teorier.com

Jag har sprungit Paris Marathon de två senaste åren, 2008 och 2009. Förutom det har jag bara sprungit marathon i Stockholm, så alla jämförelser här blir mellan dessa två lopp. Många saker är ganska lika i båda loppen, men det finns även skillnader. Så här ser mina erfarenheter ut.

Anmälan
Här är det ganska lika, men inte exakt. Både Stockholm och Paris har anmälan via webb-formulär och direktbetalning med kort. I Stockholm är hela anmälan klar efter detta, men i Frankrike är det tydligen lag på att man ska visa upp ett läkarintyg på att man är tillräckligt frisk för att delta, så ett sånt måste man skaffa och skicka in.
Jag skaffade detta intyg genom att ringa till närmaste vårdcentral, förklara läget och boka en läkartid. Han kollade blodtryck och puls och småpratade lite och sen fick jag intyget mot 250 kronor plus besöksavgiften. Reservation dock för att jag har hört att vissa vårdcentraler inte alls är särskilt pigga på detta och tar ut mycket högre avgifter. Rådet är då att ringa någon annanstans.
Sedan får man, precis som i Stockholm, sitt startbevis utskickat per post. Om man har tur alltså. Första gången funkade den delen, men den andra lyckades både original-startbeviset och det jag frågade efter när jag inte fått det försvinna i posten, de dök till slut upp några dagar efter loppet. Men det var inget större problem, det var bara att ta med sig passet till nummerlappsutdelningen så löste det sig iallafall.

Nummerlappsutlämningen
I Stockholm har nummerlappsutdelningen de senaste åren gått till så att man går i en bana genom en ishall (utan is dock) som börjar med att man får kuvertet med nummerlappen och sen går förbi kanske 20-30 mässmontrar med skomärken, sportdrycker och andra lopp. I Paris är det ungefär samma sak men själva mäss-delen är många gånger större, med hundratals montrar med allt från strumpor till öken-marathon. Medan Stockholms-mässan kan klaras av på mindre än en timme kan man utan problem gå runt på Paris-diton i en hel eftermiddag.
Några större shopping-fynd har jag dock inte hittat på Paris-mässan. Är man ute efter något speciellt så är det förstås stor chans att man hittar det där, men prisläget är inte sådär jättelågt. Skor kostar ungefär som hemma i Sverige.

Starten
Starten i Stockholm går på Lidingövägen, i Paris börjar man med att springa nedför Champs Elysées, så att jämföra själva start-miljön går ju nästan inte. Dessutom går starten i Stockholm på lördag eftermiddag, medan man i Paris ställer sig på startlinjen på söndag morgon (som verkar vara det vanligaste om man tittar runt på olika maror). Paris tunnelbana är som bekant en av världens bästa, så det är inga problem att ta sig till starten med den. Man bör dock vara beredd på att tågen är proppfulla, så det är en bra idé att vara ute i god tid.
När man väl är där är det dags att göra sig av med överdragskläderna. Det finns förstås inlämning för sånt, men den ligger en bra bit ner på Avenue Foch (där målet är) så jag har inte använt den utan låtit ressällskapet ta hand om väskan med sånt under loppet.

Nästa punkt på programmet är att leta upp sin startfålla. Det är inte så svårt, men något man bör vara medveten om är att här finns den enda riktigt stora bristen i hela arrangemanget; toaletterna. I den startfålla jag har stått i har det funnits ungefär tre toaletter i en fålla med 4000 löpare. Köerna till dessa är förstås långa. Men bara man klarat av det (om det behövs) så är det bara att vänta på själva starten.
När väl startskottet kommer så börjar fältet röra sig mot själva startlinjen. Det kan kännas trögt först, men direkt när man kommer fram till den (linjen) så lättar det upp direkt och man kan börja springa i det tempo man vill ganska omgående. Eftersom Champs Elysées sluttar nedåt går det väldigt lätt i början.

Bara 42 km kvar till målet på Avenue Foch, men mer om dem kommer nästa gång…

När man bestämmer sig för och anmäler sig till ett lopp som ligger 8 månader fram i tiden har man ett litet dilemma; när ska man boka själva resan?
Bokar man flygbiljetter alltför tidigt har kanske inte eventuella kampanjbiljetter släppts ännu, men när det gäller hotell så är det i Chicago trots allt 45000 löpare (i många fall med sällskap) som ska ha någonstans att bo så för boende är det förmodligen en bra idé att vara ute i så god tid som möjligt.

Men, säger då vän av ordning, då är det väl bara att boka hotell nu och vänta litegrann med flygbiljetterna?

Om det ändå vore så enkelt.

Bara för att krångla till det finns det då förstås paketpriser om man bokar flyg och hotell samtidigt. Och då har jag ännu inte kommit in på att samma flygbiljett och samma hotellrum kan ha helt olika priser beroende på var man tittar.

