And now for something completely different

Och med completely different menar jag något helt annat. Jag har startat en ny blogg, på ett helt annat tema än denna. På Analytics Schmanalytics handlar det om webbstatistik och Google Analytics. Jag har börjat med några grundläggande poster, så om du på något sätt är involverad i en sajt eller en blogg och trafiken dit så är det dit du ska styra webbläsaren.

Seedningen på min sida

Jag har ju skrivit om seedningsregler förut, och nu är det dags igen.
För ett par veckor sedan blev jag lite sur då jag upptäckte att jag flyttats ner från den tredje startgruppen (till den fjärde) i årets Stockholm Marathon. Det berodde förstås på att jag har misslyckats där de två senaste åren, men jag trodde att mitt resultat från Stockholm Halvmarathon (2010: 1.31, 2009: 1.30) skulle räcka för att få vara kvar i gruppen även i år. Så var tydligen inte fallet, utan arrangörerna svarade att det krävdes ett resultat på under 1.30 för att få plats i grupp tre. Miss med 12 sekunder alltså, men bara det är lika för alla så är det kanske inte mycket att bråka om. Även om man kan tycka att det är lite hårt att kräva ett resultat som drygt 400 av 9500 deltagare i Stockholm Halvmarathon 2010 klarade för att få plats bland de 4000 första i starten på maran.

Med detta i huvudet har jag varit lite orolig inför Lidingöloppet. Trots att jag har sprungit 14 marathonlopp under de senaste 20 åren har jag av olika anledningar aldrig sprungit Lidingöloppet, men till i år hade jag bestämt mig för att göra en satsning. Utan att ha analyserat det något djupare känns det som om ett mål på runt 2.20-2.25 är rimligt, och enligt vad jag har hört blir det lättare att klara en sån tid ju längre fram i starten man hamnar. Efter missen ovan var jag därför lite osäker på hur mina resultat skulle värderas, och kom till slut fram till att det enda sättet att få svar var att anmäla sig.
Så det gjorde jag. Igår. Med ovan nämnda halvmararesultat som meriter kryddat med mitt mil-pers från förra året (39:56). Och det räckte tydligen. Bara ett par timmar senare fanns jag i startlistan i startgrupp 1c, precis där jag ville vara.

Nu återstår bara att göra en halvmara i maj, förmodligen Kungsholmen runt, och försöka komma under den där 1.30-gränsen. Startgrupp c i Stockholm Marathon betyder nämligen en mycket kortare promenad till startfållan än d, och man vill ju spara på krafterna innan loppet.

Informationskaos

Nu har det varit tågstopp igen. Det kan det förstås bli ibland, och även om järnvägsnätet hade varit välunderhållet så kan det ju ibland hända olyckor och saker kan gå sönder. Men nu är det ju inte så och det händer med ganska jämna mellanrum att tågtrafiken stoppas helt under kortare eller längre tid, och med den rutin som SJ bör ha skaffat sig kunde man tänka sig att de skulle ha en väl fungerande organisation för att minimera skadorna för sina kunder. Det har de inte.

Igår eftermiddag stannade tågtrafiken från Stockholm C. När jag någon timme in i stoppet kom dit var det tyst i högtalarna på stationen (förutom för utrop för de få tåg som faktiskt gick), SJs personal lyste med sin frånvaro på perronger och inne i stationshuset som däremot var proppfullt med resenärer som inte visste någonting alls och det fanns förstås inte ett spår av någon ersättningstrafik. SJ struntade helt enkelt i sina kunder. Det enda sättet att få någon som helst personlig kontakt med SJ var via deras Twitter-kanal (som, trots att de inte heller visste något iallafall gjorde det som ingen annan på hela SJ gjorde: kommunicerade), men för att kunna komma ut på 3G-nätet var man tvungen att lämna stationen eftersom nätet på de delar av centralen där det faktiskt brukar funka var totalt överbelastat av folk som desperat försökte få någon som helst information om läget. I de flesta fall utan framgång.

