teorier.com

Inför höstens Chicago-resa har jag tittat runt så gott jag har kunnat för att försöka hitta något annat evenemang att gå på medan vi ändå är där, men fram till i fredags har det gått ganska dåligt.

Först tittade jag efter sportevenemang, men där hittade jag ingenting. Grundserien i Major League Baseball slutar veckan innan så där fanns inget att hämta. Basketsäsongen börjar inte förrän ett par veckor senare. NFL-säsongen, amerikansk fotboll alltså, är visserligen i full gång när vi är där men Chicago Bears har bortamatch just den helgen.
I NHL fick jag visserligen napp och ett ganska bra sådant dessutom, Chicago-Detroit, men då passade inte tiden särskilt bra. Det går på lördagkvällen, och eftersom starten är tidigt på söndagmorgonen så föll det på det.
Ingen sport alltså.

Vidare mot musiken. Där har jag kollat lite då och då på olika listor men det har sett lite tunt ut. Det bästa jag hittade fram till häromdagen var UB40 som spelar på fredagkvällen, men det lockade inte jättemycket.
Men så hände det. I fredags när jag tittade in på House of Blues’ sajt dök det upp. The B-52s. På The House of Blues. På torsdagkvällen, första kvällen vi är där. B-52s är ett sånt där band som jag har velat se hur länge som helst, men jag tror inte att de någonsin har spelat i Sverige, och jag tror att de har varit ganska sparsamma med europa-besök överhuvudtaget så de har liksom aldrig ens hamnat på “önskelistan”.
Men så fort man hör dem så blir det väldigt tydligt att de har potential att vara ett alldeles lysande live-band.
Så jag bokade förstås biljetter direkt.

Så nu har vi inte bara ett marathonlopp att se fram emot i Chicago, utan även en toppkonsert.
Knappt 8 veckor kvar till avresa…

När jag har sprungit marathonlopp utomlands förut (dvs de gånger jag har sprungit i Paris) har jag sprungit i i en blågul tröja (med Sweden-tryck) i samma design som friidrottslandslaget hade för ett par år sedan. Den har varit en tunn och bra tävlings-tröja som jag gärna skulle använda igen men nu börjar den bli utsliten. Inte själva tröjan, men trycket både på ryggen (tre kronor uppe vid nacken) och bröstet (“Sweden”) har börjat lossna så därför är det inte aktuellt att använda den tröjan i Chicago.

Därför gick jag till Runners Store på Vasagatan häromdagen för att köpa en ny likadan, men det visade sig att den modellen inte fanns kvar, och ingen nyare motsvarande modell heller.

Jag är alltså i behov av en ny tävlingströja för utomlandsbruk, gärna gul och blå. Alla tips på var man kan hitta en sån mottages tacksamt. Helst en riktig “löpartröja” och gärna även i någon slags funktionsmaterial.

Seedning i större lopp är ett kapitel för sig, och det är viktigt för alla inblandade att den görs på ett bra sätt så att alla i största möjliga mån hamnar rätt, och slipper både att bli omsprungen och att springa om alltför många. Seedningen kan skötas på några olika sätt, varav några är bättre och några är sämre. Så här funkar det:

Fri seedning
Beskrivning: Det finns flera startgrupper, och när man anmäler sig anger man vilken grupp man vill hamna i.
Fördelar: Om man är ute i god tid är det inga problem att hamna i den startgrupp man hör hemma. Lätt för arrangörerna att administrera.
Nackdelar: Att folk får bestämma själva. Många placerar sig själva i för snabba grupper och tar platser som andra skulle behöva bättre.
Exempel: Midnattsloppet, Paris Marathon

Öppen resultatbaserad seedning
Beskrivning: Har man sprungit loppet förut så blir man seedad efter tidigare resultat, har man resultat från andra relevanta tävlingar så skickar man in dem till arrangörerna och blir placerad där det passar (och finns plats) enligt dessa. Det finns lite olika grader av noggrannhet också, där vissa lopp kräver att meriter ska styrkas med faxade (faktiskt, fortfarande) utdrag ur resultatlistor, medan andra nöjer sig med att man anger meriterna i anmälningsformuläret.
Fördelar: Rättvist, och förmodligen det bästa systemet för deltagarna. Löpare som är lite snabbare och kan bevisa det får möjligheten att hamna i rätt startgrupp och slipper tränga sig igenom horder av långsammare löpare för att ta sig fram genom fältet. Och samtidigt slipper de långsammare löparna bli nersprungna av dessa.
Nackdelar: Administrationen. Det är förstås mer jobb för arrangören att placera in folk där de passar.
Exempel: Stockholm Marathon, Chicago Marathon och många andra.

