till. Jag började kallsvettas redan efter första kilometern och visste nog redan då att det inte skulle hålla särskilt länge, men jag bestämde mig för att fortsätta enligt originalplanen och se hur länge det höll.

Denna plan var att springa i ett tempo runt 4:50/km, för att på så sätt ha lite marginal för att gå under 3:30 även om jag skulle tröttna lite på slutet. Nu var det inte alls tempot som kändes jobbigt, och jag sprang första femman på 23:10 (4:38/km) och milen på 47:30 (totalt 4:45/km). Sen började kroppen säga ifrån. Redan vid ca 12 km, vid centralen, började det kännas jobbigt men jag höll ändå ett hyfsat tempo ända fram till varvningen strax efter 16 km. Där stannade jag.
Precis när jag svängt in på Valhallavägen tänkte jag för första gången på allvar på att bryta loppet. Jag stod still en lång stund och tittade på alla som sprang förbi. Det kändes som om jag stod där i minst 10 minuter, men när jag tittar på mellantiderna ser jag att det snarare var runt 5-7 minuter. Då bestämde jag mig för att ge det ett försök till.

Jag fortsatte alltså, och hade fortfarande inga större problem med tempot, men det kändes fortfarande varmt och kallt omvartannat. Jag kallsvettades inte längre, men mådde inte särskilt bra. Vid vätskekontrollen strax efter halvmara-passeringen (1:50:05) stannade jag igen en stund, 5 minuter ungefär, och funderade igen på att bryta, men bestämde mig till slut för att fortsätta. Ute på Djurgården träffade jag på Petra tillsammans med gruppen runt 4-timmars-farthållarna. Vi sprang tillsammans en liten stund, men sen ökade jag farten lite. Det var ju fortfarande inte själva farten som var problemet, utan att kroppen inte alls var med som den borde, och jag tänkte att när jag inte orkar springa mer utan måste gå så kommer inte gåendet att gå långsammare för att jag springer fortare nu. Jag fortsatte alltså springa resten av Djurgården och hela Strandvägen fram till Dramaten. Där tog löp-energin slut. Därifrån (efter ca 29 km) växlade jag mellan att gå och springa hela vägen in i mål, dock fortfarande mer löpning än gång.

Sluttiden blev 04:09:11, och det känns skönt att redan ha ett nytt marathonlopp att se fram emot. Nu har det gått dåligt två maror i rad och då måste ju nästa bli en fullträff.

Men allt var ju inte dåligt idag, det finns ett par detaljer som jag var riktigt nöjd med. Det första är tempot jag höll i början. Den ansträngningsgrad jag sprang med första milen hade jag en bra dag inte haft några problem med att hålla ganska långt in i loppet, kanske hela vägen, och att med den klocka första milen på 47:30 känns riktigt bra. Det kändes också bra att alla kläder fungerade. X-socks-strumporna levererade ännu en gång och gav mig exakt 0 blåsor och 0 skavsår på fötterna. Jag har tidigare även haft problem med skavsår på insidan av låren, men även där klarade jag mig den här gången med hjälp av de nya kompressions-kalsongerna.

Nu är det fyra månader och en dag tills planet lyfter mot Chicago. Det ska bli hur kul som helst och då ska jag vara helt frisk.

Nu har jag bestämt mig.

Det blir, uppifrån och ner, vit Nike-keps, röd/blå-Nike-tshirt, korta Adidas-tights (med UnderArmour kompressions-kalsonger under) och X-socks-strumpor (Performance Run eller Sky Run). Skorna blir Mizuno Wave Inspire.

Med drygt tre dygn kvar till Stockholm Marathon är uppladdningen i full gång. Jag köpte två paket blåbärssoppa på vägen till jobbet idag för att sörpla i mig idag och imorgon. Det blir dessutom ordentliga luncher resten av veckan. Inte för att jag brukar köra halvportioner annars heller, men nu blir det lite extra.

Ikväll kör jag sista träningspasset som blir ett lugnt varv runt Knivsta (7 km). Den här gången utan de back-intervaller som jag kört under det varvet den senaste tiden.

