teorier.com

Ligger du efter i stegräknartävlingen på jobbet?

Här är chansen att komma ikapp!

Jag har ett fåtal platser i min byxlinning lediga för stegräknare när jag springer Stockholm Marathon den 5 juni, där jag räknar med att komma upp i minst 30000 steg, och dessa hyr jag nu ut till högstbjudande.

Lämna ditt bud i kommentarsfältet nedan, och ange också vilken välgörenhet du vill att pengarna ska gå till.

När jag har sprungit marathonlopp tidigare har jag nästan alltid haft taktiken att ta det lugnt. Att springa på i ett “trivseltempo”, som definierats som det tempo som det känns som om jag skulle kunna springa “hur långt som helst” i, där i sin tur hur långt som helst är lite ospecificerat långt bara. Att ta det lugnt helt enkelt. Träningen har då till stor del gått ut på att få upp detta “trivseltempo”, och på så sätt förbättra kapaciteten inför marathonloppet.
Det har ju hittills gått sådär.

Inte för att mina resultat på något sätt varit dåliga (med ett par undantag), men jag vill ju gärna komma under en där 3:30-gränsen någon gång, och hittills har det ju inte hänt. Ett av felen jag gjort vid tidigare försök är att jag tränat för ensidigt. Ungefär samma sak hela tiden, halvlånga och långa pass hela tiden ungefär samma tempo hela tiden. Det har jag ju i år gjort lite bättre, med både mer variation i distanser och i hastighet.

Och sen är det det där med trivseltempot. Tidigare har det legat precis strax över 5 minuter per kilometer, och då hamnar man ju också strax över 3:30 på maran. Förmodligen har den varierade träningen höjt den farten litegrann, och det är möjligt att det räcker, men om det nu inte skulle göra det så har jag börjat tänka tanken att jag kanske skulle satsa lite mer. Att ta i bara lite extra i varje steg för att komma upp över trivseltempot.
Nackdelen är förstås att det tar på krafterna att öka farten. Men den uppenbara fördelen är ju att det går fortare, och om jag trots det orkar hela vägen så har jag ju 3:30 som i en liten ask.

Så vad gör man när man funderar över en sån sak?
Man prövar förstås.
Därför gav jag mig ut på en lång runda på landet igår i ett lite högre tempo än vanligt på långpassen. Från Knivsta, ut förbi Alsike och bort mot Lagga och sedan vidare mot Östuna och sen avslutat med ett varv runt sjön, totalt drygt 26 kilometer med snittfart strax under 4:40. Och då kändes det som om jag hade motvind nästan hela tiden (hur nu det går till) men trots det lyckades jag hålla farten hyfsat hela vägen. Men med de förutsättningarna hade jag inte klarat det särskilt många kilometer till, kanske upp till 30 med lite (eller snarare mycket) vilja.
Men som tur är är det inte samma förutsättningar på maran;
- Där har man folk runt sig hela tiden
- Där slipper man bära med sig extra vikt i form av dricka
- Där har man laddat för just den dagen i minst en vecka
- Där slipper man det mesta av blåsten
- Där har man publik som hejar runt nästan hela banan
- Där fyller man på med energi under tiden
- Där behöver man inte hålla igen för att man måste orka träna veckan efter (det gjorde jag visserligen inte igår heller)
- Där har man mellantider och kilometermarkeringar hela tiden så att man vet hur man ligger till
Allt detta kombinerat skulle kunna innebära att jag kan klara mig hela vägen i det tempot, även om jag när det gäller kanske bör springa bara lite långsammare.

Dessutom har jag eventuellt lättare skor på mig, om jag bara får tummen ur och köper ett par nya Mizuno Wave Elixir. Men förutom skorna är det mycket möjligt att det jag hade på mig igår blir det jag springer maran i.

Nu är det mindre än tre veckor kvar…

Idag är det fem månader kvar till Chicago Marathon, och då är det förstås hög tid att kolla upp vad man ska äta där. Och vad hittar man då om inte The Silver Palm Restaurant vars paradnummer tydligen är en sandwich kallad “Three little pigs”, men om nu någon trodde det så är inte litet något ord som man bör beskriva den med.
Eat me daily beskriver den som “smoked ham, a breaded pork cutlet, two strips of bacon, and two fried eggs, blanketed in a thick coat of gruyere, all on a brioche bun” och som “the greatest sandwich in America”.
Möjligen ska den nog sparas till efter loppet.