Begränsad resultatbaserad seedning
Beskrivning: En märklig konstruktion som (nästan?) bara Götebrgsvarvet använder. Går ut på att man använder seedning, men bara för de riktigt snabba och för de som sprungit varvet förut. För oss andra är det bara att acceptera placeringen i en startgrupp långt bak, hur malplacerade vi än är där.
Fördelar: Lättare att administrera än öppen seedning. Premierar deltagare som sprungit loppet förut.
Nackdelar: Missgynnar kraftigt de som inte platsar i elit-grupperna men som ändå springer snabbare än de flesta, och som inte sprungit tävlingen förut. För min del är detta system en starkt bidragande orsak till att jag hittills inte har sprungit Göteborgsvarvet. Jag har helt enkelt ingen större lust att resa 50 mil till ett lopp utan att ges möjligheten att göra mitt bästa.
Exempel: Göteborgsvarvet

Igår kväll tänkte jag för mig själv att jag kände mig helt frisk. Inga onda knän, ingen ond rygg, inga problem med fötterna. Dessutom inte ens en tillstymmelse till förkylning. Men det var som sagt igår. Och faktiskt också när jag vaknade i morse. Men när jag gått upp och ätit frukost så började jag känna den där känslan i halsen som man inte alls vill ha när man ska åka iväg och springa en tävling. Inte så mycket, men den fanns trots allt där.

Trots den så bestämde jag mig för att åka, och precis som på Stockholm Marathon köra så länge det höll, med skillnaden att här var det bara en mil så chansen att det skulle hålla hela vägen var mycket större än på maran. Alltså satte jag mig i bilen och körde mot Sala, och en knapp timme senare var jag framme. Jag bytte om och tittade på starten av marathon-distansen som var en halvtimme tidigare än milloppet.

Sen var det dags för start. Runt 80 löpare stod på startlinjen och när starten gick stack en iväg mycket snabbare än alla andra, och själv förvånades jag över att jag helt plötsligt låg tvåa. Jag tänkte att det kan väl aldrig hålla, och det gjorde det inte heller. Efter första kilometern hade jag blivit omsprungen av några stycken och låg på runt tionde plats med ett par andra löpare runt omkring mig.

Och så fortsatte vi springa ungefär till fyra-kilometers-skylten, där banans enda stora uppförsbacke var och då drog jag i vanlig ordning ifrån de övriga, men i lika vanlig ordning kom de ifatt i den efterföljande nedförsbacken och då kunde jag inte hänga med i den högre farten nedför. Strax efter att jag blivit avhängd kom även den första tjejen i fältet ikapp mig. Jag hängde med i ett par hundra meter, och precis innan 5 km-skylten frågade jag henne om tiden. Den var 19:47, men precis efter det så var jag tvungen att släppa. Nu började det bli jobbigt och jag tror att den onda halsen kan ha inverkat på det, jag brukar ju annars vara bra på att hålla tempot uppe långt in i lopp, speciellt kortare lopp som det här.

Nu började det bli jobbigt, men jag försökte så gott jag kunde att hålla tempot uppe. Jag tittade långt fram mot varje kilometerskylt, men såg samtidigt att de framför mig försvann längre och längre bort, och då trodde jag att 40-minuters-målet skulle spricka den här gången också. Den sista kilometern var jag så trött att benen nästan vek sig och jag blev också omsprungen av en löpare till. Jag försökte hänga på honom men lyckades inte riktigt, men jag tappade ändå inte så mycket och när han närmade sig målet hörde jag speakern säga att han skulle klara sig under 40 minuter. Då hade jag ca 25 meter kvar och trodde att det var kört, men jag tryckte ändå på så mycket jag kunde sista biten, och fick direkt efter målgång höra att jag klarat gränsen. Med fyra sekunder. 39:56 alltså.
Helt fantastiskt!
Och då var ju inte ens loppet så perfekt genomfört som jag hade trott skulle behövas för att gå under 40, det finns alltså mer att kapa vid tillfälle. Men det känns inte riktigt lika viktigt nu när jag till slut gått under en av dessa drömgränser. Nu återstår 1:30-gränsen på halvmaran och 3:30 på maran, och om jag håller mig frisk har jag gott hopp om att klara båda dessa under hösten.

Mitt mål var ju att springa Stockholm Marathon på under 3 timmar och 30 minuter, och hade jag varit helt frisk är jag ganska säker på att jag hade gjort det. Den ansträngning jag behövde lägga in för att få upp farten en bit över det 5-minuters-tempo som behövs för att gå under 3:30 var helt enkelt inte särskilt stor, och hade inte om varit så hade jag varit där.

Men nu gjorde jag inte det.

Jag var inte helt frisk, och då går det helt enkelt inte att prestera på den nivån under så lång tid som ett marathonlopp tar.