Allt det där är saker som man måste bestämma sig för.
Eller så gör man inget aktivt val utan låter det bara bli som det blir.

Själv valde jag att boka alltihop redan nu.

Själva flyget var inte så mycket att välja på. SAS är ensamma om att som flyga direkt Stockholm-Chicago, och att slippa byta plan är värt ganska många hundralappar. Nu blev det dock inga SAS-biljetter utan på dem står det United, som var något billigare. Men det är SAS plan.

Hotellet blev Amalfi Hotel, ett 3,5- eller 4-stjärnigt (beroende på var man tittar) hotell på gångavstånd från start och mål och ett (som det verkar) allmänt bra läge. För ovanlighetens skull (i USA) ingår dessutom frukost vilket känns praktiskt. Dessutom var det inte alltför dyrt.

Just det där med gångavstånd till starten är ganska viktigt. När startskottet går 07:30 på morgonen och man gärna ska vara där nån timme innan så vill man inte gärna ägna onödig tid åt att ta sig dit. Särskilt när man inte riktigt vet hur kommunikationerna i stan funkar. I Paris, med världens förmodligen bästa tunnelbana, var läget lite annorlunda. Där vet man ju att man kan lita på metron (när det inte är strejk), så där bör man bara se till att bo nära en station med direkt förbindelse med starten (Etoile). Men även där bör man vara ute i god tid på morgonen, eftersom tågen är proppfulla med marathonlöpare.
Men mer om Paris i ett senare inlägg…

De senaste två åren (2008, 2009) har jag varit nere i Paris och sprungit maran där. Ett jättebra lopp på nästan alla sätt som jag säkert kommer att springa igen, men inte i år.

En av nackdelarna med Paris marathon, som går i början av april, är att den inte ligger riktigt där man vill ha den i kalendern om man också planerar att springa i Stockholm i början av juni. 7-8 veckor mellan loppen är visserligen ingen katastrof men inte heller optimalt.
Därför började jag titta mig omkring efter någon bra mara att springa under hösten, och hittade (nåja, så undangömd är den inte) Chicago som passade bra på flera sätt:
1. Den går i början av oktober. Det betyder att man efter Stockholm i början av juni har gott om tid att komma tillbaka i form, och man har dessutom sensommaren och början av hösten på sig för formtoppningen.
2. Det är enkelt att anmäla sig. Bland de allra största marathonloppen finns det två olika anmälningsvarianter; lätt och svårt. Svårt betyder att man antingen måste kvala in med ganska svåra kvaltider, köpa en dyr paketresa eller vara med i ett lotteri för att överhuvudtaget få vara med. Lätt betyder att man anmäler sig via ett webbformulär, betalar och sen är det klart. Både Paris och Chicago hör till de lätta. London och New York hör till de svåra.
3. Jag har aldrig varit där förut. Även om själva loppet och allt som hör till det begränsar det övriga turistandet något, men just när det gäller lite längre resor så känns det som om sannolikheten att man åker dit utan någon speciell anledning inte är särskilt stor.
4. Det är lite udda. Trots att Chicago Marathon är ett av de största marathonloppen i världen, de tar emot 45000 anmälningar, så är det ytterst få svenskar som springer. I resultatlistan för 2009 hittar jag ungefär 15 svenskar. Det kan t ex jämföras med New York, där drygt 500 svenskar gick i mål senast.

Sen finns det förstås ett par nackdelar också. Som att det kostar en del att resa dit jämfört med de flesta europeiska städer och att det är 7 timmars tidsskillnad som man ska anpassa sig till på bara ett par dagar. Men fördelarna överväger förstås.

Chicago Marathon öppnade för anmälan den 1 februari, och under den första veckan har ungefär 16000 anmält sig. Det finns alltså fortfarande gott om plats för den som vill springa, men man bör nog inte vänta alltför länge.

Tittar man bakåt här i bloggen så ser man lite spridda inlägg. De flesta är relaterade till min löpning och de är dessutom minst två år gamla.

Eftersom jag har lite roliga grejer på gång i år, främst att jag ska åka till Chicago och springa maran där i oktober så tänkte jag börja skriva här igen.

Snart kommer den första riktiga posten. Stay tuned…

Den löparvagn som jag bland annat skrivit om här är nu till salu.
Läs mer på sidan Löparvagn Sleipner Sport säljes.

Ungefär ett par gånger i veckan springer jag hem från jobbet. Eftersom jag jobbar i Solna och bor i Huddinge så betyder det att jag springer genom stan på vägen hem. Som nästan alltid annars springer jag denna sträcka ensam. Någon enstaka gång har det hänt att jag haft sällskap med en löparkollega under en del av vägen, men det handlar om en eller ett par gånger under flera år.
Detta betyder förstås inte att jag är den enda som springer den här vägen. Kanske den enda som springer precis just denna väg hela vägen, men det måste ju finnas en hel del människor som springer delar av vägen.