Jag hade egentligen tänkt tävla i helgen, och planen var att springa SpringCross på lördag. Men jag glömde att anmäla mig i tid så nu hoppar jag över det. Det hade säkert gått att efteranmäla sig men eftersom jag också glömt att ordna en mustasch så får det vara. Jag springer vårens förmodligen längsta långpass (34 km) med Team Stockholm Marathon på söndag, och det får räcka som hård träning i helgen.

Men nu när jag inte ska tävla så öppnade sig ju en annan möjlighet, att äldsta sonen (7 år) kunde få göra det istället. Jag frågade honom om han ville göra det, springa knattetävlingen på Kungsholmen runt men det visade sig att vissa saker inte riktigt gått i arv, iallafall inte ännu. Det spontana svaret var nämligen “aldrig i livet”. Efter en liten diskussion blev svaret lite mindre kategoriskt men likväl ett tydligt nej.

Hans löptävlingsdebut får alltså vänta, men jag gissar att den kommer förr eller senare. Han hade ju trots allt en tshirt med texten “Jag tränar för Stockholm Marathon 2020″ när han var tre år. Och om jag bara lagar punkteringen på hans cykel så tycker han ju om att cykla bredvid mig på mina rundor när de inte är alltför långa.

Det känns som om det går bra nu. Träningen flyter på bra, och det känns att det går åt rätt håll.
Jag har nu sprungit 27-30 km tre helger i rad, och förutom att själva springandet har gått bra hela tiden så börjar det kännas att jag mer och mer klarar av distanserna återhämtningsmässigt. De två föregående veckorna har jag känt mig ganska sliten dagen efter men idag, efter dryga 27 km igår, känner jag mig ganska pigg i benen.
Inte pigg som i att jag tänker träna idag, men iallafall pigg som i att jag inte känner att varje steg är en liten ansträngning.

Om jag nu bara får ordning på sovandet och lyckas hålla allergier och förkylningar borta så tror jag att maran kan gå bra i år. Förutom att jag ganska snart måste köpa de där nya skorna om de ska hinna bli insprungna innan maran.

Finns det något samband mellan antalet långpass och resultatet på det efterföljande marathonloppet? Det är ju ganska självklart att man, om man har tränat mycket på att hålla kroppen igång under långa perioder också lär kroppen att klara av det i tävlingssituationer, men frågan är ju hur starkt det sambandet är. Här nedan listar jag antalet långpass jag hade i kroppen från nyår fram till maran respektive år.

Det finns ju förstås en massa andra faktorer som inverkar på resultatet, som magsjukan 2005 som gjorde att jag fick gå på toa 11 gånger under loppet, svensexan (min egen) 2006 helgen innan maran 2006 som inte var någon optimal uppladdning och den kraschade magen 2009 som tog en del på krafterna, dessutom visar ju inte siffrorna nedan hur mycket jag tränade i övrigt inför respektive mara. Men jag tycker mig ändå se att det gått bäst de år som jag gjort flest långa pass, vilket bådar gott inför årets lopp. Om allt går enligt planerna kommer jag att springa runt 4 långa rundor förutom de 7 jag redan har gjort. Totalt 11 alltså, två fler än jag gjort inför någon mara hittills.

Men det gäller ju att orka med dem också så att inte kroppen är utsliten när jag står där på Lidingövägen, men eftersom jag både har tagit det lugnt (med hjälp av TSM och andra träningssällskap) och sprungit på ett annat sätt än tidigare på de övriga träningspassen så tror jag att det ska gå bra.

2004:
20+:5
25+:0
Resultat: 3:59

2005:
20+:6
25+:0
Resultat: 4:42

2006:
20+:3
varav 25+:1
Resultat: 4:23

2007:
20+:6
varav 25+:3
Resultat: 3:37

2008:
20+:8
varav 25+:7
Resultat: 3:34

2009:
20+:9
varav 25+:3
Resultat: 3:55

2010 (1/1-27/4):
20+:7
varav 25+:2
Resultat: ?

