Två veckor kvar


Idag är det två veckor kvar till Chicago Marathon. Det betyder flera saker.
Dels att jag idag har sprungit det sista långpasset, drygt 26 km i (förhoppningsvis) mara-tempo strax under 5 minuter/km. Det betyder också att det är en bra idé att hålla koll på vilka träningskläder man använder, så att rätt strumpor, byxor och tröjor verkligen blir tvättade innan avresan.
Men det betyder också att vädersajternas tvåveckors-rapporter börjar närma sig tävlingsdagen. Prognosen hinner förstås ändras minst 14 gånger under de 14 dagar som är kvar, men det är inte särskilt viktigt. Det roliga är ju att man hinner se vädret förändras från perfekt till katastrof och sedan tillbaka till perfekt innan det slutligen stannar någonstans mittemellan. Just nu säger accuweather.com 7-13 grader och sol, dvs nästan perfekt, men eftersom prognosen för dagarna innan har topptemperaturer på drygt 20 grader så är väl risken att det rör sig åt det hållet. Men 20 grader och höstsol är ju inte så dumt det heller. Men framåt slutet på veckan har säkert den där solen bytts ut mot ett rejält regnmoln.

Dollarfrossa

SÃ¥ här ett par veckor före avresa sÃ¥ hÃ¥ller man, om man är som jag, lite extra koll pÃ¥ dollar-kursen. NÃ¥gra ören hit eller dit spelar förstÃ¥s inte sÃ¥ stor roll, en dollar som är 10 öre billigare kan göra att 30-dollars-biffen pÃ¥ restaurangen kostar 216 kronor ($1 = 7,2) istället för 219 ($1 = 7,3) och det är ju inte sÃ¥ mycket att brÃ¥ka om, men till min stora förvÃ¥ning är rörelserna nu inte bara Ã¥t “rätt” hÃ¥ll utan även större än nÃ¥gra ören. Den senaste mÃ¥naden har dollarkursen sjunkit mer än 50 öre och dÃ¥ börjar det ju faktiskt göra lite skillnad. Inte bara priset pÃ¥ ovan nämnda biff har sjunkit med minst 15 kronor, utan ett par löparskor (som redan innan är bra mycket billigare i USA än i Sverige) har blivit ungefär en femtiolapp billigare. Köper man en iPod sÃ¥ har den bara pÃ¥ skillnaden i dollarkurs blivit 75 kronor billigare, och om man som jag hade tänkt göra köper en iPad därborta sÃ¥ har det priset sjunkit med 250-300 kronor.

Men nu är det ju förstås två veckor kvar tills planet lyfter, och mycket kan förstås hända på den tiden. Kan dollarkursen sjunka snabbt så kan den lika lätt stiga snabbt. Men just nu ser det ganska bra ut.

Morgonmara

Med mindre än fyra veckor kvar till Chicago Marathon är det dags att börja intressera sig för detaljer. Som hur man laddar för ett lopp som startar 07:30 på morgonen. Frågor man ställer sig är ju bland annat:
– När gÃ¥r man upp och när äter man frukost?
РHur f̴r man ̦verhuvudtaget tag p̴ frukost?
– Hur lÃ¥ngt i förväg bör man vara vid starten?

När jag har varit i Paris och sprungit så har starten gått 08:45, och då kunde man utan problem äta frukost på hotellet när den öppnade 07:00, men här är det över en timme tidigare. Med lite tur är det jag inte den enda löparen som bor där, och om hotellet har koll på det så kanske de öppnar frukosten tidigare just denna dag (för jag tror inte att den öppnar sex på morgonen en söndag normalt). Men om det nu inte är fallet.
Hur gör man då?
Har med sig havregryn hemifrån och gör gröt med vattenkokaren?
Litar pÃ¥ att man hittar “rätt” frukostgrejer i butik pÃ¥ plats?

En fördel med tidig start är iallafall att man också springer i mål tidigt. Jag som brukar ha problem med aptiten efter en mara hoppas ju att den ska ha kommit tillbaka framåt kvällen så man kan få i sig en rejäl middag. För såna är det ju inga problem att hitta när man är i USA.