Sovandet har jag börjat få ordning på så om jag lyckas hålla det de kvarvarande nätterna också så kommer jag att vara ordentligt utsövd när det är dags, men trots allt sovande har jag haft en trött och seg känsla i kroppen sedan i lördags. Känns inte riktigt bra, men med ordentligt ätande och sovande hoppas jag att det hinner gå över. Annars blir det jobbigt på lördag.

På fredag kommer jag precis som de senaste gångerna köra med den vingummi- och cocacola-uppladdning som har visat sig funka bra. Den går helt enkelt till så att man äter vingummi och sväljer ner dem med cocacola, och teorin bakom är att gelatinet i vingummit ska binda colan i magen och därmed ge ett vätskeöverskott i kroppen. Hur det är med den saken i verkligheten lämnar jag till andra att avgöra, men faktum är att det oftast har gått bra på de maror då jag har kört den dieten.
Dessutom är det ju gott.

Annat som inte bör glömmas att ta med när det bär av mot Östermalms IP på lördag är:
- Vaselin till ögonbrynen
- Plåster/Tejp till bröstvårtorna
- Sandaler att stoppa eventuellt söndersprungna fötter i efter loppet
- Vattenflaska att bära på i början av loppet för att slippa trängseln vid första vätskekontrollen
- Glatt humör
- Oömma kläder

245,2 km sprang jag i maj, nytt mängdrekord på en månad. Visserligen bara 0,7 km mer än det gamla rekordet (från maj 2007) men ett rekord är ett rekord. Med det kom jag totalt upp i 814 km på de senaste fyra månaderna, vilket är lika mycket som jag sprang på sex månader inför Stockholm Marathon 2007.

Men då började ju också 2007 som ett riktigt skitår, med förkylningar och problem hela tiden. Jag kom egentligen inte igång med träningen på riktigt förrän i mitten av april. Men det gick ju bra ändå den gången.

Idag är det en vecka kvar till Stockholm Marathon. Om förberedelserna ensamma är de som avgör hur det ska gå så bör det gå bättre än någonsin, jag tror nämligen aldrig att jag har varit bättre förberedd än nu. Lite mer detaljerat ser det ut så här:

Mängd
Jag har här tre siffror att titta på, antal km under de 4, 5 resp. 6 månaderna före en mara. På 4-månaders-siffran har jag redan nu med god marginal slagit det tidigare “rekordet”. När sista träningspasset är gjort kommer det att ligga på drygt 810 km. Fem- och sex-månaders-siffrorna ligger precis över de tidigare “rekorden” med ett par träningspass kvar. 1090 km resp. 910 km kommer jag att ha sprungit under dessa perioder.

Kvalitet och distans
Både av praktiska och av andra skäl så har jag i år varit tvungen att ändra en del på träningsrutinerna. Det har blivit fler träningspass, men de har inte varit lika långa som tidigare. I genomsnitt, för jag har sprungit fler riktigt långa pass (12 pass på 20+ km, varav 7 på 25+ och två av dessa dessutom över 30 km) än jag har gjort något år tidigare. Jag har dessutom fått in mer “kvalitet” i träningen, med ett intervallpass i veckan.

Rygg och mage
Jag har dessutom fått in bättre rutiner på överkroppsträningen, med armhävningar och lite andra övningar. Jag tror att det har gjort mig lite starkare i överkroppen vilket jag hoppas gör att jag lättare håller ihop löptekniken när det börjar ta emot. Just detta har inte varit något direkt problem tidigare, men kan det spara några sekunder så är de ganska lättförtjänta.
En möjlig nackdel med denna träning är att jag misstänker att det kan vara den som gjort att jag lagt på mig ett par kilo. Ett par kilo muskler visserligen, men de ska ju ändå bäras runt på.

Varför det kommer att gå sämre
Det finns alltså gott om anledningar till att det bör gå bättre den här gången än tidigare. Tyvärr finns det också antydningar till anledningar till att det kan gå sämre. Den största är att det senaste träningspasset (gårdagens 10 km) gick oväntat tungt, och det har dessutom känts segt och tungt i kroppen idag, dagen efter. Bieffekter av uppladdningen kanske, men det känns inte riktigt så. Det kanske är för tidigt att säga vad det är, men det lär visa sig de närmaste dagarna. En tidig sänggång ikväll kanske hjälper.