Tittade man på någon av det fåtal tv-monitorer där trafikinformationen vanligtvis visas så fick man se beräknade avgångstider flyttas fram 10 minuter i taget. Helt värdelös information inser man när man sett att det enda som händer är att tiderna flyttas fram. Men det var iallafall information. Men står man på perrongen och väntar får man absolut ingenting, eftersom ingenting sägs i några högtalarutrop och inga av dessa skärmar finns ute på perrongerna.

Kort sagt, det inte utannonserade uppdraget att förbättra SJs kommunikation till sina kunder vid trafikstörningar måste vara världens lättaste jobb. Det är ju bara att göra någonting överhuvudtaget så blir det garanterat bättre. För det som irriterar folk mer än något annat när man hindras i sitt resande är bristen på information. Att säga att man inte vet något är i nästan alla fall bättre än att inte säga någonting alls. Och att finnas tillgängliga för frågor, även om man inte har särskilt många svar, kan inte lösas enbart genom att låta några stackare jobba övertid på Twitter. Man måste förstås finnas ute på stationer och perronger. Synligt.
Allt detta vet förmodligen de ansvariga på SJ redan, men trots det är det samma tystnad och osynlighet varje gång något händer.
Man frågar sig varför?

För egen del lyckades jag till slut ta mig hem, helt utan hjälp från SJ men däremot från snälla medmänniskor. Bara drygt tre timmar senare än jag hade tänkt mig.

Och jag vet att vissa tjänster och funktioner ska skötas av andra än SJ, mest Trafikverket. Men för mig som kund till SJ är den ansvarsfördelningen ointressant, jag som resenär är inte kund till någon annan än SJ.

Det finns förstås de som skriver om sånt här också: DN och Aftonbladet

En ny tid

Igår meddelade Stockholm marathon att årets lopp inte startar 14.00 som det alltid har gjort utan istället 11.30. Detta får förstås lite olika konsekvenser, några bra, några mindre bra och några som kan vara både och eller inget av dem.

Det första är förstås ändringen i sig, som inte är särskilt bra. Nu har inte arrangörerna berättat varför man har ändrat tiden, men många reser ju till Stockholm för att springa och de som gillar att ha saker ordnade kanske redan bokat sitt resande och eventuellt boende, och då kan ju en ändrad tid ställa till en del problem. Att ändringen dessutom meddelades dagen efter den sista dagen det gick att få pengar tillbaka om man lämnar återbud är ju inte heller särskilt snyggt hanterat. Men det är (för de flesta) rent principiella skäl. Det finns ju några aspekter som har, eller kan ha, mer direkt betydelse på loppet, som vädret, uppladdningen och återhämtningen.

Vädret
Är det molnigt, svalt, regnigt eller annat tråkväder så spelar det värdemässigt inte så stor roll vilken tid man springer. Vädret kan förstås ändras under dagen, vilket kan bli till det bättre eller sämre, men det är ju inget man kan veta långt i förväg. Är det däremot varmt och soligt så är det sannolikt att de varmaste timmarna på dagen kommer att vara under eftermiddagen, mellan 12 och 18. Vid den tidigare starttiden har man då prickat in 4 av dessa 6 timmar, men de som har tagit lite längre tid på sig (och som förmodligen har haft det jobbigast på slutet) har iallafall fått det lite svalare mot slutet. Med den nya starttiden går loppet under 5,5 av dessa 6 timmar och de långsammare löparna får nu springa hela loppet under de varmaste timmarna. För de som springer snabbare är den nya tiden ingen större förändring vädermässigt.
Ville man förbättra denna aspekt så vore nog det enda rätta att göra som nästan alla andra större marathonlopp gör, köra på morgonen/förmiddagen.