Stockholm Halvmarathon

Det gick sådär. Jag hade ju satt upp 1:30 som ett mål och tänkte att det inte skulle vara några problem alls att nå dit. Jag var ju trots allt bara 12 sekunder ifrån förra året och om det är något jag har förbättrat sedan dess så är det min snabbhet. Men vissa dagar funkar det bara inte. Jag hade känt mig lite sådär de senaste dagarna och då är det svårt att prestera på topp. Så här gick det iallafall:

Eftersom jag är en notorisk toalettbesökare timmen före start (tre besök den här gången) så kom jag sent in i startfållan och hade svårt att tränga mig fram till 1:30-farthållaren som jag hade tänkt. När sedan starten gick så såg jag honom försvinna bort medan jag själv var tvungen att armbåga mig fram genom trängseln. För trångt var det, värre än jag minns att det varit något av de tidigare åren jag sprungit loppet. Jag lyckades dock hålla ganska jämna steg med 1:30-mannen på lite avstånd, och jag kände direkt att han inte var min typ av löpare. Jag brukar nämligen hålla ett helt jämnt tempo, oavsett om det går upp, ner eller är helt platt, men det gjorde inte han. Han höll förmodligen de kilometertider som förväntades, men däremellan gick det fortare nedför och långsammare uppför. Inte min stil helt enkelt.

På krönet av uppförsbacken efter vätskekontrollen vid 6,5 km hade jag jagat ikapp honom, men efter ett krön kommer ju en nedförsbacke så då drog han som vanligt på och då orkade jag inte hänga på. Sen såg jag avståndet till honom öka mer och mer och framåt mil-passeringen var han ett hundratal meter före och då gav jag upp den planen. Det är möjligt att jagandet i början var för jobbigt, men jag tror inte att jag hade klarat av att hålla tempot hela vägen den här dagen oavsett taktik.

Mellan 10 och 14 km kändet det riktigt jobbigt men i slutet av Södermälarstrand började det kännas lite bättre igen och sen körde jag på med hyfsad fart resten av loppet. Tiden 1:31:45 är förstås en bit från det jag hade velat göra, men det är ju helt enkelt så att man inte lyckas varje gång. Det är ju ingen dålig tid på något sätt men jag hade ju helst kapat de där 12 sekunderna som saknades förra året. Men det kommer fler halvmaror. Och ett Chicago Marathon om bara 4 veckor.

Små marginaler

Några sekunder hit eller dit spelar förstås ingen större roll egentligen men när man vill ta sig under en drömgräns, i mitt fall 1:30 på halvmaran, blir det tydligt att små skillnader i tempo kan göra hela skillnaden mellan att lyckas och att inte göra det. En skillnad i genomsnittstempo med en enda sekund per kilometer gör ju 21 sekunders skillnad på hela loppet, och om man lyckas hålla ett tempo som bara skiljer tre sekunder per km kapar man helt plötsligt en minut på sluttiden.

I de flesta fall betyder ju dock dessa små skillnader inte särskilt mycket, men för mig som missade målet med ynka 12 sekunder förra gången jag försökte går det ju inte att ungå att tänka på att ett par lite snabbare steg på varje kilometer, för att sänka varje kilometertid med (ungefär) en halvsekund hade räckt.

Målet för mig den här gången (som är Stockholm Halvmarathon på lördag) är alltså att springa i mål under 1 timme och 30 minuter. För att nå dit behöver jag springa varje kilometer på 4:15. Det är snabbt. Riktigt snabbt tillochmed. Men det är inte riktigt lika snabbt som jag sprang på Valloxen Runt (16 km, ca 4:12/km) i våras och där är dessutom banan mer kuperad än i Stockholm, så omöjligt är det förstås inte.