I slutet av ett långpass för någon vecka sedan blev jag kallad snabb av mitt träningssällskap, något som jag genast invände emot eftersom min maxfart oftast har varit det som begränsat mina resultat på kortare tävlingar. När det skulle springas 60 eller 80 meter i skolan var jag alltid sämst, och även om jag kanske inte är sämst av mina gamla klasskamrater längre så är jag fortfarande riktigt usel på att få upp farten riktigt högt.

Men det där beror ju förstås på vilka referenser man har. 100 meter på 24 sekunder är ju inte så mycket att skryta med, men radar man upp 100 såna hundringar så gör man 10 km på 40 minuter och hamnar nånstans runt topp 10% i vilket millopp som helst, och då är man ju ganska snabb. Iallafall på 10km. Men mitt problem är att jag inte är särkilt mycket snabbare än så. Jag kanske skulle kunna pressa mig ner på 17-18 sekunder på 100 meter, men snabbare än så tror jag inte att jag är. Och då kan man inte med någon måttstock i världen kalla sig snabb.

Men det är klart att jag är snabb, hur avigt det än känns för mig att säga det.
100 24-sekunders-hundringar efter varann (10 km på 40 minuter) är ju inte så dåligt, och det är verkligen inte 210 hundringar på under 26 sekunder styck (halvmaran på 1:30) heller. Men när det bara ska springas några stycken hundringar, då är jag fortfarande inte snabb. Om de inte går ganska mycket uppför, då kan det funka med lite kortare sträckor också.
Man får som vanligt ha lite självkännedom och göra det man är bra på.
Iallafall när och om man ska tävla.

Idag är det den 23 april. Det datum då 2010 års shorts-premiär inträffade. Visserligen sprang jag i shorts redan för ett par veckor sedan i Wien, men utomlands räknas förstås inte.

Det var ungefär 10 grader varmt och lite blåsigt. När solen visade sig var det riktigt skönt men jag frös inte alls under rundan förutom de första två minuterna. Nu har jag iallafall börjat med shorts, så nu går det mycket lättare nästa gång.

Det finns de som tror att det inte kostar något att springa. Inget kunde vara mer rätt, det kostar förstås ingenting att springa. Däremot kan den som vill läga ut nästan obegränsat med pengar på kläder, skor, anmälningsavgifter och diverse prylar. Här tänkte jag försöka summera vad jag har lagt ut på min löpning sedan jag började igen 2003.

Skor
De skor jag har sprungit i har jag köpt på lite blandade sätt och ställen. Både i Sverige och utomlands, på nätet och i butik och till fullpris och på rea. 11 par skor har det blivit hittills, och om jag räknar med ett snittpris på ungefär 900 kronor per par så blir det ungefär 10000 kronor totalt för skorna.

Strumpor
Strumpor är nog den kläd-typ man köper allra flest av som löpare, iallafall har det varit så för mig. Jag har nog köpt i runda slängar 20-25 par i skiftande kvalitet och till blandade priser. Från 6 par för en en hundring upp till nästan 200 för ett par, och som tur var är de dyraste också de bästa. Men man kan nog räkna med ett snittpris på runt 60 kronor per par, och det betyder att jag har lagt ut 1200-1500 kronor på strumpor

Tshirts
Man skulle kunna tänka sig att tshirts är en stor utgift, men så är det inte riktigt. Grejen är nämligen att man inte behöver köpa särskilt många tshirts, eftersom man ofta “får” dem. Det är tröjor från tävlingar, på köpet-tshirts när man köper skor och allt möjligt. Jag har nog vad jag kan komma på köpt 4 tshirts på 7 år. Kostnad ca 1000 kronor.

Långärmade tröjor
Dessa får man sällan gratis, men de behövs ju framför allt på våren och hösten. 7 stycken har jag köpt, för totalt ca 2000.

Jackor
Här har jag snålat mer än jag har behövt, men det beror mest på att jag så sällan hittar jackor som uppfyller det jag vill ha. Jag har på 7 år klarat mig på 2 jackor, båda köpta på rea. Totalt 500 kronor.

Byxor
Shorts, korta och långa tights går ju åt. 4 par shorts, ett par korta tights, två par halvlånga tights, tre par långa vanliga tights, tre par vintertights och ett par långa byxor har jag köpt. Ungefär 4000 har det kostat.