Uppladdningen
Här är det mycket en fråga om personliga preferenser, hur länge innan loppet man vill äta och vad. Själv har jag tyckt att det har varit ganska bra att äta en ordentlig frukost på morgonen och sedan något lunchaktigt runt 11-11.30, 2,5-3 timmar innan start. Med start 11.30 blir det förmodligen en frukost runt 8-9 som enda riktiga måltid innan, och det funkar väl också, men jag föredrar nog alternativet med både frukost och lunch innan.
Men något större problem blir det nog inte. Både i Paris (start 8.45) och Chicago (start 7.30) har det ju funkat alldeles utmärkt matmässigt.

Återhämtningen
För min del är det här den enda aspekten där en tidigare start tveklöst är bättre för mig personligen. Jag har ofta efter marathonlopp haft problem med aptiten efteråt, och har flera gånger suttit efteråt och kämpat med att få i mig mat. På de morgon-maror jag har sprungit har det dock blivit bättre framåt kvällen och med en tidigare start (och förhoppningsvis tidigare målgång) även i Stockholm hoppas jag på mindre problem även här.

Förutom dessa aspekter så finns det ju även andra saker att tänka på. Som att de som tänkte hämta sin nummerlapp på lördagen nu har mindre tid till det. Och att det kommer att vara soligare (om det är soligt vill säga) på Östermalms IP efter loppet. Och säkert en del andra saker som jag inte tänkt på.

Ett mål för 2011

När jag letade efter något helt annat idag hittade jag (i en gammal kista faktiskt) en karta. Den visar Uppsalas omgivningar och förslag på vandringsturer i dessa och dessutom med listor på tåg- och busslinjer med specialpriser för vandrare, sk sportbiljetter. Jättebra för den som gärna tar sig en löptur ut på landet.
Problemet är att kartan är från 1935, och förutom att nästan inga av tågstationerna som föreslås finns kvar så ser inte heller vägnätet riktigt likadant ut. Det finns inte heller några spårvagnar i Uppsala, och frågar man var närmaste omnibuss-hållplats ligger får man förmodligen inget svar.

Men målet är ju självklart; att under nästa år försöka följa de föreslagna vägarna så gott det går. De är mellan 8 och 20 km långa så även om man kanske måste springa en bit innan man kommer till resp. startplats så bör inte distanserna vara något problem.

Kartan ser ut så här (klicka på den för större format):

Den som vill följa med på dessa utflykter är förstås välkommen.

Uppdatering: Nu med korta beskrivningar av turerna:

Första passet på länge

Jag låg på ett operationsbord en liten stund för ett par veckor sedan och fick mina två sista visdomständer borttagna, och har därför inte kunnat träna förrän igår. Det i kombination med att jag dessförinnan bara precis kommit igång med träningen efter Chicago gör att jag inte har några större förhoppningar på att kunna springa fort på Tömilen nu på lördag.
Förra året sprang jag på strax över 43 minuter och det ursprungliga målet var att pressa den tiden med någon minut i år. Jag bröt ju 40-minutersgränsen på milen tidigare i år men Tömilen-banan är tuffare än ett “vanligt” millopp så några topptider kan man aldrig räkna med där. Hur som helst gick gårdagens pass hyfsat bra och jag tryckte på ganska bra vissa sträckor och kom upp i 11 km med 4:35-4:40-tempo i snitt.
Kan förmodligen köra det tempot och lite till på lördag, så den nya målsättningen är att gå under 45 minuter.

Om det kyliga vädret håller i sig ett par dagar till så kanske det för andra gången blir en Tömil i snö. Förra gången var första gången jag sprang loppet (och då hette det Snömilen), då det var massor av snö och 5 minusgrader. Riktigt så vintrigt verkar det inte bli nu, men jag hoppas iallafall på bättre än förra årets 3-4 plusgrader och regn.