Dagens räkneövning har varit vilka km-tider som ger vilka sluttider på halvmaran.
Så här ser det ut:
3:56 Р1:22:59 <- kvaltid f̦r NYC Marathon, herrar under 40 (1:23:00) 4:00 - 1:24:24 4:05 - 1:26:9 4:08 - 1:27:12 4:10 - 1:27:55 4:12 - 1:28:37 4:14 - 1:29:19 4:15 - 1:29:40 <- kvaltid f̦r NYC Marathon, herrar ̦ver 40 (1:30:00) 4:16 - 1:30:1 4:18 - 1:30:43 4:20 - 1:31:26 4:22 - 1:32:8 4:25 - 1:33:11 4:30 - 1:34:57 4:35 - 1:36:42

Inte terrorist

Alla som har rest till USA har sett och fyllt i de där lapparna. Om man inte har rest de senaste två(?) åren, då har man fått fylla i dem på nätet. Där har man fått kryssa i rutor och intyga att man inte är terrorist eller spion och att man inte knarkar. Och att man inte var nazist under andra världskriget och inte tänkte ägna sig åt några omoraliska aktiviteter under sitt USA-besök.

Hittills har man kunnat fylla i detta formulär och därmed bli insläppt i USA alldeles gratis. Men nu är det snart slut med det och från den 8 september kommer detta nöje att kosta en dryg hundring (14 dollar). Om man som jag har en USA-resa bokad så kan man alltså spara dessa pengar genom att fylla i detta innan den åttonde. Det är inte särskilt svårt, men man behöver ha sitt pass tillgängligt. Adressen är https://esta.cbp.dhs.gov/.

Utebliven ursäkt

Här trodde jag att jag skulle ha en perfekt ursäkt om jag skulle misslyckas på halvmaran om knappt två veckor; jag trodde att jag skulle få en visdomstand borttagen idag. Så var nu inte fallet, utan dagens besök på sjukhuset var bara för att käk-kirurgen skulle göra en specialröntgen, titta lite i munnen på mig och berätta vad han tänkte göra nästa gång jag ska dit.

Dessutom fick jag ett erbjudande om att vara kursmaterial, dvs låta min operation vara en del av en kurs för blivande övertandläkare, och jag skulle då få tänderna utdragna för halva priset. Eftersom jag inte hade några större problem förra gången jag fick visdomständer borttagna och det då gjordes av en helt vanlig tandläkare så tackade jag ja ända tills datumet kom upp. Naturligtvis samma dag som mitt plan lyfter mot Chicago. Så nu får de klara sig utan mina tänder på den där kursen. Och jag får klara mig utan några tusen kronor som jag hade kunnat spara.

Sex veckor kvar

Idag är det sex veckor kvar till Chicago Marathon, och jag skulle helst ha legat bättre till i träningen än vad jag gör nu. Jag har förstÃ¥s haft en ganska bra kontinuitet i träningen sedan början av juli, men det har blivit ytterst fÃ¥ pass över tvÃ¥ mil. Men vad gör man när det ser lite tveksamt ut, om inte tittar pÃ¥ historien hur det har sett ut tidigare. DÃ¥ kan man till exempel titta pÃ¥ favoritÃ¥ret varje gÃ¥ng träningen har gÃ¥tt sÃ¥där – 2007. DÃ¥ hade jag en usel vinter och början av vÃ¥ren med ständiga förkylningar och träningsavbrott. Veckan efter pÃ¥sk var jag i New York och hade dÃ¥ fortfarande inte fÃ¥tt nÃ¥gon riktig ordning pÃ¥ träningen. Inte förrän andra halvan av april släppte det, ungefär lika lÃ¥ng tid före maran som jag har nu, och genom att köra hÃ¥rt de sista 6-7 veckorna gjorde jag det marathonlopp jag varit nöjdast med av alla jag har sprungit. 3:37 i 30 graders hetta och dessutom med negativ split. Det finns alltsÃ¥ fortfarande stora chanser att hitta den rätta marathonformen, bara jag lyckas hÃ¥lla mig frisk den närmaste mÃ¥naden.