Men ändå tänkte jag ta det resultat som jag räknar med att jag hade nått om jag varit frisk som utgångspunkt när jag sätter upp målsättningen för nästa mara, Chicago Marathon i oktober. Det resultatet är 3 timmar 25 minuter. Och det ska förbättras har jag tänkt. Hur mycket har jag inte riktigt bestämt mig för än, men det ska förbättras.
Om jag utgår från kilometertider så ligger 4:45 eller 4:50 nära till hands. Med 4:45 går man i mål på 3:20 och med 4:50 på 3:24, och under försättning att jag får träna ordentligt under sommaren och hösten så ligger båda resultaten definitivt inom räckhåll, även om jag måste erkänna att 3:20 låter riktigt snabbt.

Imorgon är det exakt fyra månader kvar, och nästa vecka ska jag börja träna igen.

Bland oss som använder Apples och Nikes Nike+-system för att mäta och hålla koll på vår träning har den överlägset mest efterfrågade funktionen varit en pulsmätare att koppla till systemet. Det har ryktats om att en sådan ska ha varit på gång i flera år, och i höstas dök det tillochmed upp en referens till en pulsmätare i instruktionsboken till den senaste ipod-versionen. Men inget mer. Knappt ens ett litet nytt rykte. Och det i en värld, apple-världen, där i princip allt försnack innan en produkt finns att köpa bygger på rykten.

Något märkligt, kan tyckas. För det har ju inte saknats saker att skvallra om.
I april-numret av tidningen Aktiv Träning kunde man läsa att Polar skulle tillverka denna pulsmätare, och att den skulle släppas senare under våren.
I Apple-världen: Tystnad.
I mitten/slutet av april dök det upp en Nike-representant på ett Nike-forum och berättade att pulsmätaren var på gång och skulle släppas 1 juni, men att han/hon inte kunde ge några fler detaljer
I Apple-världen: Inte ett ord.
I början av maj skriver jag på Sveriges största mac-forum om det ovanstående.
I Apple-världen: Efter ett par dagar plockas informationen upp av de stora mac-ryktessajterna, men ingen ny information läggs till.
Slutet av maj/Början av juni: I ett par blogginlägg på runnersworld.se postas det detaljer om pulsmätaren, och det sägs att den ska komma snart i USA men till hösten i Sverige.
I Apple-världen: Dödstyst.
Någon gång under helgen (6-7 juni): Pulsmätaren läggs upp i Nikes nätbutik.
I Apple-världen: Ännu ingen reaktion.

Det går väl knappast att tolka på något annat sätt än att kontaktytorna mellan löparvärlden och ryktes-världen runt Apple är ytterst små.

Hur bra själva produkten återstår förstås också att se. Någon recension eller test har ännu inte dykt upp.

Ibland är det svårt att tolka vad kroppen egentligen säger till en. Eller snarare, ibland säger kroppen saker till en som man egentligen inte vill höra och därför väljer man att tolka dem annorlunda. Som när man veckan innan ett marathonlopp känner sig allmänt trött och slö och inte alls i den toppform som man, bara någon vecka tidigare, kände var jättenära.
Då kan man välja att tolka det som marathon-nerver, bieffekter av uppladdningen eller egentligen vad som helst. Bara inte att man faktiskt inte är helt frisk.

Jag hade som sagt känt mig trött och seg hela veckan innan maran, men när jag vaknade på lördagsmorgonen kändes det trots allt ganska okej. Inte perfekt, men okej och under första delen av dagen, ungefär fram till starten, blev det varken bättre eller sämre. Så vid starten kändes det fortfarande okej, men bara okej.
Men nästan direkt efter starten kände jag att allt inte stod rätt till. Jag började kallsvettas redan efter första kilometern och visste nog redan då att det inte skulle hålla särskilt länge, men jag bestämde mig för att fortsätta enligt originalplanen och se hur länge det höll.

Denna plan var att springa i ett tempo runt 4:50/km, för att på så sätt ha lite marginal för att gå under 3:30 även om jag skulle tröttna lite på slutet. Nu var det inte alls tempot som kändes jobbigt, och jag sprang första femman på 23:10 (4:38/km) och milen på 47:30 (totalt 4:45/km). Sen började kroppen säga ifrån. Redan vid ca 12 km, vid centralen, började det kännas jobbigt men jag höll ändå ett hyfsat tempo ända fram till varvningen strax efter 16 km. Där stannade jag.
Precis när jag svängt in på Valhallavägen tänkte jag för första gången på allvar på att bryta loppet. Jag stod still en lång stund och tittade på alla som sprang förbi. Det kändes som om jag stod där i minst 10 minuter, men när jag tittar på mellantiderna ser jag att det snarare var runt 5-7 minuter. Då bestämde jag mig för att ge det ett försök till.