New York vs. Chicago

Igår sprangs årets New York City Marathon, och inget annat utländskt lopp utanför de stora mästerskapen får lika mycket uppmärksamhet som det. Det är förstås helt rätt att det får mycket plats i medierna (för att vara ett marathonlopp); det är världens största marathon, det är det ursprungliga stora marathonloppet (Boston Marathon är förstås mycket äldre men det är NYC som var förebilden när det startades stora maror genom stora städer runt om i världen) och över 500 svenskar åker dit och springer varje år. Och alla tycker att det är fantastiskt.

Och det är det förmodligen också. Men det är också ganska dyrt. Och svårt att få en plats. Om man inte är ute över ett år i förväg och bokar via en researrangör så får man försöka att vara med i biljettlotteriet (med ca 1/5 chans att vinna) eller försöka kvala in med sina meriter (väldigt tuffa tider om man inte är 40+ och kan kvala in på veterantider). Själv kommer jag att göra ett försök att kvala in till 2012 då jag kan kvala in i 40-klassen, om jag inte vinner i lotteriet redan nästa år.

Men om man inte har de stora pengar (jag har inte kollat exakt men har hört siffror som jag inte skriver ut eftersom de inte är bekräftade) det enligt uppgift kostar att gå via en researrangör och inte har tur i lotteriet och inte har någon chans att kvala in på tid, vad gör man då?
Man väljer det andra stora amerikanska marathonloppet förstås. Chicago Marathon.

Det man går miste om är förstås att det inte är New York. Man får inte se någon frihetsgudinna, man får inte springa genom Brooklyn och man får inte springa i mål i Central Park. Men istället får man en platt och snabb bana genom Chicago, med en stor och förmodligen lika entusiastisk publik som i New York. Man får också start och mål på i närheten av varandra (i norra resp. södra delen av samma park), och ett i det närmaste perfekt arrangerat lopp. Och det är inte svårt att hitta hotell som ligger på gångavstånd från både start och mål. Och man får åka till Chicago. Det är dessutom billigare än att åka till New York. Själva flygbiljetterna kanske är någon tusenlapp dyrare, men hotellpriserna i Chicago ligger en bra bit under de i New York.

Obegripligt nog är det nästan inga svenskar som åker dit och springer. Visst ska man åka till New York och springa någon gång, men det gäller faktiskt ääven Chicago. Som jag sagt i tidigare inlägg så kommer jag definitivt att åka tillbaka och springa där fler gånger.

Min rapport från årets Chicago Marathon.

Chicago Marathon


Först var det magen. Efter att alla övriga i familjen varit magsjuka inom en veckas tid blev det min tur dagen innan avresan till Chicago, men som tur var var den både lindrig och kortvarig så den gjorde nog varken till eller från.
Sedan var det jetlagen. Den är ju svår att komma ifrån när man reser så långt, och med avseende på den var det kanske inte bästa idén att gå på konsert första kvällen i Chicago istället för att gå och lägga sig tidigt. Men den hann också gå över i tid och jag tror inte heller att den gjorde någon skillnad.
Till sist kom förkylningen. Den började kännas lite i halsen under eftermiddagen på lördagen, växte till sig lite under natten, och när jag vaknade 05:00 på söndag morgon så var jag helt enkelt förkyld. Inte jätteförkyld (som jag hunnit bli nu), men förkyld. Hade det varit ett lopp på hemmaplan så hade jag ställt in, men nu var det inte det utan ett lopp som jag sett fram emot i åtta månader, som jag rest över halva världen för och som jag dessutom lagt ut ganska mycket pengar på, så då ligger ställa in-gränsen lite längre bort än vanligt.

Jag gick alltså upp, åt både min egen inköpta frukost och gick ner till lobbyn där hotellet ställt upp ett bord fullt med bananer, vattenflaskor och bars eftersom det var för tidigt för den ordinarie hotellfrukosten, klädde på mig och gick iväg mot startområdet. Jag var fortfarande ganska tveksam om jag skulle kunna ta mig i mål och redan nu innan solen gått upp var det ganska varmt (nästan 20 grader).