Med detta som bakgrund har jag funderat på en idé om att samla dem springer hem från jobbet inifrån Stockholm och söderut. Tanken är att ha ett antal uppsamlingsplatser, var och en med en överenskommen “avgångstid”. Vill man då vara med tar man sig till en av dessa platser några minuter i förväg och väntar tills de som hoppat på tåget vid tidigare hållplatser dyker upp. Därefter springer den numera lite större gruppen vidare mot nästa hållplats.
Efter den sista hållplatsen fortsätter man vidare söderut och var och en följer med så länge det är praktiskt, tills man är hemma eller behöver svänga av för att komma hemåt.

Jag tänkte göra ett första test av konceptet nu på måndag den 3 november.
Med den väg jag brukar ta genom stan som bas har jag satt upp tre “hållplatser”. Om du tycker att detta verkar som en bra idé är det bara att dyka upp vid någon av dessa platser i tid, så hoppas jag att det blir lyckat.

Själv kommer jag springande från Solna-hållet och når…

Ekelundsbron 17:00. På kungsholmssidan.

Därefter springer jag Hornsbergs strand fram till Igeldammsgatan som jag svänger upp på. Därefter Mariebergsgatan fram till Lilla Västerbron (över Rålambshovsparken). Då kommer jag fram till…

Busshållplatsen där stora Västerbron börjar ca 17:10.

Jag springer sedan på östra sidan av bron mot Hornstull och kommer fram till…

Korsningen Långholmsgatan-Hornsgatan 17:20 (vid övergångsstället, sydöstra hörnet).

Efter det går turen över Liljeholmsbron och sedan vidare söderut.

Jag brukar springa upp mot Telefonplan och sedan en bit till utmed E4 till Västertorp, där jag tar mig in bland bostadsområdena mot Huddinge. Igår tog jag dock en lite längre väg och sprang utmed motorvägen hela vägen till kungens kurva, så vägen är på inget sätt skriven i sten.
De som vill följa med får hoppa på/av där det passar.

Den som vill vara med behöver bara dyka upp, men för att jag (och andra) ska få en uppfattning om hur många som kan förväntas vara med så får du som kommer gärna kommentera nedan (eller maila mig, jonas [at] pop.nu).

I postningen om maran skrev jag att jag gick in på plats 1186. Nu har jag, utan att springa en meter blivit uppflyttad 13 placeringar till plats 1173, och eftersom resultaten fortfarande står som preliminära så finns det fortfarande möjligheter till ytterligare avancemang.

Även om själva placeringen i sig är ganska oviktig, så är det trots allt den som gör att man kan jämföra sin insats år från år, utan att ta hänsyn till yttre faktorer som väder och vind. Iallafall om man antar att deltagarna iallafall på något genomsnittligt sätt att se det är ungefär lika bra från år till år.

Så här såg jag ut i lördags. Jag tror att det är på andra varvet precis där Fleminggatan börjar, med ungefär 5 km kvar. I så fall hade jag ganska bråttom där. Hade precis sett en klocka på en vägg som antydde att jag kunde gå under 3:30. Det visade sig ett par passerade klockor senare att den klockan gick fel, men eftersom jag orkade hela vägen så gjorde det ju inget att jag snabbade på lite extra.

Det var varmt. Jättevarmt. Ungefär lika varmt som 1992 när jag gjorde min hittills bästa mara. Jag var trots det lite orolig över hur det skulle gå, så jag insåg redan från början att det bästa sättet att ta sig runt var att ta det lugnt och dricka mycket. Jag räknade ut att ett 10 sekunder längre stopp vid varje vätskekontroll skulle ta totalt ungefär 3 minuter, och att dessa tre minuter skulle vara mycket väl investerade. Jag gick i mål på nettotiden 3 timmar 37 minuter och 28 sekunder, vilket efter förutsättningarna var mycket bra. Så här gick det till:

Starten
Det första som hände var att jag inte höll på att komma iväg. När jag stod i startfållan och väntade på starten med drygt en minut kvar faller en tjej framför mig ihop och svimmar, förmodligen av värmen. Jag och ett par till som stod bakom förstod direkt att om hon låg kvar där oskyddad när starten gick så skulle hon ha blivit nedtrampad, så vi ställde oss i vägen bakom henne medan hennes sällskap försökte få liv i henne igen. Som tur var lyckades de ganska fort och hon reste sig och jag tror tillochmed att hon kom iväg i starten.