Mössor, pannband och kepsar
Tre kepsar, tre mössor och kanske 5 pannband har jag kostat på mig. Ungefär 700 spänn.

Vinterkläder
Underställ och fleecetröjor behövs förstås, men jag tror inte att jag har köpt något för enbart löpningen, förutom ett par vindkalsonger. Ungefär 200 kronor, men för att räkna lite med slitage på det jag använder lägger jag till 1000 kronor till. 1200 totalt.

Totalt kläder och skor:
Skor: 10000:-
Strumpor: 1500:-
Tshirts: 1000:-
Långärmade: 2000:-
Jackor: 500:-
Byxor: 4000:-
Mössor etc. 700:-
Vinterkläder: 1200:-
Totalt: 20900:-

Prylar & grejer:
Löpvagn – Den löpvagn jag hade var toppen att ha när barnen var i rätt ålder. 2000 kronor kostade den att köpa, och jag sålde den för 800. Kostnad 1200:-
Nike+-grejer – ipoden hade jag garanterat köpt ändå, så den räknar jag inte, men själva kitet kostade 250 och jag har behövt köpa en ny sensor för 175 kronor. Totalt 325:-
Pulsklocka – den fick jag i present, men den kostade ca 1500.
Sportdryck och sånt – Sånt köper jag ganska sällan, men ungefär 500 har jag nog lagt ut.
Broddar – 4 par broddar har jag köpt. ungefär 500 kronor.
Tillägg: Prenumeration på Runners World US, de senaste tre åren. 50 dollar per år, ca 375 kronor. Totalt 1125 kronor.

Summa: 3525:- 4650:-

Anmälningsavgifter & resor
Till lopp i Sverige gissar jag att jag har lagt ut i snitt 1500 kronor per år, på Stockholm Marathon och ca 3 andra lopp per år. på 7 år blir det 10500 kronor
Jag har ju också varit ute och rest ett par gånger, till Paris Marathon. Dessa resor har kostar runt 6000 kronor styck med flyg, hotell och anmälningsavgift. Totalt ca 12000:-
Tillägg: Jag har ju redan betalat för resan och anmälningsavgiften för årets Chicago Marathon, totalt ca 17000 kronor, men jag har valt att inte ta med det i den här uträkningen eftersom själva resan/loppet fortfarande ligger ganska långt fram i tiden.

Summering:
Kläder & skor: 20900:-
Prylar & grejer: 3525:- 4650:-
Avgifter & resor: 22500:-
Summa: 46925:- 48050:-

Ungefär 6700 kronor per år alltså. Eller 42 kronor per mil. Det är ju en del pengar. Men det är ju också utdraget på ganska många år. Och jämfört med de flesta andra sporter är det jättebilligt, iallafall om man ska sporta lika mycket som jag har gjort.

Jag har sprungit 12 marathonlopp, men på träning har jag ganska få gånger sprungit över 30 km. Under min “första karriär” gjorde jag det aldrig, och nu under min andra tog det ända till förra året innan jag kom över den gränsen på träning. Då sprang jag 33,5 km en gång, och då var det inte ens meningen men eftersom jag sprang vilse så blev det ett par kilometer extra. Sen sprang jag över 30 en gång till under förra våren, och den gången var det planerat.

Igår var jag uppe och nosade på de distanserna igen. Skillnaden den här gången var att jag sprang med sällskap, och då anpassar man ju farten efter sällskapet och då går det ju lite långsammare än vad det hade blivit annars. Det gjorde att det trots att det var några kilometer kortare än de längsta passen förra året blev det längsta passet i tid jag någonsin tränat, 2 timmar och 46 minuter. Hade jag sprungit i mitt eget tempo så hade jag förmodligen sprungit den rundan ungefär en kvart snabbare, men då hade jag också varit mer sliten idag än vad jag är nu. Dessutom finns det ju en poäng i att vara ute länge på träning, jag ska ju på själva maran vara ute minst en halvtimme längre än gårdagens pass, även om jag då kommer att hålla ett högre tempo.
Idag blir det ett lugnt varv runt Knivsta. Jag hade tankar på att köra lite intervaller efter det, men så fräsch känner jag mig inte idag, så de hoppar jag nog över.

Nästa tremil ligger för övrigt redan i kalendern, nästa helg med Team Stockholm Marathon, men då kommer nog tempot att bli något högre.