Sen gick starten och jag joggade iväg, väldigt lugnt. Redan efter 2 km (precis utanför vårt hotell) stod Anna och hejade första gången, och även om jag bara såg henne en gång till så saknades det verkligen inte publikstöd utmed banan. Det stod folk utmed hela banan, arrangörerna räkande med en publik på 1,5 miljoner och det hejades konstant och hela tiden, med hejarop, gospelkörer, sound systems, cheerleaders, koskällor, orkestrar, vuvuzelor och en elvisimitatör. Och handskrivna skyltar i massor med olika grader av originalitet. “There’s free beer at the finish” är ju förstås uppmuntrande, men efter den trettionde skylten med den texten är det ju roligare att se “It’s ok to crap in your pants”.

Apropå det där sista så är en skillnad mellan USA och Europa att amerikaner inte kissar offentligt (om man med offentligt menar alla platser som inte är toaletter). På Stockholm Marathon ser man en strid ström av folk komma in och ut ur skogen ute på Djurgården och i Paris har löparna inga större betänkligheter mot att gå åt sidan vid behov, men i Chicago såg jag under hela loppet bara en enda löpare stå vid sidan med ryggen mot löparna och han var fransman.

Tillbaka till själva loppet så fanns det klockor uppsatta på varje mile-skylt, och redan efter den andra blev jag förvånad över hur snabbt det gick trots att jag tog det så extremt lugnt. Den sa strax över 17 minuter, och då hade det ju tagit någon minut innan jag kom över startlinjen. Jag var ju dock fullt medveten om att jag inte skulle orka hålla tempot hela vägen, mest pga förkylningen men också för att det började bli riktigt varmt. Det hade varit varmt hela tiden sedan vi kom med temperaturer runt 27-28 grader på eftermiddagarna, men söndagen var ännu varmare med en topp på över 30 grader. Hursomhelst kändes det efter förutsättningarna bra och jag passerade halvmaran på 1:48:40 inklusive ett toalettbesök men strax därefter började jag känna av lite trötthet. Jag gjorde ett toalettbesök till och tog det lugnare och lugnare. Runt 30 km-passeringen började jag växla mellan att springa och gå och efter 35 gick jag nästan hela vägen, utom de sista 500 metrarna, men trots det blev man ständigt påhejad av publiken. Det var “Go Sweden” (och en “Go Denmark”), “You can do it”, “You’re almost there” och koskällor hela vägen in i mål, och när man sprungit i mål rejäla applåder från alla funktionärer i målfållan.
Och den där gratisölen förstås.

Men uppmuntrandet och hejandet slutar inte där. Hade man sin medalj runt halsen så fick man gratulationer från alla möjliga håll, hela dagen. Från butiksbiträden, hotellpersonalen, folk som stod vid samma övergångsställe eller vem som helst man mötte på gatan. Ett helt fantastiskt mottagande från början till slut.

Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till Chicago och springa flera gånger. Kanske inte nästa år men om ett par tre år kanske.
I New York Marathon (som har ungefär lika många deltagare som Chicago) springer över 500 svenskar, i Chicago i år var vi färre än 50. Även om man förstås bör ta sig till New York någon gång och springa så gäller samma sak för Chicago. Ett nästintill perfekt arrangemang i en stad man bör besöka. Dessutom kostar det hälften så mycket pengar som vad en resa till NYC Marathon kostar.

Slut-tiden då. Den var förstås inte så viktig en dag som denna, men den var 4:20:33.

Dagens noteringar

Vädret:
Prognosen säger 7-18 grader (dvs förmdligen närmare 7 vid starten 07:30) och en ganska solig dag. Fortfarande nästan perfekt alltså.

Dollarkursen:
Idag runt 6:75, dvs ytterligare ett par 10-öringar ner sedan förra veckan.

Om jag nu bara kan hålla mig frisk i en dryg vecka till, och undviker att trampa snett på de kvarvarande träningspassen så kan den nog bli en riktigt bra resa på alla sätt.