0-5 km: 26.19 – 5.15/km – placering 2949
Jag tog det som sagt ganska lugnt i början, och med den trängsel som är så har man inte så mycket att välja på. Ut på gärdet var det ganska mycket skugga så det kändes inte så farligt varmt.

5-10 km: 28.04 – 5.13/km – placering 2831
In igen mot centrala stockholm var det mycket sol och det kändes som om denna sträcka var den varmaste på hela loppet. Här kändes det som om jag hade många snabbare löpare omkring mig, så jag tog det medvetet lugnt fortfarande och försökte att hålla mitt eget tempo. I verkligheten tog jag uppenbarligen några placeringar på denna sträcka också.

10-15 km: 24.57 – 5.24/km placering: 2545
Södermälarstrand-Västerbron-Norrmälarstrand gick jag på i ungefär samma lugna tempo. Misstänker att den något lägre farten beror på kombinationen två vätskekontroller och västerbron som fanns under denna del. Plockade som synes ett par hundra placeringar även här.

15-20 km: 26.40 – 5.20/km placering: 2484
Vet inte riktigt vad som gjorde att det gick långsamt här också. Kan även här ha varit vätskekontrollerna, som jag tror var tre under den här delen.

20-Halvmaraton (21,1): 5.39 – 5.09/km placering: 2410
Detta är sträckan ungefär från varvningen till halvmarapasseringen, och här började jag öka takten lite eftersom det kändes så bra. Passerade halvmaran på 1.51.42.

21,1-25: 20.04 – 5.08/km placering: 2204
Ut över gärdet och sen ut på djurgården. Fortsatte i ungefär samma tempo som jag satte från 20 km. Kändes som om jag sprang något fortare än de runtomkring mig, vilket också bekräftas av att jag plockade ett par hundra placeringar.

25-30 km: 26.24 – 5.16/km placering: 1999
Sprang på ungefär lika fort, kanske lite snabbare tillochmed. Den sämre tiden på sträckan berodde på att jag här tog mitt enda toalettstopp under loppet.

30-35 km: 24.54 – 4.58/km placering: 1578
Precis efter 30 km-markeringen stod familjen och hejade. Erik ropade “spring fortare pappa”, så då tänkte jag att det kan jag väl. En liten bit efter det stod min syster med sambo och jag hörde henne säga att jag såg pigg ut. Strax därefter såg jag för första gången på över två mil gruppen med 3:45-farthållarna och efterföljare, och jag gled förbi dem ganska enkelt. Det gick helt enkelt riktigt bra här. Västerbron kändes inte alls. När jag precis passerat speaker-stationen vid ca 34 km hörde jag att Crister Fuglesang precis sprang förbi där (jag var sedan 7-8 minuter före honom i mål).

35-40 km: 24.26 – 4.53/km placering: 1274
Här fortsatte jag med att springa ikapp och förbi de flesta jag såg. Såg faktiskt bara en som sprang om mig, och honom satsade jag på att försöka hålla jämna steg med. Det gick hyfsat bra, men tyvärr sprang han in för en toapaus vid vätskekontrollen vid Vasaparken.

40-Mål: 9.57 – 4.32/km Placering: 1186
Här var jag helt säker på att det skulle hålla ända in i mål och sprang så fort jag orkade. Sprang i mål på 3.37.28.

Kan förstås inte vara annat än nöjd med resultatet, även om jag inte heller den här gången gick under 3:30. Men det får bli nästa gång. Nu blir det till att träna ordentligt inför S:t Eriksloppet i september för att få till en bra tid på halvmaran.

När jag tränade löpning i början av 90-talet minns jag att det var en stående procedur att jag efter vårens första träningspass i blött väder blev av med en stortånagel som sedan tog ungefär ett år på sig att växa ut helt, och sen började det om igen.

Under de fyra år jag nu har sprungit har inget sånt inträffat och jag har inte tänkt närmare på det, men nu när jag gör det så är anledningen ganska självklar. Bomullsstrumpor. Det var de som gjorde att mina stortånaglar hade en livslängd på nästan exakt ett år. Numera springer jag istället i strumpor av diverse mystiska material som efter ett träningspass har torkat innan jag har hunnit få dem av mig.

För några veckor sedan fick jag dock blåsor runt och under en nagel, efter att ha haft ett par nya strumpor, av en ny modell dessutom, på ett långpass och råkat ha dem lite snett på foten. Den där nageln har sedan dess varit ett litet problem eftersom den har suttit lite löst och snett men samtidigt suttit fast tillräckligt hårt för att den inte ska lossna.
Nu har jag dock tagit tag i problemet och lyckats dra ut nageln. Tån kommer att vara lite öm i någon dag, men sen tror jag att problemet är helt borta. Förhoppningsvis får den nya nageln ett längre liv än ett år.