Jag fortsatte alltså, och hade fortfarande inga större problem med tempot, men det kändes fortfarande varmt och kallt omvartannat. Jag kallsvettades inte längre, men mådde inte särskilt bra. Vid vätskekontrollen strax efter halvmara-passeringen (1:50:05) stannade jag igen en stund, 5 minuter ungefär, och funderade igen på att bryta, men bestämde mig till slut för att fortsätta. Ute på Djurgården träffade jag på Petra tillsammans med gruppen runt 4-timmars-farthållarna. Vi sprang tillsammans en liten stund, men sen ökade jag farten lite. Det var ju fortfarande inte själva farten som var problemet, utan att kroppen inte alls var med som den borde, och jag tänkte att när jag inte orkar springa mer utan måste gå så kommer inte gåendet att gå långsammare för att jag springer fortare nu. Jag fortsatte alltså springa resten av Djurgården och hela Strandvägen fram till Dramaten. Där tog löp-energin slut. Därifrån (efter ca 29 km) växlade jag mellan att gå och springa hela vägen in i mål, dock fortfarande mer löpning än gång.

Sluttiden blev 04:09:11, och det känns skönt att redan ha ett nytt marathonlopp att se fram emot. Nu har det gått dåligt två maror i rad och då måste ju nästa bli en fullträff.

Men allt var ju inte dåligt idag, det finns ett par detaljer som jag var riktigt nöjd med. Det första är tempot jag höll i början. Den ansträngningsgrad jag sprang med första milen hade jag en bra dag inte haft några problem med att hålla ganska långt in i loppet, kanske hela vägen, och att med den klocka första milen på 47:30 känns riktigt bra. Det kändes också bra att alla kläder fungerade. X-socks-strumporna levererade ännu en gång och gav mig exakt 0 blåsor och 0 skavsår på fötterna. Jag har tidigare även haft problem med skavsår på insidan av låren, men även där klarade jag mig den här gången med hjälp av de nya kompressions-kalsongerna.

Nu är det fyra månader och en dag tills planet lyfter mot Chicago. Det ska bli hur kul som helst och då ska jag vara helt frisk.

Nu har jag bestämt mig.

Det blir, uppifrån och ner, vit Nike-keps, röd/blå-Nike-tshirt, korta Adidas-tights (med UnderArmour kompressions-kalsonger under) och X-socks-strumpor (Performance Run eller Sky Run). Skorna blir Mizuno Wave Inspire.

Med drygt tre dygn kvar till Stockholm Marathon är uppladdningen i full gång. Jag köpte två paket blåbärssoppa på vägen till jobbet idag för att sörpla i mig idag och imorgon. Det blir dessutom ordentliga luncher resten av veckan. Inte för att jag brukar köra halvportioner annars heller, men nu blir det lite extra.

Ikväll kör jag sista träningspasset som blir ett lugnt varv runt Knivsta (7 km). Den här gången utan de back-intervaller som jag kört under det varvet den senaste tiden.

Sovandet har jag börjat få ordning på så om jag lyckas hålla det de kvarvarande nätterna också så kommer jag att vara ordentligt utsövd när det är dags, men trots allt sovande har jag haft en trött och seg känsla i kroppen sedan i lördags. Känns inte riktigt bra, men med ordentligt ätande och sovande hoppas jag att det hinner gå över. Annars blir det jobbigt på lördag.

På fredag kommer jag precis som de senaste gångerna köra med den vingummi- och cocacola-uppladdning som har visat sig funka bra. Den går helt enkelt till så att man äter vingummi och sväljer ner dem med cocacola, och teorin bakom är att gelatinet i vingummit ska binda colan i magen och därmed ge ett vätskeöverskott i kroppen. Hur det är med den saken i verkligheten lämnar jag till andra att avgöra, men faktum är att det oftast har gått bra på de maror då jag har kört den dieten.
Dessutom är det ju gott.

Annat som inte bör glömmas att ta med när det bär av mot Östermalms IP på lördag är:
- Vaselin till ögonbrynen
- Plåster/Tejp till bröstvårtorna
- Sandaler att stoppa eventuellt söndersprungna fötter i efter loppet
- Vattenflaska att bära på i början av loppet för att slippa trängseln vid första vätskekontrollen
- Glatt humör
- Oömma kläder

245,2 km sprang jag i maj, nytt mängdrekord på en månad. Visserligen bara 0,7 km mer än det gamla rekordet (från maj 2007) men ett rekord är ett rekord. Med det kom jag totalt upp i 814 km på de senaste fyra månaderna, vilket är lika mycket som jag sprang på sex månader inför Stockholm Marathon 2007.

Men då började ju också 2007 som ett riktigt skitår, med förkylningar och problem hela tiden. Jag kom egentligen inte igång med träningen på riktigt förrän i mitten av april. Men det gick ju bra ändå den gången.