Idag har jag testat farten inför maran. Jag sprang mitt vanliga varv runt Kungsholmen och tänkte särskilt på att hålla ett lagom tempo som kändes som ett jag skulle kunna hålla nästa lördag och som borde kunna räcka hela vägen. Det kändes ganska lätt trots helgens tunga pass, och när jag sprungit klart visade det sig att det lugna sköna tempot låg runt 4:50/km vilket skulle ge en tid på maran runt 3:24, dvs helt enligt målet att gå under 3:30.

En annan observation från dagen är att jag förmodligen var den enda som sprang runt Kungsholmen i korta shorts idag. Det var runt 10 grader och både blåst och regn så det bet lite i låren i början, men efter ett tag glömde jag bort att känna efter (och dessutom blev jag ju uppvärmd). Den officiella förklaringen till min klädsel är att det ju faktiskt är slutet av maj, och då springer man i shorts vare sig det snöar eller är 30 grader varmt men egentligen var det jag som inte tänkte på vädret i morse när jag packade träningskläderna, och bara packade strumpor, short, tröja och keps. Men det i sin tur beror ju faktiskt på den första anledningen; att det faktiskt är slutet av maj.

Efter helgens båda hårda pass, med först Valloxen Runt på lördagen och sedan 26 km med TSM på söndagen känns det lite tungt i benen idag. Nu är allt långspringande inför maran avklarat, och nu återstår kanske något enstaka intervallpass och några rundor på max 13 km. Men under de (nästan) två veckorna som återstår är själva löpträningen inte så viktig i sig, den är mest till för att hålla kroppen igång, utan det finns andra saker som är viktigare…

Sova!
Kanske det viktigaste. Har man slarvat med sovandet tidigare så går det inte att “sova ikapp” på bara de sista nätterna innan, utan det är hög tid att få ordning på sömnen nu. Gå och lägga sig tidigt och sova ordentligt helt enkelt. Eller enkelt förresten, så enkelt är det ju inte alltid. Men det ska göras.

Äta!
Kolhydratuppladdning och sånt kommer ju inte förrän de sista dagarna, men redan nu är det bra att ha extra koll på vad man äter, och dels äta rätt mat och dels inte ta några onödiga risker (ostron, blåsfisk och kanske också råbiff får alltså vänta till efter maran). Och förstås att äta tillräckligt med mat.

Hålla sig undan!
Den sista veckan före en mara får man alla möjliga sjukdomar, från vanlig snuva till hjärncancer. Man kan iallafall få för sig det, eftersom man aboslut inte vill bli sjuk och därför övertolkar varje litet tecken på eventuell sjukdom. Skriver Expressen att “din svett kan vara dödlig sjukdom” så är det så. Alltså gäller det att hålla sig undan från allt som kan vara farligt och smittsamt, dvs bland annat människor, så mycket som möjligt.

Ikväll ska jag ut i stora folksamlingar och förmodligen också äta ute, och jag kommer inte att komma i säng i tid, men efter det får det vara nog med sånt. Tills det är dags för den stora smitthärden förstås; nummerlappsutdelningen. Förutom tågresandet till jobbet varje dag förstås, men den är ju svår att undvika.

Valloxen runt var det första längre lopp jag sprang. 16 km runt sjön Valloxen i Knivsta, som jag sprang första gången 1986 och sedan fyra gånger till fram till 1992 när jag sprang loppet senast. Sedan dess har loppet hunnit byta både arrangör (från L-100 if till det lokala gymmet Form) och håll (då sprang man motsols men nu springer man medsols), men loppet finns kvar och är fortfarande ett bra lopp att springa.
Och idag var det dags för mig att göra comeback.

Varmt, soligt och blåsigt summerar förutsättningarna ganska bra, och som alltid i Knivsta betyder blåst motvind oavsett var man befinner sig och åt vilket håll man är på väg. Lite jobbigt på sina ställen alltså, och med en lätt kuperad bana på det var det ganska tungt att springa fort idag. Men det gick ganska bra.
1:07:31 sprang jag i mål på, vilket ger en kilometertid på 4:13 och en trettonde plats. Med tanke på att jag har ganska många långpass i benen de senaste veckorna och inte direkt hade laddat inför det här loppet så är jag nöjd.
Dessutom ser det bra ut inför försöket att gå under 1:30 på halvmaran i september. Samma tempo där skulle ge drygt 1:28 där och det känns inte alls omöjligt.