Och dessutom, förutom de få långpassen går ju träningen bra. Distansen jag sprungit i augusti gick idag över 200 km vilket gör att jag har tre 200+-månader i år. Tidigare har jag bara lyckats komma upp i 200 en eller två månader per år. Dessutom är jag redan nu uppe i större träningsmängd än jag hade det tidigare rekordåret 2008 efter nio månader, och det efter mindre än åtta månader i år.

Om jag bara håller ihop det här och tränar ordentligt i september så kommer det att kunna gå riktigt bra i Chicago. Om jag bara lyckas få till några tidiga morgonpass också, för att vara van när startskottet går 07:30 den 10 oktober.

Bellmanstafetten

Bloggjoggarna. Bilden lånad av Miranda.
Igår kväll sprang jag Bellmanstafetten som startman för laget Bloggjoggarna, med mig, Miranda, Petra, Daniel och Janne. Jag trodde själv innan loppet att jag skulle landa någonstans runt 19:30-20 minuter med eventuellt tillägg för trängsel i starten, men jag lyckades hålla mig framme i första led i starten så något sånt tillägg behövde jag inte räkna med alls.
Som vanligt pÃ¥ kortare lopp hade jag ingen speciell taktik, utan tryckte pÃ¥ sÃ¥ hÃ¥rt jag kunde hela varvet runt. OcksÃ¥ precis som vanligt tappade jag lite i nedförsbackarna men hämtade in ungefär lika mycket när det gick uppför. Kilometerskyltarna dök upp med jämna mellanrum och allt kändes bra, men jag har fortfarande svÃ¥rt att “känna” vilket tempo jag hÃ¥ller pÃ¥ tävlingar sÃ¥ jag visste inte alls hur jag lÃ¥g till. Inga klockor syntes heller till utmed banan sÃ¥ jag visste egentligen inte hur det hade gÃ¥tt förrän jag sÃ¥g klockorna vid växlingen som visade strax över 19 minuter. Den officiella sträcktiden blev sedan 18:54 vilket jag förstÃ¥s är väldigt nöjd med.
Banan var i stort sett samma som jag sprang Premiärmilen på för fem månader sedan men åt andra hållet och då sprang jag varje varv drygt en minut långsammare. Även om jag kanske inte hade kunnat hålla samma tempo i ett helt varv till så hade jag nog varit under 40 minuter med ganska god marginal om det hade varit ett millopp. Känns väldigt bra inför halvmaran om två veckor om jag bara har uthålligheten till den, det har ju inte blivit särskilt många längre pass under sommaren.

Efter mig sprang alla de andra också bra, och vi gick i mål på 184:e plats (av drygt 800 som tog sig i mål) och en totaltid på 1:57:27. En stabil insats!

Man borde springa stafett oftare.

Äta eller springa?


PÃ¥ löparforum pÃ¥ nätet dyker det dÃ¥ och dÃ¥ upp frÃ¥gor om vad man ska äta under sina lÃ¥ngpass, och har man dÃ¥ otur som frÃ¥geställare kan det hända att man fÃ¥r svaret “du ska väl ut och springa, inte ut och äta”.
Själv äter jag väldigt sällan något under mina långpass. På vintern har jag sällan med mig något överhuvudtaget och på våren/sommaren har jag inte med mig något annat än vatten, oftast i en Camelbak-ryggsäck. Det är iallafall vad jag skulle säga om någon frågade, men det är inte riktigt sant, jag har ju faktiskt alltid med mig en tub gel. Men det är alltid samma tub med samma gel i. Som ligger i samma ficka i Camelbaken. Jag la ner den där inför första rundan med vatten i våras, och sedan dess har den legat där. Som någon slags reserv om den skulle behövas. Men det verkar den inte göra.
Och nu är det nog snart dags att kolla upp bäst före-datumet på den, för den var förstås inte nyinköpt när den plockades fram i våras. Då hade den hängt med i ungefär ett år. Jag köpte några stycken att ha på Paris Marathon i april 2009 och där gick det faktiskt åt ett par stycken, men jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Om jag har den lite mer lättillgängligt på nästa runda så kanske den går åt.