Nu gäller det bara att få benen pigga till morgondagens sista långpass med TSM.

Ligger du efter i stegräknartävlingen på jobbet?

Här är chansen att komma ikapp!

Jag har ett fåtal platser i min byxlinning lediga för stegräknare när jag springer Stockholm Marathon den 5 juni, där jag räknar med att komma upp i minst 30000 steg, och dessa hyr jag nu ut till högstbjudande.

Lämna ditt bud i kommentarsfältet nedan, och ange också vilken välgörenhet du vill att pengarna ska gå till.

När jag har sprungit marathonlopp tidigare har jag nästan alltid haft taktiken att ta det lugnt. Att springa på i ett “trivseltempo”, som definierats som det tempo som det känns som om jag skulle kunna springa “hur långt som helst” i, där i sin tur hur långt som helst är lite ospecificerat långt bara. Att ta det lugnt helt enkelt. Träningen har då till stor del gått ut på att få upp detta “trivseltempo”, och på så sätt förbättra kapaciteten inför marathonloppet.
Det har ju hittills gått sådär.

Inte för att mina resultat på något sätt varit dåliga (med ett par undantag), men jag vill ju gärna komma under en där 3:30-gränsen någon gång, och hittills har det ju inte hänt. Ett av felen jag gjort vid tidigare försök är att jag tränat för ensidigt. Ungefär samma sak hela tiden, halvlånga och långa pass hela tiden ungefär samma tempo hela tiden. Det har jag ju i år gjort lite bättre, med både mer variation i distanser och i hastighet.

Och sen är det det där med trivseltempot. Tidigare har det legat precis strax över 5 minuter per kilometer, och då hamnar man ju också strax över 3:30 på maran. Förmodligen har den varierade träningen höjt den farten litegrann, och det är möjligt att det räcker, men om det nu inte skulle göra det så har jag börjat tänka tanken att jag kanske skulle satsa lite mer. Att ta i bara lite extra i varje steg för att komma upp över trivseltempot.
Nackdelen är förstås att det tar på krafterna att öka farten. Men den uppenbara fördelen är ju att det går fortare, och om jag trots det orkar hela vägen så har jag ju 3:30 som i en liten ask.

Så vad gör man när man funderar över en sån sak?
Man prövar förstås.
Därför gav jag mig ut på en lång runda på landet igår i ett lite högre tempo än vanligt på långpassen. Från Knivsta, ut förbi Alsike och bort mot Lagga och sedan vidare mot Östuna och sen avslutat med ett varv runt sjön, totalt drygt 26 kilometer med snittfart strax under 4:40. Och då kändes det som om jag hade motvind nästan hela tiden (hur nu det går till) men trots det lyckades jag hålla farten hyfsat hela vägen. Men med de förutsättningarna hade jag inte klarat det särskilt många kilometer till, kanske upp till 30 med lite (eller snarare mycket) vilja.
Men som tur är är det inte samma förutsättningar på maran;
- Där har man folk runt sig hela tiden
- Där slipper man bära med sig extra vikt i form av dricka
- Där har man laddat för just den dagen i minst en vecka
- Där slipper man det mesta av blåsten
- Där har man publik som hejar runt nästan hela banan
- Där fyller man på med energi under tiden
- Där behöver man inte hålla igen för att man måste orka träna veckan efter (det gjorde jag visserligen inte igår heller)
- Där har man mellantider och kilometermarkeringar hela tiden så att man vet hur man ligger till
Allt detta kombinerat skulle kunna innebära att jag kan klara mig hela vägen i det tempot, även om jag när det gäller kanske bör springa bara lite långsammare.

Dessutom har jag eventuellt lättare skor på mig, om jag bara får tummen ur och köper ett par nya Mizuno Wave Elixir. Men förutom skorna är det mycket möjligt att det jag hade på mig igår blir det jag springer maran i.

Nu är det mindre än tre veckor kvar…